Länge leve Inferno
Nu har de åtta (Nej nio!) Inferno-programmen sänts och det är dags att summera alla era kommentarer, intryck och åsikter. Och det är dags för oss här på UR att fundera på hur vi själva tycker att det gått, vad vi gjort och kanske mest av allt: Vad har vi INTE gjort? Hur vill vi gå vidare? Hur kan vi nå ännu större genomslag?
UR:s satsning på psykisk ohälsa fortsätter nämligen och Inferno ska också leva vidare. I vilken form vet vi inte alls än. Och det är här du kommer in i bilden. Precis som för snart tio månader sedan när vårt allra första blogginlägg bjöd in publiken. Ett första steg hette det inlägget. Nu frågar vi efter nästa steg. Hur vill du att vi fortsätter?
Vi valde väg tidigt, mycket tack vare positiva reaktioner på bloggen, men vilken väg ska vi nu ta? Dröm på, önska vilt, kritisera och beröm och peka ut nya riktningar! Vad ska vi fördjupa oss i, vad ska vi skippa, vem ska vi filma och hur? Hur ser nästa säsong av Inferno ut om du får välja?
/Åsa
Ett ämne kanske kan vara hur anhöriga ska kunna hjälpa.
Själv har mina barn sagt upp bekantskapen med mej, sin mamma.
Allt blev så fel,
Kram Cecilia
Vad vill ”vi och hur når ”vi” dit?
eller några frågeställningar apropå redaktionens upprop.
/ Livskamraten
Vem stod som initiativtagare och vad var deras syfte med serien?
Initiativtagarnas mål?
Redaktionens mål?
Hur påverkades serien av bloggen?
Nåddes målet / målen?
Kommer någon att mäta om / hur målen nåddes?
Har serien hjälpt drabbade / anhöriga / vänner och i så fall hur? Vad saknades?
Har psykisk (o)hälsa blivit ett tillåtet samtalsämne? Om inte, hur blir den det?
Ekonomiska spörsmål har överhuvud taget inte berörts? Varför?
dvs sluten / öppen-vårdens ekonomiska situation, vårdval, privatisering, stafettläkare och sjukförsäkringen?
”Arbetslinjen & jobbskatteavdrag” eller hur ser politikerna egentligen på alla med psykiskt (& somatisk) ohälsa?
Kopplingen till (h)järnkoll? Kan man samarbeta?
Koppling till andra media? SVT-Nyhetsprogram, P1-StudioEtt, P1-morgon, TV-soffor, DN-Debatt, Uppdrag granskning, SVT-Debatt
Slutkläm: Vad vill ”vi och hur når ”vi” dit?
Jag skulle vilja se mer djup, mer detalj. T.ex följa någon genom terapi. Vad finns det för olika terapiformer (KBT, DBT, grupp, arbetsterapi, bildterapi, sjukgymnastik, psykodynamisk etc. och inte att förglömma farmakologisk), hur ser de ut, hur fungerar det, vad har hjälpt individen etc. etc. Sedan kanske tala mer om den slutna vården (eller förvaringen som jag kallar den), det dåliga bemötande man kan få från både psykiatrin och somatiken. Hur ser utredningar ut? Vad är en SCID i exempelvis.
Vet att jag erbjöd mig i ett mail till Ulrika att ställa upp i fall det behövdes någon angående terapi, har testat mycket, blivit hjälpt av en del och har absolut inga problem att prata om det offentligt.
Jag tror det finns mycket att ta upp men ett mera djup skulle jag gärna vilja se.
- Ulrica
Jag tycker att ni ska belysa Panikångest, Generellt Ångestsyndrom och Social Fobi i kommande säsong.
Mvh Jens
Jag håller med ovanstående. Har själv bl.a. social fobi och upplever det som extremt handikappande och begränsande i livet.
Jag tycker att ni ska ha längre inslag med de medverkande och färre störande avbrott (som jag upplevde att psykakuten och Radio Totalnormal var).
Jag har levt med bulimi och depression i snart 10 år. Utöver det så har jag även histrionisk personlighetsströning. Jag upptäckte Inferno igår kväll och har idag sett alla programmen. Ett stort tack, det kändes så befriande att se ett så ärligt och nödvändigt program.
Jag har två önskemål om fortsatt produktion;
1. Bulimia nervosa. Det är en av de mest ensamma, skamfyllda och isolerande sjukdomar man kan ha. Den går i princip alltid hand i hand med depression och andra destruktiva beteenden. Jag har sökt intensivt efter någon svtproduktion (eller annan tvproduktion för den delen) som belyser ämnet. Anorexi finns det en mängd program om men inte bulimi.
2. Vad gör man om man vill få hjälp men inte kan få hjälp? Det är mitt fall. Jag har fått hjälp för min bulimi men efter tre olika omgångar av hjälp på olika enheter, så är jag fortfarande inte frisk. Orsaken är att behandlingen bara fokuserade på mitt matbeteende. Det som förbises är att depressionen utlöser min bulimia och vice versa.
Jag går på antidepressiva men jag har ingen läkare förutom den jag slumpmässigt blir tilldelad per tillfälle på min vårdcentral. Den senaste läkaren presenterade sig inte men skrev ut ett nytt recept efter 3 minuter.
Jag vill givetvis må bra. Problemet är att den hjälp som finns att få i mitt fall, skulle innebära möten med psykolog/psykriatriker som kostar mellan 800-1400 PER TILLFÄLLE. Det är en orimmlig kostnad för dem flesta.
Jag skulle vilja att ni i ett program tar upp problemet med att det finns så många som behöver hjälp som inte kan få den på grund av ekonomiska skäl. Istället innebär det att situationen eventuellt förvärras och man hamnar på psykakuten eller tar sitt liv.
Tack
Håller med Josefin, ser hellre att ni fokuserar mera på ämnet och skippar det runt om då programmet bara är 30 minuter. Sedan blir det lite tjatigt att varje vecka följa samma som man gjorde med radio totalnormal dom tog för mycket fokus från huvudämnet.
Tack för ert engagemang och era synpunkter!
Terapispåret har vi tänkt på redan från början och på ett eller annat sätt kommer det att ingå i kommande säsonger, det kan jag nästan lova. Vill tipsa igen om systerredaktionen Bildningsbyrån i radion, (onsdagar 21.03 i P1 eller på UR Play) som hela hösten gjort program om olika sorters behandling och terapi.
I Inferno har vi sett glimtar, bl a från Josefins DBT-terapi i Ångestmonstret, men självklart vore fördjupade skildringar över en längre tid oerhört intressant att både göra och följa.
Men det krävs mycket, mycket mod både från patient och behandlare att släppa in ett tv-team.
Hur kändes det egentligen Josefin? Och Jenny och Rebecca som också lät oss titta in i en terapisituation? Och hur tror ni att det skulle vara om det pågick under en längre tid?
Hur påverkas själva behandlingen? Sådant går jag och tänker på just nu.
/Åsa
Jag skulle vilja se mer strategier och ställen man kan få hjälp på vid psykisk sjukdom. Även då ta upp och visa på ställen som ska hjälpa men inte gör det. För att ta linköpings psykiatriska klinik som ändå är ett universitets sjukhus. Hur man bemöts som patient där och säkert på andra ställen runt om i sverige med. Brister i form av journaler där rena lögner står. Bemötande av läkare som säger att man kan gå ut och ta livet av sig efter mötet är slut, skötare som tar strypgrepp om patienter, frågar om man tävlar i vem som kan skada sig mest illa… Det finns hur mycket som helst bara i min kontakt med vården och vi är många fler som säkert har mycket att delge andra kring detta. ”Man måste vara frisk för att orka vara sjuk” är min synpunkt ang vård i då främst slutenvården.
Men som jag skrev längst upp så behövs inte bara brister upplysas om utan även vart man faktiskt kan få hjälp och hur man kan få må bättre.
Erat program har varit enormt bra! Men jag vill ändå upplysa och poängtera att vissa saker bör inte visas i tv. Jag tänker på ”ångestmonstret” och hennes självskador. Att visa upp blodiga armar och rakblad sätter igång triggande beteende för dem som själva har detta problem, jag är en av dem. Man vet inte vilka som tittar och det vore dumt att man ska få svårare att överleva pga detta program och vad sådanna fimade situationer kan bidra till. I minsta fall bör man varna innan att triggande beteenden kan förekomma så man slipper sitta på spän och behöva andas ut efteråt att inget sådant förekom just det programmet…
Tack för ett mycket bra program!!
Hej Charlotte!
Du är inte ensam om att berätta om dåliga erfarenheter av vården. Man blir alltid lika arg och ledsen. Att kartlägga och skildra hur psykvården egentligen fungerar är ett jättejobb som vi inte kunnat eller valt att ägna oss åt. Det är snarare en uppgift för program som ”Uppdrag granskning” eller någon annan redaktion som sysslar med undersökande journalistik. Vi har ju bara gjort korta nedslag och tittat in i olika behandlingssituationer medan vi porträtterat våra huvudpersoner. Men såklart tar vi till oss dina önskemål. Just nu är fortfarande allt faktiskt möjligt! Nästan allt i alla fall.
Roligt att du ändå tycker att Inferno varit bra! Vill bara kommentera det du tar upp om att visa eller inte visa självskador. Och jag hoppas verkligen att du hörde varningen innan programmet började!!
Vi resonerade jättemycket i redaktionen om exakt vad i Josefins liv vi skulle visa upp i tv. Hon filmade en hel del helt själv, bland annat sitt självskadande. Och att ta med den blodiga armen var såklart absolut inte självklart. Men vi tror och hoppas att den scenen bidrar till kunskap om hur det kan vara att leva med självskadeimpulser, att kämpa och att ge efter. Allt för många vet alltför litet om självskador och att följa Josefin hela vägen var ett problematiskt men viktigt val tror vi. Att uppnå dramatik var aldrig syftet, snarare att inte väja för det jobbigaste och det för många obegripliga i att skära sig, att medvetet vilja skada sig. Och ibland måste man se med egna ögon för att riktigt förstå.
Självklart är det ändå vanskligt att visa blod och vi är fullt medvetna om att det kan fungera triggande men nu vet du mer om hur vi resonerat.
/Åsa
Vilken bra serie!!
En upprättelse för oss alla som har har någon form av psykisk sjukdom och/ eller funktionsnedsättning.
Serien skildras ur ett patientperspektiv på ett kunnigt, känsligt och samtidigt osentimentalt sätt.
Yoki
Terapi-scenen i mitt program var inte typisk för DBT eftersom det var en utvärdering (vilket man bara har en gång om året/halvåret). Jag och min terapeut hade haft utvärdering några veckor innan programmet spelades in och vi bestämde oss för att vi skulle göra själva utvärderingen igen så att den kunde filmas. När vi spelade in så var det självklart spontant (vi hade inte bestämt vad vi skulle säga), men det kändes inte riktigt som en vanlig terapi-session. Jag tyckte inte att det kändes för privat eller att det var jobbigt på något sätt.
Om någon undrar vad som hände med min terapi så har jag slutat i DBT och börjat i KBT istället.
Jag märkte att jag inte riktigt svarade på dina frågor Åsa, så här kommer svaren:
Jag tror inte att en patients behandling hade påverkats negativt om denna hade filmats.
På DBT:n har de som regel att varje session ska filmas med en videokamera så att terapeuterna kan titta på det och utvärdera varandra (sessionerna spelades även in på kassettband som jag fick med mig hem). I början var jag väldigt medveten om kameran och tyckte att det var lite obehagligt att bli filmad, men efter några sessioner vande jag mig och tyckte inte alls att det kändes konstigt alls. Det var som att kameran ”försvann”. Det jag vill säga med detta är att jag tror att det kanske blir lite konstigt i början när ni filmar terapi, men när terapeuten och patienten har vant sig vid kameran så tror jag inte att det kommer att vara några problem alls…
Att filma terapi under en längre tid tror jag är bra eftersom man då som tittare får en mer rättvis bild av vad terapin går ut på. Om man bara ser enstaka klipp tycker jag att det som betraktare svårt att bilda sig en uppfattning.
Tack! Jag förstår. Tänker bara att det är stor skillnad på att bli filmad och/eller dokumenterad för sin och terapeutens skull och att veta att man gör något som dessutom ska visas upp för en allmänhet.
Självklart vore det otroligt lärorikt att få ta del av en behandling som leder någonstans, att följa en utveckling, en process.
Vilken slags terapi skulle du själv vilja få inblick i, om du fick önska?
/Åsa
Jag orkar inte mer just nu än att bara skriva ett TACK till er alla som filmats, utlämnats, kommenterat här och er som gjort detta möjligt – UR/producerat! TACK, ett steg framåt har tagits år 2010! Ser fram emot 2011..
/Peter Dorch
Vänliga hälsningar från Maja
Jag vill också säga ett stort tack till er som har gjort den här serien. En serie som den här kan verkligen få människor att förstå att psykisk ohälsa finns överallt, att man inte behöver skämmas över att må dåligt. Det är på tiden att man kan säga rakt ut att man inte mår bra psykiskt utan att folk ska titta snett på en.
Jag skulle vilja se mer om hur terapin hjälper olika människor, olika sorters terapi som KBT och DBT. Att medicin inte bara är svaret utan bara en hjälp ur det värsta, att terapin kan vara det avgörande som hjälper en ut ur sjukdomen.
Skulle även vilja se hur olika patienter upplever hur vården fungerar då många har blivit illa behandlade.
Sen tycker jag att ett avsnitt borde handla om olika sorters ångest och vad man kan göra för att behandla olika typer av ångest.
Själva uppbyggnaden av programmet var väldigt bra men jag upplevde också att programmet var lite för kort för att ha med Psykakuten och Radio Totalnormal. Jag tyckte om dessa inslag också men programmet skulle kanske ha varit längre då vissa inslag med de medverkade var en aning korta.
Men jag säger det igen, tack så mycket för en väldigt bra serie som tar upp extremt viktiga ämnen!
/Josefin
jag håller med isabell!
vill se er ta upp bulimi.
vi är många som lider av denna sjukdom och skäms.
det finns hundratals program om anorexi….men ingenting om bulimi.
vem som helst kan vara drabbad, det är ett helvete även om det inte alltid ”syns’.
det finns normalviktiga som är sjuka, såklart även underviktiga men också överviktiga.
det är många som inte vet det.
Jag har inte sett alla avsnitt än, och vet inte om det har varit fokus på det än, men jag skulle gärna vilja att ni uppmärksammade neuropsykiatriska diagnoser lite mer, tex ADHD, Aspergers syndrom och Tourettes. Det hade jag uppskattat.
Jag har läst alla de tänkvärda inläggen och måste även jag beundra alla med sina inlägg.
Jag ser det välgörande i att denna möjlighet för plågade människor att få komma till tals och berätta om hur de hanterar sin plåga och därigenom också hjälper andra som kanske förtvivlar finns.
Det som jag undrar är om denna möjlighet att kunna få komma till tals uteslutande är för dem som beskriver sitt liv och plåga eller om inläggen även skulle kunna få vara till för dem som skadats i psykoterapi och skulle kunna beskriva den plåga som finns då. Kan området vara tillräckligt säker på att nästan alla har mycket positiva erfarenheter för att man även skall våga kritisera. Kanske det hör till ett annat forum, men tyvärr finns inte det forumet. Den kritik som finns bland studenterna kommer aldrig fram som hjälp för de skadade. I fackpress kan man någon enstaka gång se artiklar om olämpliga psykologer. Förr skulle homosexuella omvändas med hjälp av psykoterapi, då var teorierna att de identifierat sig med fel förälder. Nog måste det väl ändå ha skadat! Idag skulle inte någon våga påstå detta. Inte slutar man att hjälpa dem som felopererats av rädsla för att all operation skulle vara fel! Inte sänder man hem dem som smittats av sjukhussjuka med orden ”det är bara för att du har så dåligt läkkött”. Men de få som skadats får p.g.a omgivningens och myndigheters rädsla ta hand om skadan själv. Det blir naturligtvis genom att manipulera sin egen själ med kanske vanligast ”det gör inget”, vilket i sig själv också är skadligt.
Att ha skadats i psykoterapi sänder den skadade ned till det allra mest maktlösa tillståndet eftersom det inte finns någon som svarar på klagomål samtidigt som det ger psykologen den absolut högsta makten. eftersom det inte går att klaga. Det är omöjligt att förstå att man kan vara ensam om dessa tankar i en tid när det talas om allas lika värde, att man inte skall låta sig trampas på, att man skall säga ifrån, att man måste kunna kritisera som en nödvändig förmåga.
Om den som skadats har försökt alla vägar att få komma till tals, t.o.m. högsta ansvarig minister, dock med tystnad som svar ändå kunde få någon som talade om att den gjort det på fel sätt och också kunde tala om hur den borde ha gått tillväga. Det skulle vara en oerhörd stor hjälp innan all kraft runnit ut och all övertygelse försvunnit att även den har rätt till hjälp ochm rättelse av samh’ället, lika som alla andras rätt
förfäktas i den politiska retoriken. Det mest sannolika tror jag skulle vara att det skulle vara till en oskattbar hjälp i bemötandet av olyckliga människor.
Jag hade gärna ställt upp på ett program angående exempelvis DBT, borderline, social fobi, generellt ångestsyndrom, bipolär typ 1, självskadebeteende.
Man skulle kunna belysa hur lite pengar psykiatrin får och hur dåligt det fungerar.
Hej Alla!.
Jag skickade ett mail till gabriel på redaktionen med intryck och synpunkter på inför kommande säsong. Jag har den benägenheten att snabbt radera mail i min ”postlåda” men hoppas det inte förkommit.
St Göran har valt att använda det avsnitt jag själv medverkar i, i sin utbildning av drabbade och anhöriga. Detta har lett til att jag själv skall medverka/föredragande vid nästa utbildningstillfälle. Detta känns kul och motiverande och ringarna synes spridas på vattnet…….
Mvh
Mats
Hej Mats!
Nej då, vi har mejlet, tack så mycket. Ja tänk vad fantastiskt att de på St Göran får syn på saker de kan använda i sin fortbildning. Jag hörde också om en läkare som på en middagsbjudning berömde Inferno och sa att det var så bra att få se människor och patienter när de också mådde bra, gjorde vanliga saker, satt vid ett köksbord osv eftersom vårdpersonal oftast bara träffar dem när de mår som allra sämst. Att det ger en viktig bild av människorna de har att göra med. Fantasin behöver skjuts, verkar det som… Och vi är glada att kunna hjälpa till.
Fler ringar!
/Åsa