”Det krävs mod att våga vilja veta hur dåligt någon annan mår”

Här är kommentarer och frågor till Anna Linder som medverkade i senaste programmet – Vilja leva, och hennes svar. De har lagts in på olika inlägg här i bloggen så vi tänkte det kunde vara bra att samla dem på ett och samma ställe. Anna Linder har helt och hållet utgått från sina egna erfarenheter i sina omsorgsfullt genomtänkta svar.

Från Elisabeth:
Det mest skrämmande när det gäller självmord och självmordstankar är just det som Anna säger – att man som vän eller närstående inte får veta något i förväg. Eller ens får en chans att samspela, att prata och att lyssna.
Själv har jag levt större delen av mitt liv med ångest och depressioner men har med hjälp av lyckopiller sluppit de långa och energikrävande mörkerperioderna.

Svar från Anna:
Det svåraste är att berätta – och det är nästan omöjligt när jag mår dåligt. Men om man kan släppa in någon de dagar då det är lite ljusare så är det lättare att skicka ut varningssignaler när det börjar bli svart. För mig har det alltid varit svårt att säga just ”jag behöver hjälp” så med mina nära har vi andra ord när det krisar. Och när jag låtit dem veta hur läget är så har de vetat vad de kan göra.

Men det krävs mod att våga vilja veta hur dåligt någon annan mår. Att fler berättar behövs lika mycket som att fler vågar lyssna.

Från Erika:
Hej Anna! Tyckte du var jättebra och modig som ställde upp i programmet. Du sa att ingen visste om dina självmordsförsök. Visste ingen innan programmet heller så de fått veta först nu om de kollade? Är du orolig för deras reaktion? Kände igen mig mycket i dig. Har du fått någon diagnos?

Svar från Anna:
Hej Erika!
Mina nära har inte vetat om mina självmordsförsök men när det blev aktuellt med inspelningen av Inferno så började jag prata om det. Först med de närmaste och sen med fler och fler människor. Visst har jag känt oro, hur kommer de att reagera, kommer de vara annorlunda mot mig – men främst har jag känt och fått oerhört positiv respons hos alla som jag vågat prata med. Ingen har skuld eller skambelagt mig eller mina tankar. Många känner någon som mår dåligt och vet inte vad de kan eller ska göra. Att kunna hjälpa en enda person betyder mycket för mig.

Jag lever med depression och ångest, fick diagnosen 2003.

Från Erika:
Vilka fina vänner och familj du verkar ha omkring dig! Jag har inte berättat för alla men för de närmaste. De flesta har reagerat bra. Fast några har dragit sig undan också. Är du kroniskt deprimerad eller kommer det och går? Lever du alltid med känslan av att kanske vilja dö imorgon? Jag hade det innan men nu är det lite bättre och jag bara tar varje dag för sig. Tack igen för ett bra program och att du fick mig att känna att flera har det som jag har det.

Svar från Anna:
Erika,
modigt av dig att berätta för dina närmaste. Rent ”kliniskt” är jag kroniskt deprimerad men eftersom jag levt med det i många år så har jag lärt mig hur jag behöver ta hand om mig själv för att behålla balansen. Under långa perioder har jag haft självmordstankar och självmordsplaner utan att egentligen förstått hur krävande det är. Idag klarar jag av att leva utan självmordstankar och vill verkligen leva. Men det är precis som du beskriver – en dag i taget. Och när det känns för jobbigt tar jag en timme och till och med bara några minuter i taget.
Ta hand om dig. 

Från Peter:
Vad har du för råd till anhöriga som ”står brevid” och ibland då inte ens vet, hur de ”efter” ett självmordsförsök ska vara?
Tack för ditt mod!
kram Peter
Ja Anna, du är nu en av mina hjältar – TACK! <3 Peter

Svar från Anna:
Hej Peter,
jag tror inte att jag kan ge ett generellt råd om hur anhöriga ska vara – förutom att de ska vara sig själva. Det finns inget som är förbjudet att fråga och det är inte heller ett måste att veta allt. Vi är ju alla olika och det jag behövt mest är att mina nära fortsätter vara mina nära och inte ”behandlar” mig som en annan person eller själva försöker vara något de inte är.

Jag tycker att man som anhörig ska berätta att man är rädd, att man inte vet vad man ska göra, att man inte förstår och till och med att man inte vill förstå. Och fråga det man vill fråga så att otrygghet och osäkerhet försvinner. Att kunna undanröja oro för att man triggar igång ett nytt självmordsförsök behöver man prata tillsammans om. Det är tufft och jobbigt för båda parter men viktigt – tycker jag.
Tack Peter!

Från HH:
Vill tacka dig och alla andra som ställde upp i programmet. Starkt gjort och hjälper förhoppningsvis en och annan. Intressant strategi du har för att hantera dipparna. Hoppas verkligen att du lyckas hantera dem framöver också. Det är du värd.
Jag har själv levat med självmordstankar runt 45 år. Ibland starkare och ibland svagare. Dock aldrig helt utan dem.
Kram
HH

Svar från Anna:
Hej HH,
tack för dina värmande ord. För mig har självmordstankarna under perioder varit en ren överlevnadsstrategi, en möjlighet att orka leva en dag till. Tankarna på att inte längre behöva leva har gett mig en trygghet och ork att ta mig igenom ytterligare en dag. Men att inte vilja leva är inte alltid samma sak som att vilja dö.
När mina självmordstankar har övergått i konkreta självmordsplaner passeras däremot en gräns och då behöver jag skyddas på ett ganska handgripligt sätt. För mig har det betytt inläggning på sjukhus.

Massor av värme till dig.

Från Hhlwkw:
Hej Anna,
Modigt av dig att berätta i programet……….. jag känner igen mig i det du berättade……….. tog till mig när du visade tavlan på saker du behöver göra när du är på väg i det svarta som du beskrev…….. jag går hos en privat psykolog som har räddat mitt liv många gånger utan att jag tror att han vet det……. för jag säger aldrig det rakt ut…………
tyvärr är psykvården under all kritik där jag bor…………
du gjorde skillnad för mig / tack

Svar från Anna:
Det betyder mycket för mig att få höra att min berättelse kan göra skillnad – tack för att du delade det med mig. Människor i min omgivning har också helt ovetandes räddat mitt liv. Att bli ”störd” i tankarna, att få höra någon annans röst kan betyda så mycket. Och precis som du skriver – de vet inte ens om vilken påverkan de har.

Min säkerhetslinor, där listan som finns med i programmet är en del, har jag byggt på under flera år. Det började med att jag helt enkelt skrev ner små påminnelser till mig själv under perioder när jag mådde bra som jag sen plockade fram när jag mådde dåligt.. Enkla saker som att lyssna på musik eller gosa med katterna. Sånt som brukar göra mig glad eller lugn men inte vara ett ”stort projekt”.

Värme.

Anna hälsar också att den som vill kan maila henne direkt: annalinder65@gmail.com