Inferno program 6 – Psykosen
Psykosen
Ylva Augustinsson fick vanföreställningar, hamnade i psykos och sonen togs ifrån henne. I sjätte avsnittet av UR: s Inferno berättar hon om vägen tillbaka till ett fungerande liv. Foto: Eric Svensson/UR
Sjätte avsnittet av UR: s reportageserie Inferno handlar om Ylva Augustinsson som för ca 10 år sedan hamnade i psykos. Hon kände sig förföljd, trodde att någon ville förgifta henne och när Ylva plötsligt kände att allt såg ut att vara upp och ner, sökte hon akut hjälp. Ylva blev tvångsinlagd och hennes son blev omhändertagen. Det här är historien om hennes väg tillbaka.
I sju år var Ylva tungt medicinerad. Hon låg i sängen hela dagarna, stirrade upp i taket och orkade inte kämpa för att få hem sin son. Men de senaste åren har hon sakta börjat bryta den sociala isoleringen och hyr nu ut rum till utländska studenter. Medicineringen har minskats och Ylva har börjat känna att hon nu kan få tårar i ögonen.
– Jag var så glad för att jag kunde börja gråta, jag hade inte känt så på 10 år, säger Ylva.
I takt med att hon börjat må bättre har en idé vuxit fram. Det hade kanske gått att undvika att hennes son omhändertags. Med rätt stöd och hjälp kanske barn till psykiskt sjuka kan få stanna i hemmet. Inferno följer med när Ylva presenterar en affärsidé för Arbetsförmedlingen.
I detta avsnitts nedslag på S:t Görans sjukhus är en patient väldigt arg och har tagit en av personalens mobiltelefoner. Vakter tillkallas och man diskuterar hur man ska bemöta patienten.
Just bemötande av personer som befinner sig i psykos är ämnet för dagen på Polishögskolan. Inferno är med när medlemmar från Fountainhouse är där och berättar om hur de upplevde att bli omhändertagna av polisen.
– Det är väldigt, väldigt undantagsvis som psykiskt sjuka är farliga, om man är trygg med det när man åker från polisstationen, då tror jag det händer något annat än om man känner rädsla, säger Björn Asplund, klubbhuschef på Fountainhouse.
UR Play
Mer information:
Psykos – Vårdguidens informationssida
Psykoser översikt – Sjukvårdsrådgivningens informationssida
Psykologiguiden – Sajt som drivs av Sveriges Psykologförbund, som är psykologernas fack- och yrkesförbund
Läkartidningen – ”Hög psykosrisk
kan identifieras tidigt”
Schizofreniförbundet - intresseförbund för personer med schizofreni samt anhöriga
(H)järnkoll – Om fördomar kring psykisk ohälsa
RSMH – Riksförbundet för social och mental hälsa
Handisam – Myndigheten för handikappolitisk samordning
NSPH – Nationell samverkan för psykisk ohälsa
Barabratack – UR: s temasajt om psykisk ohälsa
Kontakt:
Ylvas frågor – Ylva är nyfiken på andras erfarenheter och har skrivit ett brev med ”frågor till schizofrena”
inferno@ur.se – Vad tyckte du om programmet? Vill veta mer eller komma i kontakt med någon medverkande? Skriv till oss! Eller kommentera gärna direkt här på vår blogg!Behöver du någon att prata med?
Hjälplinjen
Telefon: 020-22 00 60 – Ring eller skriv och få ett personligt svar https://www.hjalplinjen.se/skriv-till-hjalplinjen/
Röda Korsets telefonjour
Telefon: 0771-900 800
Jourhavande kompis (för dig upp till 25 år):
Telefon: 020-222 444
Hej alla som läser Infernos blogg.
För mig kommer det här avsnittet att bli det intressantaste (hoppas jag) då det berör vår ”familjeproblematik” på ett högst påtagligt sätt.
Det ska bli intressant att få ta del av ”socialens” omhändertagande av sonen, Ylvas inläggning (hon sökte själv hjälp men blev tvångsintagen?), Ylvas medicinering, hennes kontakter med arbetsförmedlingen och förstås hennes försök att komma tillbaka till en ”frisk” verklighet.
Dessutom ska polisers erfarenheter av ”tvångsomhändertagande” belysas.
Hoppas på ett innehåll som ger utomstående en upplevelse om hur det är att ha en psykos samtidigt som det finns barn med i bilden.
/ diagnosfri (men även anonym eller Livskamraten och några andra pseudonymer)
En kort kommentar efter att ha sett avsnittet.
Var fanns samhällets stöd under de första 5 åren?
Ylva låg och “sörjde” sitt förlorade barn och var helt passiviserad av neuroleptikan.
Än en gång: Var fanns “stödet”?
Hej diagnosfri,
Det är en berättigad fråga du ställer. Hon hade ju sin samordnare och kontaktperson som medverkade i programmet, men det framgick ju också att mycket av hennes väg tillbaka har varit av egen kraft och vilja. I stället för att flytta till mindre för att ha råd att bo och då isolera sig bestämde hon sig för att hyra ut till studenter från andra länder. För henne gav det inte bara ekonomisk hjälp utan också en möjlighet till social samvaro.
Man kan säga att i Ylvas fall har hon lyckats komma ur passiviteten trots lite stöd från samhället. Om du vill fråga henne själv, går det nog bra via mail.
/Gabriel
Kan inte kommentera ditt inlägg nedan?
Men
om samordnaren och kontaktpersonen var med under hela resan varför gjorde de ingenting?
Man kan inte vänta på att patienten själv kan agera när det gäller ett så allvarligt ingrepp som att man förlorar sitt barn.
Då måste dessa samhällets stödpersoner få upp patienten “på gatan”.
Om det var så framgick inte riktigt men intrycket jag fick att det var hon själv “som baxade upp” sig.
/ diagnosfri (men även anonym eller Livskamraten och några andra pseudonymer)
(PS har sänt ett mail men jag är “diagnosfri”/anhörig och hon vill ha kontakter med “drabbade” vad jag förstod)
På sätt och vis förstår jag Ylvas uppfattning om teven, är förmodligen med om samma situation? Schizofreni urlakar viljan så till den milda grad att omkörningar har blivit legio på att köra förbi den schizofrene. Den där f.d samordnaren gjorde inget bra intryck på mig, en typiskt vårdarmodell framställs av henne.
Som jag ser det, verkar det som om vi schizofrena ännu inte har hittat en förklaringsmodell att framlägga för överheten, att det enda vi har är vår självkänsla och den är utsatt för spott och spe lite hur som helst.
Jag tror vi internt borde finna ett ansikte utåt som kan föra vår talan! Så de som läser det här vet var vi håller till. Även vi är splittrade i fraktioner utan reell möjlighet att skapa en profil där vi kan befästa våra mänskliga rättigheter. Men vi gör våra försök, och en dag ska det komma att ske att vi är medmänniskor och är med på de möjligheter som är möjliga för oss. Tack för mig!
Sitter och gråter lite nu. Precis så som det var för Ylva, var det för mig. År 2000 blev jag sjuk, fast egentligen var det ju bara att det blev synligt då. Jag hade mått dåligt långt innan, varit hos PBU som barn o gått i terapi som vuxen, men såg mig aldrig som psykiskt sjuk, utan som någon som haft en svår barndom. Skillnaden denna gång var att jag hade en son på 3 år. Och jag tvingades acceptera att jag var psykiskt sjuk, det var inte bara omständigheterna som gjorde att jag mådde dåligt.
Jag kunde inte ta hand om min son. Det funkade inte alls. Men maken stannade och förstod redan från början att det viktigaste var att få kontakten mellan mig och min son att finnas kvar. (Eller snarare att få den att fungera.)
Därigenom har jag sluppit gå igenom det som Ylva gått igenom. Jag tycker hennes idé med att skapa möjligheter att få barn och föräldrar att kunna leva ihop, är fantastisk. Jag blir nästan knäsvag när jag hör att Ylva och hennes son inte ens bodde i samma stad när han blev omhändertagen.
Tack Ylva, för att du medverkade i programmet.
Hej Malligamalla,
tack för dina fina ord. Du hade stöd från din make men ändå förstår du och kan känna igen dig i Ylva. Du får jättegärna skriva till Ylva, hon skulle uppskatta det, hennes mail finns under kontaketr i inlägget.
/Gabriel
Jag ville genast göra det när jag läste hennes inlägg längre upp. Då ska jag skriva till henne imorgon.
Hej Jocke!
Tack för din kommentar. Ylva har liknande tankar som du och hon har skrivt ett brev som hon bad oss lägga upp på bloggen. Hon vill väldigt gärna komma i kontakt med andra som har liknande erfarenheter och skulle bli väldigt glad för svar.
/Gabriel
Har två mailadresser som inte är anonyma, så jag kan inte ge ut mina adresser på en gång. Annars kan jag pm:a henne om hon blir medlem i viska. Då kan vi nog i lugn och ro beta av svårigheterna och varför just vi har dessa tankar.
Annars tycker jag att ni gör ert bästa med att spegla psykiatrin ur brukarens synvinkel. Men jag tror ändå detta programserie kanske väcker fler frågor än ger svar till den allmänhet som är avsedda att titta på denna program?
Tyckte absolut bättre om detta program än de första i serien! Det kändes som att man kom Ylva lite närmare in på livet. En sån härligt positiv människa! Och det är så viktigt det hon tog upp, att man måste lyssna på hur den sjuka personen själv vill ha sitt liv och inte fastna i att allt ska “normaliseras”. Ni hade gärna fått ägna hela halvtimmen åt Ylva för småplottret tycker jag fortfarande är rätt ointressant. Men det är väl min åsikt, att det är mest givande med lite mer djupgående personporträtt så att man känner något för människan.
Hej S,
Vad roligt att du uppskattade programmet! Ylva är på många sätt en inspirerande person som vi genast kände att ville porträttera. Hennes vilja att hjälpa andra som har liknande erfarenheter som hon själv, hennes tro på sina egna idéer och att hon inte behöver eller vill bli av med budskap och intryck som hon får från till exempel TV:n. Att acceptera och se den delen av henne som en tillgång!
Vi tar också till oss kritiken om att programmen borde ägna huvudporträtten mer tid, det är något vi kan tänka på till kommande säsonger…
/Gabriel
Sedan hoppas jag nu på de kvarvarande två avsnitten, för vad jag i mångt och mycket saknat hittills är bilder av personer som utåt sett är “normala”, har karriär, familj, socialt liv och som man inte kan se på utsidan att de har psykiska problem. Vet att det finns en hel del sådana, även med “tunga” diagnoser, och tror att den sidan av saken skulle vara väldigt nyttig för “folk i allmänhet” att ta del av. Nu är det väl förstås inte alltid så lätt att få dessa att ställa upp framför en kamera, pga de där fördomarna som man vill bekämpa, en ond cirkel. Men jag får väl hoppas att ni har något sådant på fickan.
Hej igen S!
Jag tror och hoppas verkligen att du kommer att känna att både avsnitt 7 och 8 har med de aspekter som du saknat. Det har som du säger, inte varit helt lätt att få personer att ställa upp i tv med namn och bild, pga rädsla för alla fördomar. Vilket gör oss så stolta över de som bestämde sig för att vara med och berätta sin historia!
/Gabriel