Inferno program 5 – Äntligen min mamma
Äntligen min mamma
I avsnitt fem av UR: s Inferno ställer reportern Janne Holmbring frågan om barndomen, hur mycket den spelar roll för den psykiska hälsan. Foto: Eric Svensson/UR
Är det självklart att älska sina barn eller sina föräldrar? Femte avsnittet av UR: s reportageserie Inferno handlar om att stå nära en person med psykisk ohälsa. Tittarna får träffa Madeleine Tod Christov, 21 år, och hennes mamma Monica Johansson. Under uppväxten var Monica helt uppe i sin bipolära sjukdom och märkte knappt att hennes dotter existerade. Madeleine å andra sidan skämdes för sin mamma och vågade inte ta hem kompisar.
Men de senaste åren har relationen förbättrats och Inferno följer med när mor och dotter umgås och pratar minnen. Monica berättar om sin egen kyliga barndom och hur den har påverkat hennes mentala hälsa, ett arv som hon nu kämpar för att inte föra vidare till sin dotter.
– Idag finns hon där och håller om mig när jag är ledsen och vill att jag ska prata med henne, det som en riktig mamma ska göra, säger Madeleine.
Tittarna får också träffa Lennart Borgstam vars bror är schizofren och Elin Assarsson som levt i ett förhållande med en bipolär man.
På RadioTotalnormal är det åter dags för direktsändning och Robert Naverstam läser upp en text om sin oro för att bli vräkt från sin lägenhet. Och som vanligt gör Inferno ett nedslag på S:t Görans psykakutmottagning.
UR Play
Mer information:
IBIS – Patient- och anhörigförening. Intresseföreningen Bipolär sjukdom, IBIS
Maskrosbarn – Förening för ungdomar som har föräldrar som missbrukar och/eller är psykiskt sjuka
Balans – För Dig som upplevt depression, mani eller växlande perioder – och för närstående
Molnhopp - För dig som lever nära någon som mår psykiskt dåligt
Schizofreniförbundet - intresseförbund för personer med schizofreni samt anhöriga
Kuling – Mötesplatsen för dig som har en förälder med psykisk sjukdom
(H)järnkoll – Om fördomar kring psykisk ohälsa
RSMH – Riksförbundet för social och mental hälsa
Handisam – Myndigheten för handikappolitisk samordning
NSPH – Nationell samverkan för psykisk ohälsa
Barabratack – UR: s temasajt om psykisk ohälsa
Kontakt:
inferno@ur.se – Vad tyckte du om programmet? Vill veta mer eller komma i kontakt med någon medverkande? Skriv till oss! Eller kommentera gärna direkt här på vår blogg!
Behöver du någon att prata med?
Hjälplinjen
Telefon: 020-22 00 60
Röda Korsets telefonjour
Telefon: 0771-900 800
Jourhavande kompis (för dig upp till 25 år):
Telefon: 020-222 444
Ännu ett bra program i Inferno serien men jag måste återigen fråga varför är det så att man gång på gång ser exempel på tjejer som säger att “det går inte att ha ett förhålande med en som e psykisk sjuk” medans som vi såg i tidigare program har jag bara sett killar som kämpar kämpar kämpar för sina flickvänner trots att dom har psykiska problem. Ingen skulle bli gladare än jag om det finns någon tjej som kan säga att jag gör allt jag kan för min pojkvän och vill/orkar vara där när han mår som sämst för jag älskar honom för den han är. Man blir som kille bara förbannad när man ser att detta inte skapar större reaktioner. Hade det varit tvärt om att det hade varit vi killar som inte orkade så hade många röster höjts om detta. Kom igen nu vi lever i en modern tid elelr gör vi inte det?
Hej Edion!
Tack för din kommentar. Jag vet inte om jag känner igen bilden av att det mest är tjejer som säger att det inte går att ha ett förhållande med en psykiskt sjuk. I det här fallet var det en tjej, Elin, som kände att förhållandet inte var bra för henne. Det är nog väldigt individuellt hur man känner eller hur förhållandet påverkar en, oavsett vilket kön man tillhör. Jag har träffat och talat med både män och kvinnor som lever i förhållanden med partner som har psykisk ohälsa, alla med olika erfarenheter. Nu var Elin modig och ställde upp i programmet, och även om de idag inte har ett förhållande så finns vänskapen kvar. Vilket kan vara ett större stöd i längden kanske.
/Gabriel
Tittade på kvällens program tillsammans med min man. Han tyckte inte att det gav honom så mycket, lite tråkigt. Man hoppas ju som psykfall alltid på att hitta vägar att öka sina närståendes förståelse (inte för att jag har något klagomål på min man, han är oerhört stöttande). Men men. Det gav säkert någon annan något.
Vi tyckte båda att programmet liksom de föregående är alldeles för plottrigt och fragmentariskt. Mer fokus vore välkommet. Kanske spelar jag för lite tv-spel för att uppskatta när det spretar åt alla håll…
Hej Edion!
Håll ut! I program 7 kommer du att få se tre(!) kvinnor kämpa för en och samma man – en särbo, en vän och en ex-fru – just för att bryr sig så mycket om honom för den han är. “Man kan mista en människa” heter avsnittet och det säger också en del om deras engagemang.
/Åsa
Tack Åsa nu gör du mig jäkligt glad. Ser oerhört mycket fram emot det programmet ska bli jätte spännande att se. Hoppas det kan bevisa att även vi stora starka karlar kan bli sjuka och behöver vara den “mindre” ibland.
Jag gillade att se detta avsnitt om hur det kan vara att vara anhörig, kanske mest för att jag kände igen min egen mamma så oerhört väl i Madeleines mamma Monica. Min mamma fick aldrig någon behandling, vilket jag tror har mycket med tiden att göra. För henne var allt som mest akut under 60- och 70-talet, när min bror och jag var barn och tonåringar. Jag blir glad att se att Madeleine har kunnat jobba så mycket med sig själv, hon är 21 år och har alla chanser att kunna gå vidare i livet och bära med sig sina upplevelser som en erfarenhet – absolut jobbig, men kanske inte så mycket en börda med tiden.
Apropå “edions” kommentar om Elin, så var det faktiskt något jag också reagerade på. Att hon sa att det inte går att ha ett förhållande med en människa som är psykiskt sjuk. Och att hon är kvinna. Det stämmer inte att man inte kan ha det, men min slutsats var att de troligen just träffats, var unga och det kan vara svårt att känna att man ger sig in i något med någon som man kanske inte ens vet om man vill dela sitt liv med. Å andra sidan, vem vet det. Maken och jag hamnade ju i exakt den situationen när vi träffades och vi fortsatte. Då var det jag som var den sjuka.
Och det är väl det som kanske är det tragiska, ofta är det när man träffar någon som man kan släppa kontrollen inför, som man bryter ihop så totalt (men det är ju inte så att man medvetet “väljer” att bryta ihop. Själv trodde jag det var fel på förhållandet, eftersom det hände just när vi träffades). Jag vill absolut inte skuldbelägga de som är eller har varit i Elins situation, för jag förstår att man dukar under inför bördan. Men det är ju två olika perspektiv här. Den som mår dåligt och den som står bredvid.
Detta med att det är en kvinna som lämnar – jag reagerade inte på just det, men däremot funderade jag på om det kan vara så att en orsak till att hon kände att situationen blev ohållbar, berodde på att hans utbrott var rätt våldsamt – och om det kanske kan vara så att en mans psykbryt ofta upplevs mer våldsamma än kvinnors? (Det kanske haglar fördomar från mig nu, det är egentligen inte min avsikt. Jag anser att de flesta könsskillnader är inlärda, men hur det nu än är, så är ju vi formade av dessa skillnader. Det kan ju tex skapa olika processer vid dåligt mående).
ps. Jag menade att vi blivit formade av att bli uppfostrade som om kvinnor och män är olika.
Hej MalligaMalla!
Trevligt att du gillade att se avsnittet och att det gav dig något. Jag funderar på det du nämner och som Edion funderar över också. Om könskillnader har någon betydelse för om man stannar kvar i ett förhållande där ena partnern har en psykisk sjukdom. Stannar män oftare än kvinnor i sådana förhållanden? Har ingen statistik för det, men jag undrar om det inte kan vara andra faktorer som spelar in?
Till exempel vilken slags hjälp och stöd man får utifrån som närstående. Från landsting, kommun och till exempel sociala myndigheter. Vilket stöd man får från familj och vänner.
Hur mycket påverkar andras kommentarer och omdömen? Vad tror du/ni?
/Gabriel
Nä, jag tror inte heller att kvinnor skulle vara mer svekfulla och män mer lojala. Verkligen inte. Jag funderade väl mest i banorna; kan graden av aggresdivitet/våldsamhet i det dåliga måendet hos personen utgöra en skillnad i om man stannar eller ej? Är män kanske oftare mer våldsamma i sitt dåliga mående än kvinnorna = det blir svårare för en kvinna att stanna. (Och kan det vara så att män i så fall ofta är mer aggressiva i sitt dåliga mående pga de könsroller vi växer upp i = män får inte visa dåligt mående, får inte prata känslor = blir till slut explosion).
Men som sagt det var väldans lösa funderingar. De faktorer du (Gabriel) nämner, spelar naturligtvis in massor.
Den sista frågan, hur mycket spelar omgivningens kommentarer och omdömen in, OJ! Det är en stor tung bit. Omvärlden är inte nådig.
Mina förväntningar var inte så stora efter att ha läst tidigare inlägg på Inferno-bloggen:
Följande inlägg kommer från redaktionen och är från 26 augusti:
– Är du anhörig partner och vill berätta?
– Till tv-serien Infernos avsnitt med temat anhöriga söker vi en anhörig partner för en intervju. Vi har haft lite svårt att hitta yngre medverkande och söker därför någon som är runt 20-35 år och som är mitt uppe i en relation. Känner du att du vill ställa upp så hör av dig!
Redaktionens förklaring till ”vem” man söker:
– Med ”mitt uppe i en relation” menar jag att man just nu lever i ett förhållande. En relation som är pågående. Där ens partner har egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Hoppas jag preciserat mig bättre.
Partnern som var med i avsnittet avfärdade “att vara anhörig partner” med att säga att det i princip var omöjligt och därför endast “dumheter” att försöka fortsätta förhållandet.
diagnosfri