Inferno program 4 – Nattskift på psykakuten
Nattskift på psykakuten
Mikaela Abrahamsson Sundberg, sjuksköterska på S:t Görans sjukhus och Anna Odell, konstnär med egna erfarenheter av den psykiatriska vården, medverkar i UR: s serie Inferno.
Foto: Johan Bergmark / UR
Hur tar man emot människor som mår psykiskt dåligt? Fjärde avsnittet av UR: s reportageserie Inferno tar tittarna med bakom dörrarna till S:t Görans psykakutmottagning. Vi får följa personalens arbete under en natt och möta Åse som kommer in till akuten eftersom hon har svårt att sätta stopp för sina jobbiga tankar. I avsnittet berättar även konstnären Anna Odell om hur det gick till när hon blev tvångsintagen på S:t Göran och fastspänd i bältessäng.
Till psykakuten kommer ambulans och polis in med människor som mår psykiskt dåligt, de kan också vara alkohol- eller drogpåverkade och egentligen behöva tillnyktring.
- Men säger man att man mår psykiskt dåligt så kommer man hit, sen får vi sortera härifrån, vart man ska någonstans, säger sjuksköterskan Mikaela.
Tittarna får också följa Infernos reporter Janne Holmbring in på gamla mentalsjukhuset Långbro där han själv var inlagd långa perioder men som nu är omgjord till förskola. Han minns tiden med obehag men tycker samtidigt att det är dåligt att man lägger ned sjukhus som Långbro.
- Behovet är nästan större idag än det var förut och så lägger man ner befintliga avdelningar, det är rena resursslöseriet, säger Janne.
Inferno följer även med när två sjuksköterskor från S:t Göran går på Anna Odells utställning ”Okänd, kvinna 2009-349701”, och efteråt diskuterar med konstnären hur bemötandet av en livrädd patient borde gå till.
UR Play
Mer information:
Psykiatrisk vård - Vårdguidens informationssida
Långbro sjukhus – Virtuellt museum
Bältesläggning – Socialstyrelsen om den psykiatriska tvångsvården
(H)järnkoll – Om fördomar kring psykisk ohälsa
RSMH – Riksförbundet för social och mental hälsa
Handisam – Myndigheten för handikappolitisk samordning
NSPH – Nationell samverkan för psykisk ohälsa
Psykiatrin.blogg.se – Bloggforum om psykvården
Barabratack – UR: s temasajt om psykisk ohälsa
Kontakt:
inferno@ur.se – Vad tyckte du om programmet? Vill du veta mer eller komma i kontakt med någon medverkande? Skriv till oss! Eller kommentera gärna direkt här på vår blogg!
Behöver du någon att prata med?
Hjälplinjen
Telefon: 020-22 00 60
Röda Korsets telefonjour
Telefon: 0771-900 800
Jourhavande kompis (för dig upp till 25 år):
Telefon: 020-222 444
Tänkte tipsa om det ”konkurrerande” programmet ”En bok, en författare” http://www.ur.se/play/160008
”En lång väg hem” är Marcus Sandborgs berättelse om hur en känsla av rotlöshet ledde in i missbruk och schizofreni. Och om modet att vända om och hitta vägen tillbaka till livet. Intervjuare: Thord Eriksson.
Här ställs frågan på sin spets:
Vad är sjukt och vad är normalt
och
den ständiga frågan omkring
gener kontra yttre betingelser
och
är människans psyke endast ett ”utfall” av ett ”kemiskt experiment”?
Hej & tack för tipset! Vi pratade med honom inför det avsnitt som ska handla om psykoser, han har en mycket intressant berättelse. /Ulrika
”Inlåsningstraumat”
som jag som anhörig har upplevt
fanns inte med?
Blir det för starkt att visa upp eller?
Jag tycker att det var ett jättebra och lärorikt program. Bra balans mellan olika perspektiv. Jag har varit på akuten som anhörig vid två tillfällen och tycker att det var intressant att se hur det går till ”bakom kulisserna”.
Tack för kommentaren Angelica!
Vi strävar efter att göra lärorika och balanserade program, så dina ord gör oss glada
/Gabriel
Jag är en 15årig tjej som lider utav sjukdomen ”depression” och har gjort sen förra sommaren. Lider fruktansvärt av alla symptom, hela tiden, varje dag. finns ingen dag som är bra. och har inte funnits på ett år nu. Kan inte ens förstå att jag lever här och nu men det är just för att jag är en sån stark person, and i will never give up. Jag har lärt mig att leva med min depression heltenkelt, vilket är bästa sättet att göra. För jag är så pass djuptdeprimerad så det är omöjligt och bara inte går att själv försöka ta sig ur den.. går till min psykolog 1 gång i veckan och tar även medicin i hopp om att bli bra och bli komma ur den. De värsta är att jag levt med min depression inom mig utan att ha berättat till någon på ett helt år hur jag känt men jag var nära på att göra självmord förra månaden och istället så bestämde jag mig att nu förfasen får det vara nog.. nu ska jag dela med mig av min ångest och fara inuti mig. Så jag berättade till mamma sedan fick vi tid hos läkare snabbt som blixten och så berättade jag om hur jag kände, då insåg jag att ”jösses vad skönt det är att dela med sig av sina tankar och hur man känner sig”. Att jag inte vågat gjort det tidigare var något jag ångrar stort eftersom jag mått dåligt och inte kunnat levt ett vanligt liv nu sen innan förra sommaren då jag var frisk och mådde hur bra som helst. Innan dethär var jag en superduktig fotbollsspelare, hon som alltid gjorde mål, som levde för fotbollen och som var som lyckligast på fotbollsplanen och med sina kompisar. Hon som även hade lätt att lära sig i skolan, MVG eleven och hon den ordningsamma och nogranna. Men sedan förra året då förändrades jag steg för steg. Jag fortsatte att spela fotboll men i våras beslutade jag mig för att sluta och sa till mina föräldrar att jag tröttnat eftersom dom då inte visste hur jag mådde. Dom fick en stor chock och det fick min tränare och alla i laget också men det var bara att acceptera det. Jag började känna mig hängig och visste inte riktigt ens vart jag var då jag spelade fotboll. Frågade mig själv: ”vad gör jag här, varför är jag här” helt förvirrad.. Var helt borta och kunde inte få kontroll över mig själv vilket gjorde att jag blev en dålig fotbollsspelare helt plötsligt. Tränarna blev förvånade och märkte att det var fel på mig. Ställe mig frågan flera gånger. Jajaja så de la jag av med. Och mina lärare märkte också att jag förändrats och märkte nåt fel på mig eftersom jag nu då jag mått/mår såhär sjunkit rejält från en suverään skolelev till en IGvarning elev. Och även mina kompisar märkte förändring på mig, från en social till en osocial och ledsam tjej. Alltså jag var alltid social, glad hela tiden, rolig osv förut. Lyssnade alltid och fanns alltid där för mina vänner. Men förändrats från det till en tjej som mest är tyst, som är så inne i sig själv så hon inte vet att hon är med sina vänner, hon som aldrig är glad och ser glad ut oavsett om hon gör det hon engång alltid älskat och tyckt vart skitkul..har inte heller kunnat lyssna och fokuserat mig på mina vänner utan dom har tyckt att jag varit en dålig vän på sistonde också för jag har massa egna problem inuti mig så jag inte kan fokusera och hjälpa dom och stötta dom från sina…..Det har tyckt och tycker jag är sjukt tråkig. Men det är så skönt nu när jag berättat för då vet mina vänner, mina närmaste att jag verkligen förändrats av en andledning, just för att stackars jag blivit deprimerad. Mina hormoner i kroppen hänger heltenkelt inte med….Händer mycket nu, börjar bli vuxen så. Så vissa lider av detta och det är fruktansvärt. Jag hatar allt. Mitt liv. Har ingen aptit heller och är aldrig sugen på mat/godis eller någonting. Har sömnproblem. Känns som om jag är i en bubbla och det är folk runtomkring mig men att jag står still och inte finns där, som en dröm. Är så insatti mig själv bara och helt lost, helt försvunnen själ. Har ångest och tänker på min andning vilket är sjuktjobbigt, jag måste liksom påverka min andnings rytm för att jag tror att jag inte kan andas om jag inte fokuserar, koncentrerar och tänker på den. Har svårt att tänka på annat pga. detta. Är inte intresserad av nåt heller. Inte killar, jag som vart den där tjejen som alltid tänkte på killar förut. Har koncentrationsvårigheter och dåligt minne som aldrig förr. Tänka sig att jag kämpar och sliter genom alla mina symptom varje dag. Lider utav detta. Aldrig vart med om värra i hela mitt liv. Mådde så bra förut. Men jag kämpar och tänker inte ge upp! tänka sig om jag blir bra snart igen och mår bättre. tänka sig om jag dör nu, vad jag kommer missa i livet. Har gått egenom detta i lite mer än 1 år, hela tiden, ingen stund som är bra. Men jag lider hellre nu för ihopp om framtiden. Japp…
Det är fan inte lätt när det är svårt
Duktig ifall du pallade läsa min långa historia text!
Hej Bella!
Tack för din kommentar Bella!
Vad bra att du vågar berätta om din depression, hur den har påverkat dig och framförallt att du bett om hjälp. Det är ett viktigt första steg att berätta för andra hur du egentligen mår och även för din omgivning att förstå det, så de kan stödja dig. Slippa ha dåligt samvete för att du inte orkar engagera dig just nu i dina vänners problem.
Tycker du ska titta på vår systerredaktions nya tv-serie ”Lifvet” som riktar sig till unga och där första avsnittet handlar om Kevin som blev djupt deprimerad och hade panikångest, när han gick i åttan, men som bl a genom att göra musik, mår bättre. ”Lifvet” sänds 17 november i SVT2 kl 20.30.
Självklart ska du fortsätta kolla på Inferno också
/Gabriel
Det var intressant att se vad som händer, bakom de där glasfönsterna som finns på psykakuten. Det var härligt att också se att vissa faktiskt blir hjälpta där inne. Jag (och jag vet att jag tyvärr inte är ensam) har enbart dåliga erfarenheter från psykakuten, och har valt att bojkotta den helt och hållet. Den är inte ens ett alternativ längre. Ja, det fick mig att känna att allt hopp inte är ute, kanske kan de hjälpa de som kommer dit ändå…
Hej Nyx!
Roligt att du trots dina egna dåliga erfarenheter av psykakuten fick lite hopp. I Åses fall fick hon hjälp, åtminstone med den mest akuta hopplösheten. Vi är glada för att Åse ville ställa upp, hon är en stark människa trots allt livet ställer till det för henne.
/Gabriel
Överläkare NN, om elchocksbehandlingar.
Våren 2008 utölstes ett veritabelt depressivt kaos i mitt inre. Jag hade tidigarei mitt maniska tillstånd valt att separera och skilja mig från min hustru, beslutet fattades i ett tillstånd av manisk förvirring och I mitt hypomaniska/maniska stämningsläge fick jag via bostadsörmedlingen en ny dyr bostad och de gällande kraven för att få teckna kontrakt var vilken årsinkomst jag hade vilken enligt taxeringskalendern var god. Inga andra uppgifter efterlystes från bostadsförmedligen såsom den höga skuldsättning jag försatt mig i, kostsamma kortkrediter och andra betalningsförpliktelser som jag dragit på mig i mina manier.
I manin fanns ju vare sig omdöme eller försiktighet i att bedöma rimligheter och det tog inte lång tid från det att jag flyttat in i min nya lägenhet tills dess depressionen slog till med full kraft och efterföljande sjukskrivning och dessutm förvärrades mitt inre kaos av skuld och skamkänslor när jag insåg att jag inte skulle ha råd bo kvar samtidigt med känslan av att ha raserat och förstört en hel familj Tillsammans med med en god vän gjorde vi allt för att hindra en katatsrof i form av omedelbar bostadslöshet dvs vi kämpade för att inte hamna i kronofogderegistret, kontraktet sades upp och inventarier jag skaffat i den maniska köpfesten auktionerades ut på blocket för att kunna betala den återstående hyresfordran under uppsägningstiden
Alla depressioner är som att stå på ett såpat sluttande plan in i mörkret och succesivt gick jag ner i arbetstid men förstod att det inte skulle hålla för att vid sommartid sakna all färmåga till anlytiskt tänkande och koncentrationsförmåga då de depressiva tankarna inte gick att hejda. Tack och lov hade min käre vän en stuga som fanns tillgänlig på hennes tomt vid havet och där härbärgerade jag mig i mitten av maj månad, mina möbler placerades här och där i hopp att senare hitta en bostad.
Djupet på depressionennvar svår och där mitt omdöme om vad som pågick egentligen inte stämde överens med verkligheten. Exempelvis älskad pappa till två barn och väldigt fina vänner och dessutom ha ett jobb att komma tillbaka till.(idag står jag på tur att få avsked. Chefspersonen har psykopatiska drag och vill bli kvitt mig) Detta är omöjligt att ta in för en djupt deprimerad och i början av juni blev självmordstankarna allt påtagligare.
Sjukhuset kontaktade mig och De vill omedelbart att jag kommer dit för en träff och under samtalet med min sjuksköterskaså kommer juorhavande läkare in och säger att det vore bra för mig att stanna och få vila över helgen. När jag kom upp till slutenvårdsavdelningen, som om mitt känsloläge inte var tillräckligt svårt, möttes av jag den mest arrogante och fruktnavärde överläkare jag upplevt. Han förklarade hårt och kallt att jag var intagen på vårdintyg dvs inlåst på obestämd tid och inte över helgen. Detta blev ett trauma som varit svårt att sudda ut, och någon värme eller empati var för denne, i mitt och flera andras tycke (även vårdpersonal), något helt främmande. Visst, han har ansvaret för att ingen av patienterna skall skada sig, men med tanke på de andra läkare jag träffat borde denne medicine doktor ensam sitta ensam i ett rum och forska på råttor och överhuvudtaget inte ha med människor att göra då han saknar kontakt med sina empatiska sidor, om de överhuvudtaget finns, och borde nog själv gå i terapit och börja titta in och se vad som finns i hans eget mörka. I det tillståndet jag befann mig inkallades jag till något som liknar ett förhör med brottslingar.
Omedelbart ville han av mig ha en korrekt och fullödig redogörelse av min privatekonomi såsom räkningar, räntenivåer på olika lån och övriga utgifter etc när bl a ett av skälen att jag var där var att jag raserat min ekonomi. Du har absolut inga prolem med din privatekonomi sa NN vilket var ett påstående i rak motsats till allt slit med den sanering jag och min vän kämpat med under vår och sommar. Vad trodde NN egentligen? Att jag omedelbart skulle vända stämningsläget och med ett leende gå ut med känslan av att jag hittat på allt och jag faktiskt inte försatt mig i nåt problem?. I detta läge var det oerhört viktigt med min vän som såg sanningen med de rätta galasögonen och inte med de sotade linserna överläkaren satt med. Att någon frisk utomstående och med trvärdighet fanns i bakgrunden och visste att min situation var sann.
Stämningsläget var skräckfyllt där jag förhörsmässigt duschades med frågor, jag som knappt förstod var jag egentligen befann mig och än mindre visste vilken dag eller datum det var, Ångesten stegrades när jag som fått löftet att vila upp över helgen men nu var intagen på vårdintyg på obestämd tid. Jag tror ingen kan förstå hur det känns att bli inlåst och under första veckan vara instängd och förvägrades gå ut i det som var en vacker sommar i juni 2008. I dagar vandrade jag runt i korridorerna, och jag kan omöjligt tänka mig av det jag upplevde att nån förändring skett sen 50 talet. Bara det att NN bedömer som det bästa för mig är att inte ens med en skötare få gå ut i sommaren utan det bästa är att se de låsta dörrarna frånn insidan och irra runt i dunklet. Undrar hur en helt frisk människa skulle känna att i ett inlåst tillstånd under dagar inte få gå ut ?Kände hur jag panikartat ångrade att jag inte stannat i hammocken vid min väns strand och fortsatt återhämta mig i den miljön Till historien hör att jag aldrig i mina tdigare deprssioner varesig försökt eller skadat mig själv.
Nästa del i förhöret var hur jag ställde mig till ETC. Skräcken tilltog och ångesten flödade fritt. Varför vägrar du ETC föll frågan från NN och jag darrade att jag inte vill. Det är den besta behandlingen för dig nu men det är ditt val för vi kan inte tvinga dig. Nej löd mitt svar igen. Tror Du på mediciner kom undrade han och jag svarade att ja,jag tror de har en verkan men jag vet inte hur det hade varit utan.
Du tror alltså på mediciner men inte ETC! Jag vill att du allvarligt skall fundera r igenom detta. Befinner man sig i ett så utsatt läge som jag gjorde då så infinner sig tanken att han kanske har rätt när det egna omdömet är svagt ,men att ta beslut fungerar inte när man mår som jag gjorde just då. Varje dag blev jag pressad av olika delar av vårpersonalen att ta emot ETC, det var ett sorts rabblat mantra, har Du bestämt dig nu? Jag sa nej menn orkade snart inte värja mig utan ville koppla in mitt nätverk ett stöd för min vilja och inte minst rikta kraft mot NN. Jag behövde stöd och hjälp i mitt beslut och det tog jag med hjälp av mitt nätverk som stämde träff mer NN vilket blev, ja vad skall ja g säga ett starkt känsloladdat möte där NN skapade en fientlig stämning. Slutsaten blev att inga mer påtryckningar om ETC men det blev en jobbig upplevelse för alla där barnens mor, när hon väl kommit ut bröt ut i gråt, som om inte eländet var nog skall han dessutom utsättas för NN. Andra i nätverket kan fylla på med upplevelser av detta möte och i föreningen Balans finns fler som skulle vilja skicka NN till patientskadenämnden, men vem orkar upprepa och gå igenom detta jobbiga en omigen och dels i nåt rätttegångsliknande där den vårdade även kan bli pressad.
En otäck syn på avdelningen var synen av de avklädda som rullades iväg i sängar ner till ”Det elektriska laboratoriet” Samma personer återkom senare nedsövda och icke kontaktbara med blöja vilket jag kopplar till de nedsövnings- och avslappnigsmedel som sätts i vid de elchock framkallade epileptisktliknande anfallen. Om nu denna metod beskrivs som så framgångsri jämfört med medicinering så torde den avdomnade och chockade hjärnan med sin påverkan på minnesförlust leda till att patienten snabbare kan skrivas ut från den kostsamma vårdapparaten. Att tro att elchocker skulle kunna bota en depression är helt befängt. På sin höjd kan symtomen lindras men kärnan roten till den själsliga smärtna kommer man aldrig åt. Men vetenkapen vet ju inte egentligen hur denna del av kroppen som kallas hjärnan påverkas. Programmet kalla fakta visade nyligen hur en kvinnas minnesförlust uppgick til fem år och hennes man fick hem en främling. En annan kvinna mindes inte längre sina barns födslar. Vad säger detta om ETC?
Vår hjärna är som ett outforskat universum med kopplingar och funktione vi ej funnit, lika lite som avlägsna galaxer. Att skicka el in i detta känsliga system är enligt lag förbjudet i många länder. Har en vän med ett permanent bortskjutet närminne – hon är lärare. I min självhjälpsgrupp var vi flera som ville anmäla denn ne doktor till patientskaenämndem men orkrken tröt. Vem har sagt att alla överläkare är lämpliga? Så ser ju samhället ut i övrigt.
Mats
Psykakuten på st görans sjukhus är verkligen hemsk!
Hej Linda!
På vilket sätt upplevde du det som hemskt? Du får gärna dela med dig av dina erfarenheter om du vill. Det enda vi ber, är att du inte nämner personer vid namn eftersom de inte har möjlighet att besvara kritiken. Men fortsätt tyck och skriv!
Vi har förresten lagt till din blogg till listan. Välkommen!
/Gabriel
Jag har det jätte tufft med mycket självmordstankar,skadar mig själv hatar mig själv och alla i min omgivning. för att inte skriva för mycket så att någon av den nyfikna personalen som arbetar dygnet runt på det här värdelösa boendet som inte förstår, vad må dåligt är.Hatar allt alla i min omgivning fick jag bestämma skulle jag redan varit död.varför kom jag till denna jord hade det varir annorlunda om jag inte födits med en hjärnskada?
Hej Helena!
Jag mejlar dig!
/Åsa