Inferno program 3 – Ångestmonstret
Ångestmonstret
Josefin Zetterberg, 22 år, studerar psykologi, har diagnosen borderline – emotionellt instabil personlighetsstörning och medverkar i UR: s serie Inferno. Foto: Josefin Zetterberg
I tredje avsnittet av reportageserien Inferno har 22-åriga Josefin Zetterberg filmat sin kamp mot självskadorna och ångesten. På ett år har hon drastiskt minskat antalet självskador men helst skulle hon vara nere på noll. Ändå har hon alltid med sig ett rakblad i handväskan, ifall tillvaron blir för jobbig och ångesten för stark.
– Det känns som om jag har ett ångestmonster inom mig som bara krafsar och krafsar, så beskriver Josefin Zetterberg hur det är att ha diagnosen borderline – emotionellt instabil personlighetsstörning.
Josefin tar tittarna med i vardagen, till universitetet där hon pluggar, till terapeuten och hem till pojkvännen. Hon bloggar och drömmer om att bli författare samtidigt som hon brottas med panikångestattacker och känslor av att vara värdelös.
I detta avsnitts nedslag på St: Görans sjukhus kommer ambulanspersonal in till akutmottagningen med en patient som har tagit en nätdrog. Han mår ”skitdåligt”, har panikångest och det kryper i hela kroppen på honom. Personalen har aldrig hört talas om drogen och går in på olika forum på internet för att ta reda på mer.
Inferno är också med när Radio Totalnormal har redaktionsmöte och man diskuterar psykisk ohälsa. Deltagarna beskriver bland annat hur det är att bli intagen. Det är som en skräckupplevelse, att ”skallen inte fungerar, man ser saker, det går åt helvete och åker in på psyket i spännbälte och hela skiten”.
OBS! För dig som har egna erfarenheter av att självskada kan det vara bra att på förhand veta att programmet Ångestmonstret innehåller några korta scener som visar upp just självskador. Behöver du prata med någon, få råd eller hjälp, vänd dig till någon du litar på, nära vänner, dina föräldrar, lärare, skolsköterskan eller kontakta vården direkt själv. Du kan kontakta vårdcentralen, ungdomsmottagningen eller öppenpsykiatrin.
Så här skriver Vårdguiden:
“Utan behandling kan:
• Din ångest och depressiva problematik fortsätta i åratal.
• Ditt liv begränsas avsevärt.
• Ärrbildning bli värre och svårare att ta bort.
• Du utvecklar andra destruktiva beteenden.
Adress och telefonnummer till en vårdmottagning hittar du genom att klicka på Hitta vård och omsorg här.
UR Play
Mer information & fakta om borderline – emotionellt instabil personlighetsstörning och självskador:
Borderline personlighetsstörning – Vårdguidens informationssida
Vad innebär borderline? – Sjukvårdsrådgivningens informationssida
Borderline/IPS drabbar främst unga kvinnor – Artikel i Psykologiguiden
Självskador – Läkartidningen om självskador bland unga
Självskador – Vårdguidens informationssida
Dialektisk beteendeterapi – Psykologiguiden om DBT
Gränsänglar – ”Stödgruppen för borderlinepatienter”
Borderline.nu – Nätforum för de som har borderline och anhöriga
AnBo – Anhörigförening Borderline: s hemsida
Ångesthantering – Artikel i ifokus
RSMH – Riksförbundet för social och mental hälsa
Handisam – Myndigheten för handikappolitisk samordning
NSPH – Nationell samverkan för handikappolitisk samordning
(H)järnkoll – Om fördomar kring psykisk ohälsa
Kontakt:
inferno@ur.se – Vad tyckte du om programmet? Vill veta mer eller komma i kontakt med någon medverkande? Skriv till oss! Eller kommentera gärna direkt här på vår blogg!
Behöver du någon att prata med?
Hjälplinjen
Telefon: 020-22 00 60
Röda Korsets telefonjour
Telefon: 0771-900 800
Jourhavande kompis (för dig upp till 25 år):
Telefon: 020-222 444
Jag är nervös…
Det kommer gå bra
Jag hoppas det…
Säger som Rebecca!
Och du är så bra! Kram från Ulrika
Tack!
Vill gärna bidra med två länkar här. De är till BPDWorld, en organisation i England som startades av en man som själv vet vad det innebär att ha EIPS, han är i dag dock friskförklarad. Den andra är en länk till ett support forum som är en del i den hjälp som BPDWorld erbjuder. Jag kan själv säga att dessa två sidor har hjälpt mig något enormt. Forumet är inte bara till för människor som har EIPS, utan till för alla människor, med alla typer av psykisk ohälsa, det finns även plats för anhöriga. Jag kan varmt rekommendera dem båda.
http://bpdworld.org/
http://www.mentalhealth-world.org.uk/forums/index.php?/index
Ser verkligen fram emot programmet i kväll
Du är så modig och bra som delar med dig Josefin. Självklart förstår jag att det känns nervöst inför sändningen, men du ska inte vara något annat än stolt över din medverkan. Allt annat står vi på redaktionen för. Hoppas du vill kika på vår blogg efter programmet, ibland kommer det kommentarer direkt inpå och ibland dröjer kommentarer till nästa dag.
/Gabriel
Jag hoppas verkligen att folk kommer att tycka om programmet.
Jag kommer garanterat att titta in på er blogg för att se vad tittarna tyckte!
Tack Nyx för länkarna, har bara hunnit kolla snabbt men de verkar väldigt intressanta! Du får gärna beskriva hur de har hjälpt dig.
/Gabriel
Oj, hmm, ska försöka att inte bli alltför långrandig…
När jag fick diagnosen EIPS 2007 så bodde jag i England. Hur usel psykiatrin är där jämfört med Sverige ska vi inte ens gå in på. Just där jag då bodde fanns det ingen möjlighet alls till att få tillgång till terapi. Vårdgaranti och sådant som man tar för givet i Sverige finns inte alls där. I alla fall, jag satte mig ner och Googlade och klickade in mig på BPDWorld (som då såg helt annorlunda ut, de har verkligen kommit långt, mycket tack vare donationer) läste, grunnade och hittade då också vägen till forumet. Har haft ganska dålig erfarenhet av forum tidigare (och efter) så jag var lite smått misstänksam men tänkte att det kan ju inte skada. Vad jag själv gillar med just detta forumet är att dels är det väldigt bra modererat, man känner att man kan ta upp konflikter som kanske kan uppstå (och tro mig, de uppstår i bland) och att man kan lösa dem tillsammans. Det känns tryggt att vara där, det finns många olika sätt att uttrycka sig på och det finns oerhört mycket stöd där, från alla olika sorts människor, i olika delar av världen, med olika problem och i olika stadier av återhämtning. Det kändes lite som att komma hem. Man får se saker och ting från andras synvinkel och även om man inte håller med alla alltid (det är ju egentligen omöjligt) så finns det en oerhörd respekt mellan medlemmarna, en vilja att lyssna, finnas där och vara ett stöd. I mitt fall har forumet räddat mig ur många kriser då jag inte alltid haft tillgång eller ork att söka annan hjälp.
Jag vet att de har så att man kan få stöd via mail också, själv har jag aldrig använt det så jag kan inte säga om jag tycker det är bra eller inte, men vad jag har förstått från andra på forumet så ska det funka väldigt bra.
Ikväll smäller det! Josefin det kommer att gå bra, du är otroligt stark som ställt upp, glöm aldrig det!
Hej Nyx!
Du var inte alls långrandig. Bra information och personligt skriven. Tack för det och hoppas dina länkar kan vara till hjälp för andra också.
/Gabriel
Bra program! Kände igen mig i så mycket av det du berättar Josefin. Modigt av dig att ställa upp!
Tack för din fina kommentar! Ja visst är Josefin modig! Vi hoppas att flera känner igen sig och inte känner sig så ensamma där ute!
Kram! Hälsn Anna, inslagsproducent
Du är SÅ bra Josefin!!!
Var jättestolt över dig själv & vad du gör för andra genom din medverkan!
Mycket bra!
såg programmet nyss, du är så stark! modigt att ställa upp och lämna ut så mycket av sig själv som du gjorde.
tänk vad många du hjälper genom det här programmet, människor där ute som känner igen sig och inte känner sig lika ensamma.
stå på dig angående bokförlag, skicka in ditt bokmanus till olika förlag. jag är helt säker på att det skulle bli en bra bok.
stor kram till dig!
min familj som såg programmet också, hälsar att du är stark som ställde upp
Ja, absolut bra av dig att ställa upp, Josefine. Mycket modigt! Jag förstår att det måste kännas omvälvande att visa sig så där öppet för omvärlden. Men det brukar vara positivt i längden, dels för de som får chansen att se, och kanske känna igen sig. Men även för dig själv. Det kan bli ett sätt att gå vidare i dig själv.
För övrigt tycker jag serien växer, när program läggs till program.
Det jag möjligen kan sakna, efter att nu ha sett tre avsnitt (men det är ju fem kvar), är den andra sidan av psykisk ohälsa. Jag är egentligen inte säker på att det finns en sådan, men har mer och mer med åren börjat se det så, ändå. Det som man kallar den konstnärliga, kreativa sidan. jag tycker inte om den typen av begränsande uttryck, det låter som om alla med psykisk ohälsa ska vara konstnärer, författare mm. Jag ser det mer som ett annat sätt att se på världen, ett annat sätt att tänka. Som, när det inte löper amok, har ett värde i sig. Det tror jag. I den bästa av världar skulle vi med psykisk ohälsa, bara vara människor bland andra, som kan bidra till världen med just vårt sätt att tänka och se.
Bara en tanke.
Bra tanke, kul att du efterfrågar den konstnärliga sidan i det psykiska måendet- vi funderar lite i de banorna inför säsong 2 kan jag avslöja…
Ulrika
I de här åtta första programmen har vi fått välja bort så otroligt mycket, både tematiskt och formmässigt, för att få plats med grundupplägget: att visa människor med olika erfarenheter och höra deras berättelser, ganska rakt upp och ner. Men lite kreativitet och extra perceptiva förmågor kommer nu också, i kommande avsnitt…
Förstår att det är ett jättejobb att försöka sålla bland alla vinklar, allt ni vill berätta.
Jag ser fram emot nästa avsnitt, och inte minst säsong 2
Nästa avsnitt handlar om psykakuten, men i avsnitt 8 träffar vi bl.a Johan som gör musik och i avsnitt 6 berättar Ylva om hur hon uppskattar den extra känslighet för intryck som hon har… *tipsar*
Ulrika
Först vill jag säga stort tack för ett enormt bra program som vanligt. Utöver berömmet skulle det vara väldigt intressant att veta om det är någon som vet hurvida det finns killar som har fått diagnosen borderline med samma symtom som uppvisas i programmet. Starkt av Josefin att dela med sig av detta till oss alla. Skulle vara intressant att veta emra om hur det går för henne idag och hur hon gjorde för att få någon att ta henne på allvar. Känner att om man inte visar upp tydliga fysiska tecken som t.e.x självskade blir man idag inte tagen på allvar. Ska det verkligen krävas att man går ett steg längre än man vill för att man ska bli uppmärksammad på att man har så pass svåra problem som man har.
Tack Edion för din feedback! Jättekul att du tycker om programmet! Intressanta frågor du ställer. Jag har inga bra svar men jag har pratat med några killar med diagnosen inför programserien som självskadar så visst finns dom. Jag tror inte man överlag självskadar för att man vill ha uppmärksamhet utan det är den sista utvägen att ta till när ångesten blir för stark. Ett sätt att släppa ut all smärta inom en. Men hemskt om det är som du känner att man måste visa upp tydliga fysiska tecken för att bli tagen på allvar av psykiatrin. Ni andra får gärna kommentera vidare
/ Anna, inslagsproducent
Personligen har jag fått höra (av yrkesmän) att man inte kan få DBT där jag bor om man har borderline men inte skär sig. Så visst kan det kännas som ett “krav” att skada sig synligt för att få någon hjälp…
Tack alla för era fina kommentarer! Det betyder jättemycket att få feedback både för oss på redaktionen och som medverkande, och era ord värmer! Josefins blogg hittar ni längre upp på denna sida under rubriken “kontakt”. Fortsätt kommentera och diskutera gärna! / Anna, inslagsproducent
@edion
Hej Edion!
Tack för dina uppskattande ord. Var inne på din blogg och läste mer och kan bara säga att din beskriving av hur du kände igen dig är ett av de främsta syftena med våra program. Att få människor att känna igen sig och därmed känna sig mindre ensamma. Vi är därför så tacksamma för att Josefin ställde upp och var så modig.
Angående din fråga om killar med samma symtom, är jag inte expert nog att svara på, men den research vi gjort visar på att: tjejer oftare självskadar sig så som vi fick se i kvällens program. Killar använder sig oftare av andra självskador som alkohol och droger. Det nämns också att killar använder sin destruktivitet mer genom till exempel att begå brott, som misshandel och andra utåtagerande handlingar. Om man generaliserar så innebär det att tjejer oftare skadar sig själva medan killar oftare skadar andra och sig själva, men som alla generaliseringar är det inte hela sanningen. Låter i och för sig inte som en allt för djärv analys att påstå att det har samband med könsrollerna i samhället och vad som anses manligt och kvinnligt.
Tyvärr har du nog ganska rätt att det många gånger är när man passerat en viss gräns för vad samhället anser är ok för att man ska bli uppmärksammad och få den hjälp man behöver. Hoppas det går att ändra så man kan få hjälp tidigare. Hoppas det är ok att vi lägger till din blogg på vår blogg.
/Gabriel
Stort tack för en bra respons. Självklart är det helt ok att ni lägger till bloggen hos er. Blir bara glad om det jag skriver kan nå ut så att fler kanske vågar säga hur dom mår och får hjälp i tid.
Intressant att ni har haft kontakt med killar som har samma diagnos och beter sig på samma sätt. Det som slår mig när jag ser programmet en andra gång är hur självklart det är för Josefins pojkvän att sitta där och säga att han kramar om henne när hon får sina panikattacker skulle även här vara intressant att höra från tjejer vad ni tycker om att man leker med tanken att vi vänder på steken. Skulle det vara lika självklart för er att på ett bra sätt kunna hantera en pojkvän med ångest och panik känslor? Jag tycker det är viktigt att belysa hur viktiga personer som finns i den som lider av borderline´s direkta närhet betyder. Bara för att man är kille och inte tjej men kan få ångest attacker så man inte vet vad man gör så får man inte bli förbisedd som att “det där klarar han själv han e ju ingen tjej ju”. Tyvärr tror jag att idag är det mer accepterat för tjejer att ha dessa problem då dom fortfarande ses som svagare i samhället. Så om du är en tjej som har en pojkvän/kompis/vän (av motsatt kön) med denna problematik skriv gärna hur du hanterar detta så vi som är intresserade kan få en inblick från båda hållen. Vi är trots allt lika fast vi är olika. Återigen tack för ett bra program
Personligen så är jag “rädd” för att gå in och försöka lindra killbekantas ångest och panikkänslor med kramar etc, om de inte uttryckligen ber om det… Just för att jag tänker att jag inte vill få dem att känna sig “svaga” eller nåt för att de förväntas klara av sånt som killar =S (Därmed inte sagt att jag tycker att det ska vara så, jag blir mest glad om någon – kille som tjej – känner förtroende för en så att de kan visa upp både positiva och negativa starka känslor inför en…)
Nu har inte min pojk diagnosen EIPS (den har jag själv) men har kan ofta drabbas av mycket svår ångest och panik känslor. För mig personligen är det lika självklart att ge honom kramar, hålla om och bara finnas där. Lika självklart som det är för mig att göra det när vem som helst i min omgivning, oavsett kön, mår riktigt dåligt. Har själv aldrig träffat på någon som tycker att det är obehagligt. Snarare tvärtom. Många killar som jag har stött på har tyckt att det är skönt, att de inte behöver vara “starka” hela tiden. Vi är alla människor och vi är alla olika, oavsett kön.
Tyvärr tror jag att det är som du säger, att det kanske inte alltid är så självklart, just för att samhället är uppbyggt som det är. Det är väldigt starkt inpräntat hos många att det är mer okej för tjejer att visa känslor.
Vill dock inflika att jag själv har väldiga problem med att bli tagen på allvar. Jag har väldiga problem med att uttrycka hur jag känner, både i kroppsspråk eller verbalt. Vilket gör att många tror att “Hon kan inte må så dåligt som hon säger för det syns ju inte.” Vilket är frustrerande, oerhört så. För mig är det en konsekvens av tankegången: “Låt dem aldrig se dig gå sönder. Låt dem aldrig se dig misslyckas. Visa dig aldrig svag.” Mantrat tjänade ett syfte en gång i tiden. Nu vållar den enbart problem. Men jag har extremt svårt att bryta mönstret då jag själv ofta känner att jag inte kan, inte får och inte ska visa känslor. Och jag är tjej. Ville bara påpeka att det inte bara är killar som stöter på just detta problem. Utan även tjejer.
Jag önskar att alla kunde behandlas utifrån samma premisser. Som människor, med lika värde.
Samma här. I min släkt har det alltid varit “fult” att visa sig svag (dvs, visa starka känslor) eller be andra om hjälp. Personligen har jag hanterat det genom att både ledsenhet och glädje yttrat sig i irritation, frustration och ilska… För man har liksom fått lägga locket på allt det andra, och aggression är det enda som har “passerat”, för då har bägaren liksom runnit över :/ Har fortfarande oerhörda problem med det där. Inte aggressioner, men att visa upp korrekta reaktioner till känslorna… Och, som du säger, att nå fram och uttrycka hur jag mår så att folk FÖRSTÅR…
Jag tänker att om en slutar visa sina känslor eftersom ingen ändå “godkänner” eller “bekräftar” dem, i slutändan till och med leder till att en inte längre lyssnar och litar till sina känslor. Att alltid få höra att en överdriver eller blir ledsen för ingenting, gör ju till slut att personen bara försöker trycka undan känslan (eftersom den ju inte borde finnas där) istället för att lära sig hantera den.
Detta senaste program var en orgie i stereotyper, enligt min mening. Frågade någon närstående (som inte sett programmet) hur hans bild av en person med borderline är och han beskrev exakt tjejen i filmen. Funderar lite varför jag blir så sur. Kanske för att jag på den tiden jag själv hade en borderline-diagnos (nu borttagen) ofta blev behandlad utifrån en mall som inte alls passade mig. “Alla visste” ju hur en borderline-brud är. Istället för att se till individen.
Jag hade tyckt det varit jätteroligt att se någon annan sida av Josefin, något oväntat, mer personligt. För jag är säker på att den finns där.
(Och jag är inte negativ till Josefin, hon är jättemodig, som tidigare är jag bara kritisk mot programmet.)
S: Typisk. Antar programmet heller ikke nevnte Kompleks PTSD, som man heller kunne brukt. Folk som har fått borderline-stempelet, er jo som oftest ofre for overgrep i barndommen.
På fullaste allvar Sigrun vad får dig att dra den paralellen mellan övergrepp och borderline. Visst förekommer det men samtidigt ska man tänka som dig så bör man även säga att en borderline person är en tjej hon är i ton åren och hon söker uppmärksamhet. Idag är det tyvärr så att ordet Borderline är så starkt förknippat med en viss sorts personer att dom som inte följer det mönstret som jag nämde ovan t.e.x och får diagnosen skulle jag kunna tro skäms lite för den då dom kanske inte blir tagna på lika fullt allvar som dom som är den typiska borderline personen. Så låt oss nu sudda ut stereotyper och inse att det vi har att göra med är individer och inget annat. Du är inte din diagnos du är en person med problem som man kan beskriva med diagnosen. En människa är alltid en människa oavsett problemen som följer denne.
Hej & tack för inlägget! Varför hade din närstående den bilden tror du? Det du kallar stereotyper kanske helt enkelt är väldigt vanligt. Vårt program riktar sig i stor utsträckning till unga personer som just fått sin diagnos, eller kanske inte ens sökt hjälp ännu, och då är möjlighet till identifikation viktig: för att slippa känna sig ensam. Sen säger vi inte att “såhär är det, för alla, att ha borderline” och man kan såklart känna igen sig i en människas kamp även om man inte delar exakt samma erfarenheter! Men för den som kommit förbi och kanske lämnat EIPS/borderline bakom sig kan jag förstå att man hellre hade sett något mer ovanligt/annorlunda… Ulrika
Jag tror att min närstående hade den bilden just för att det är den mest kända bilden, den som ytligt beskrivs i media och på nätet. Ungefär som att alla förortskillar har bakvänd keps, hängande jeans och spelar hiphop. Allt har flera sidor… det du kallar möjlighet till identifikation kan lika gärna vara möjlighet till glorifiering, inklusive att skära sig framför en kamera.
Nej, som sagt hade jag gärna istället för närbilder på skor sett något som gjort att man uppfattade Josefin som den människa hon är och inte en seriefigur.
(Jag hade för övrigt aldrig borderline, feldiagnos, vården missar ibland men det är en annan historia.)
Men nu tycker jag att det är du som tar ifrån Josefin rätten att vara den hon är! Ulrika
Borderline er i likhet med andre personlighetsdiagnoser, som oftest senskader etter overgrep i barndommen. Det har jeg lest fra flere traumeforskere.
Det må vara att det är så i många fall Sigrun. Men, jag vill också påpeka att det INTE behöver vara så. Har själv diagnosen och har inte utsatts för övergrepp eller trauman som barn, dock som vuxen. En god vän till mig som också har diagnosen har inga trauman alls i sitt liv. Så visst att det är vanligt förekommande men det är inte en mall som passar alla. Man ska vara försiktigt med att dra alla över en kam. Människor som har diagnosen EIPS är alla olika. Lika mycket som alla människor som inte har en psykisk sjukdom är olika. Ja, alla människor är olika och borde behandlas utifrån hur de är, inte någon stereotyp eller mall som andra har. CPTSD är fortfarande hett debatterat om huruvida det är detsamma som EIPS eller inte. Personligen tycker jag att det är en separat diagnos där mycket skiljer sig mellan dem.
@ Edion: Kunde inte hålla med mer. En människa är en människa. Det är det man är först och främst.
Hej Nyx & Edion, tack för era inlägg! Det är lite det som är vårt mål med den här serien, att visa människor och låta dem berätta sina historier, istället för att presentera “diagnosmanualer”… /Ulrika
Jeg skrev ikke “alltid”-.
Ulrika: Dere er jo nettopp veldig opptatt av diagnoser i deres programmer!
Jeg synes det er viktig å nevnte at borderline brukes av psykiatere og psykologer på ofre for alvorlige, gjentatte traumer, og dermed skjuler de overgrepene.
Jag vet att du tycker det, Sigrun
Hinner inte skriva så mkt nu men jag har en fråga till dig: hur tycker du att man ska benämna dessa tillstånd, om man vill berätta för någon att man mår dåligt tex? Ulrika
Man kan bruke et vanlig, hverdagslig språk. Det minsker distansen mellom”vi” og “dem”, og gjør det lettere for folk flest å forstå.
Sigrun: Jag vet att du inte skrev alltid. Och jag påpekade enbart att det inte behövde vara så.
Det är sant, jag tänker lite snävt. Om man nu verkligen är en stereotyp så har man fortfarande rätt att visa upp sitt liv. Jag har fortfarande svårt att förstå att det är allt som finns, men vi kan väl avsluta diskussionen där med att konstatera att jag har svårt att förstå.
Vi har ju den här bloggen för att vi VILL diskutera
Du och din feedback är jätteviktig för oss, liksom alla andra som engagerar sig här! /Ulrika
Jag kanske återkommer när jag sett fler avsnitt. Kommer antagligen fortsätta att titta, om inte annat så för att förbereda mig för vilka nya fördomar folk i min omgivning kan ha fått.
Man ska visst leta länge efter mer perfekta föräldrar och mer lyckliga barndom än dom man ofta hörer just folk med emotionella problem (“psykisk sjukdom”) berätta om. Kanske dessa föräldrar är någon sorts “övermänniskor”, små gudar, eftersom dom uppenbarligen är ofelbarliga?
Hejja dig Johanna! Jag ser verkligen fram emot det här avsnittet. Så jäkla starkt av dig att vara med i tv och dela med dig av dina erfarenheter! Kram/Effi
Men förlåt nu skrev jag ju helt fel namn!!! Hejja Josefin mena jag ju såklart
Tittade på kvällens Inferno: ångestmonstret. Lagom djuplodande, d v s inte för ytligt och inte för snaskigt.
Det enda som inte var bra var inslagen med reportern på stan, som förmedlade en känsla av spektakel. Nästan lite Kristian Luuk-journalistik. Aningen oseriöst, och i sin tur upplevs det respektlöst, med tanke på programmets övriga innehåll. Antingen har någon sagt åt honom att göra något lättsamt som bryter av så att tittarna inte ska bli alltför illa till mods, eller så var han bara nervös. Hursomhelst, skippa då hellre dylika inslag i ett för övrigt angeläget, allvarsamt utlämnande reportage.
En borderline-diagnos får en person som (enligt DSM-IV) uppfyller fem av nio kriterier. Det betyder att två personer med borderline endast behöver ha ETT diagnoskriterium gemensamt. Det här skapar givetvis en oerhörd stor mängd sätt att vara borderline på. Att på en halvtimme lyckas täcka in alla dessa variationer känns helt omöjligt. Att, såsom Inferno gör, välja att skildra en människas liv snarare än att försöka sig på den mest “sanna” beskrivningen tycker jag därför känns rimligt.
Samtidigt är det viktigt att inte glömma bort att det ofta finns likheter mellan olika personer med borderline. Chansen är ju ändå rätt stor att två personer med borderline har mer än ett diagnoskriterium gemensamt. Påståendet att “personer med borderline självskadar” är visserligen en generalisering, men det är ett av diagnoskriterierna och därför har jag svårt att se det som en stereotyp.
@Sigrun: Jag har borderline. Jag har varit med om en del svåra händelser. Jag ser INTE borderline som en stämpel utan som ett sätt för mig att få förståelse för det som gör så ont inom mig, och hitta fungerande verktyg för att ta mig vidare. För det måste väl ändå vara syftet med alla diagnoser, att få relevant behandling?
Alice: Dersom man ønsker traumeterapi, får man neppe hjelp av en borderline-diagnose.
Er det ikke et stempel å bli sett slik: “Empathy for others is severely impaired”?
http://www.dsm5.org/ProposedRevisions/Pages/proposedrevision.aspx?rid=17
Da jeg var på et foredrag av en psykolog på en bokmesse, kalte han “borderlinere” psykopater.
Judith Lewis Herman sier at denne diagnosen er lite annet enn en fornærmelse.
Alice: Det fins 256 ulike måter å “være” “borderline” på, ifølge fagfolk (s. 40): http://issuu.com/issuumia/docs/klassifikasjonssystemer-og-diagnostisk-praksis—w
Ja, diagnosen är verkligen spretig och det är väl ett av problemen. Det ska bli väldigt intressant att se hur diagnosen kommer att se ut i nästa reviderade utgåva av DSM som ska komma om ett par år. *funderar*… på sätt och vis gillar jag ICD-10- diagnosen bättre (det diagnossystem som egentligen används i Sverige och i stora delar av världen, DSM kommer från USA), den räknar inte upp symptom i punkter utan beskriver i text någon sorts bild av personen. Detaljer men…
När jag pratar om stereotyper så menar jag inte om ett visst fenomen existerar eller inte. Absolut att många med borderline självskadar, men det gör det inte till en stereotyp. Stereotypen sitter i folks huvud, i den föreställning folk har om hurdan en viss person eller grupp av personer är, i tron att “alla med borderline skär sig” utan att kolla fakta först. Det är nog rätt omöjligt att göra ett porträtt av en människa utan att alls bekräfta någon stereotyp uppfattning som folk har, men jag har en kanske fåfäng önskan om att man tar iallafall ett litet steg utanför ramen, tar med något som kan få folk att hoppa till, “va, kan en med borderline vara sån, det hade jag ingen aning om!”
Hej S,
Jag förstår vad du menar med att det i medier ofta visas upp stereotyper, särskilt när det ska handla om någon som inte är inkluderad i “vi” begreppet. Någon som inte är en del av den ofta snäva normen, som redaktioner i mediesverige själva mycket består av. Alltså enkelt uttryckt: Om man i medier beskriver någon ur den egna gruppen blir det ofta mer på djupet, alla skiftningar och särdrag träder fram, kort sagt en människa. När medier däremot ska rapportera eller beskriva en människa som inte är inkluderad, socialt, kulturellt och/eller ekonomiskt i vårt samhälle, så blir det ofta stereotypt, efter en mall som normen i samhället känner igen. “De” skildras ofta som offer för något eller förövare, musik, kläder, språk och uttryck som passar in i den stereotypa bilden blir dekor.
Det finns flera orsaker till att det ofta blir så, okunnighet, att man inte tänker utanför ramen, tidsbrist eller helt enkelt en lat redaktion.
Inferno-redaktionen som jag är en del av har tvärtom tänkt och diskuterat väldigt mycket kring programmets innehåll och medverkande. Allt från hur representativa de är till hur de kommer att klara av att visa upp sig själva och sitt innersta i TV. Alla är unika i våra program, inte minst Josefin, och jag vill poängtera att i Josefins fall, så har hon trots att hon till det yttre kanske liknar många andra med samma diagnos, kläderna, självskador etc, något som skiljer henne mycket från flera andra vi talat med; Josefin ställde upp att visa sig själv i TV, med fullständigt namn och berätta öppet om sig själv.
Det är inte särskilt vanligt, många vill använda alias, vara anonyma med hänvisning till att familj, arbete eller vänner inte skulle förstå eller att de anhöriga skulle känna sig utpekade. Josefin ställde upp trots all ångest hon har, det är inte stereotypt.
Sen vill jag bara tillägga att det är bra och givande med diskussion. En sak som vi på redaktionen märkt är att vi alltid får kommentarer på val av medverkande. Om att den som medverkar till exempel är alldeles för “normal” eller “sjuk”. Vi följer fortsättningen med spänning!
/Gabriel
Hej S, det du efterfrågar kommer vi att kunna göra längre fram.
Men kom också ihåg att de flesta som ser det här programmet förmodligen inte har så stor koll på EIPS/borderline som du, Nyx, Sigrun, Alice och alla andra som skriver här, har… Man har kanske hört talas om unga tjejer som skär sig, men vet inte varför. När vi gjort enkäter om det tror väldigt många att självskador bara är ett sätt att få uppmärksamhet. Och att då fördjupa den bilden och visa att: det kan handla om en diagnos, som kan yttra sig såhär, och som man kan få hjälp med, känns som ett väldigt viktigt första steg för oss. Reaktionerna här på bloggen bekräftar också att det behövs ännu fler program om psykisk ohälsa, allt går inte att göra på en gång… 
/Ulrika
Jag håller med dig Ulrika, det går inte att göra allt på en gång. Som med allt här i livet är det en process. Och processer tar tid, speciellt när det kommer till någonting (psykisk ohälsa) som har varit tabu belagt så länge. Fler program hoppas vi på från er! Efter egna funderingar och tre avsnitt tycker jag ni ska ha en stor eloge för vad ni gör. Och från mig (och säkerligen många andra) får ni och alla modiga medverkande i programmen stående ovationer.
Hej Nyx!
Och tack till dig och alla andra som ger oss feedback och kritik här på bloggen.
Tack för den fina kommentaren till oss och medverkande! Vi bugar och bockar
/Gabriel
Har själv också diagnosen PTSD och kan tillägga att jag har personligen aldrig fått någon form av traumaterapi. Den diagnosen har jag haft sedan 2004, även om problemen i sig sträcker sig mycket längre bak i tiden. Detta beror dock mycket på att det inte finns den typen av terapi tillgänglig på de flesta mottagningar där jag bor (Göteborg). Jag har länge efterlyst EMDR men det finns tyvärr endast privat (så vitt jag vet) och lever man på existensminimum ja, då finns det inte riktigt det utrymmet i finanserna.
Diagnoser är för mig, vilket var lite det Alice var inne på, ett sätt att få möjlighet att få behandling som passar just en själv som person. Tyvärr behövs det det för att man ska kunna kräva vissa behandlingsformer (DBT t.ex.). Sen är jag densamma oavsett vad som står på ett papper, för mig personligen är diagnosen mindre relevant, men jag inser att det inom psykiatrin är väldigt relevant. Även om jag anser att det kanske borde vara mindre så eftersom som många som jag stött på inom psykiatrin ser enbart diagnosen, inte personen.
Borderline diagnosen har varit utsatt för mycket genom åren. Det blev en slasktratts diagnos, ett skällsord, någonting som är väldigt negativt laddat. Även inom psykiatrin råder det står oförståelse om denna diagnos, vilket det faktiskt även gör för de flesta personlighetsstörningar om jag ska vara helt ärlig. Och det finns som sagt en hel del. Den mest missförstådda måste ändå vara anti-social PS. Men, det är en diskussion för en annan gång.
Personligen har jag bara fått lära mig att utbilda människor i vad just denna diagnosen innebär, att det ÄR olika för alla. Precis som det är olika för alla som t.ex. har en depression eller schizofreni. Min terapuet och jag har diskuterat lång och mycket om vad jag egentligen ska säga till andra, och Emotionellt Instabil är det som ofta kommer upp, för även om vi alla är olika i våran diagnos så är oerhört många av oss just det, Emotionellt Instabila. Jag tycker att DSM V borde kalla det “Emotionellt Instabil Personlighetsstruktur”. Men ja, det är ju bara min åsikt
Tror jag förstår hur ni tänker, så jag tackar för svar och nöjer mig här.
Vill bara för säkerhets skull än en gång säga att jag absolut inte har kritik mot Josefin! Hon är jättemodig. Jag har haft mina 15 minuter och vet hur krävande det är att vara personlig inför allas ögon. Du ska vara stolt, Josefin!
Vill att alla lyfter blicken och tänker sig in i unga människors liv.
Alla olika sk. “beteenden” startar normalt under människans känsligaste tid , dvs puberteten.
Att inte nå upp till sina egna och andras “krav” och “föreställningar” är för mig “ett måste” som drabbar alla individer.
Att då ta till “smärtan” som motmedel är en naturlig reaktion för att överleva.
“Smärta” kan betyda så mycket men är i grunden någonting man gör för att bli påmind och synas, både för sig själv och för andra.
Några individer går ibland över gränsen och börjar skära sig (media och internet ger uppslaget).
Att då ta till stora läkarboken och döma människor till livstids-straff dvs. stämpla dem med diagnoser tror inte jag hjälper individen.
När man väl har börjat “är” man fast i sitt beteende och det krävs ett “uppvaknande” som normalt tar flera år.
Men “uppvaknandet” kommer. Var så säker. Ingen individ skär sig under hela livet.
Varför börjar då inte alla att skära sig?
Vissa personer är känsligare än andra och gränsen mellan personlighet-stil och dito störning är för mig något som flyter hela tiden. Man kan “lätt” passera gränsen och då framförallt när man är ung.
Nedan är en länk från web4health.info som man kan surfa vidare på:
http://web4health.info/sv/answers/psy-personality-overview.htm
Innehållet ger mig “kalla kårar” när jag läser och skapar funderingar kring mig själv.
Är jag sjuk? Har jag någon av dessa många diagnoser?
/ diagnosfri (hitintills, ta i trä)
Så enig. Men det hjälper trots allt dom som är rädda för den egna smärtan, för att vidkännas den, för vad som kunde hända om dom gjorde… Stämplarna definierar smärtan som nåt främmande, avgränsar den från själva varandet som människa, håller den på avstånd. Vi är så rädda för smärtan, och så upptagen av att bekämpa den (med stämplarna bl.a. ), det existentiella grundvillkoret i att vara människa, att vi missar att den egentliga sjukdomen – “sjukdomen till döden” – är vår rädsla för smärtan, snarare än själva smärtan.
/ en som har avdiagnosticerat sig själv
Vill bara lite snabbt säga att många av min sk. “problem” hade jag långt innan jag någonsin kom in i puberteten.
Tycker mycket av det du tar upp här är tänkvärt. Det kan bli lätt så att människor fastnar i sin diagnos, blir sin diagnos så att säga och i det fallet kanske diagnoser gör mer skada än nytta. Men, som med allt här i livet, är det sår oerhört individuellt, det finns så många faktorer att ta i beaktande. Skulle jag t.ex. inte ha mina diagnoser skulle jag inte kunna vara sjukskriven, och i mitt fall skulle det då betyda att jag åkte smack bang ut på gatorna eftersom jag faktiskt inte kan arbeta i dag (skulle jag kunna så skulle jag, tro mig), utan diagnoserna skulle jag inte ha rätt att kunna kräva en viss typ av vård osv. Dock i det terapeutiska arbetet är min diagnos komplett irrelevant eftersom jag är jag, problem och allt, oavsett diagnos.
Dessutom tror jag att diagnoserna behövs. Ibland tror jag att de skrivs för lättvindigt av läkare, oftast utreds det inte tillräckligt etc. etc. Vi måste försöka lyfta det så att psykisk ohälsa får samma “status” i samhället som fysisk. Och om man tar en stunds reflektion så buntar man inte hop alla fysiska åkommor i en och samma grupp, och man undanhåller inte, eller bara inte ger, diagnoser till fysiskt sjuka människor, de måste ha en diagnos så att läkarna vet hur de ska behandla denne sjuka patient. Och de utreds oftast ordentligt, mer grundligt. För mig personligen är det rent praktiskt, i den bemärkelsen, hur jag anser man borde göra med psykiska sjukdomar.
Här gör program som en Inferno och alla andra eldsjälar runt om i landet, som driver frågan framåt, lyfter upp den, ett superbt arbete. Det är så oerhört viktigt.
Symtom: Enligt DSM IV
Karakteriseras av ett genomgående mönster av instabilitet i relationer med andra människor, i självbild och affekter, samt markerad impulsivitet med början i tidig vuxen ålder. Detta visar sig på olika sätt, varav minst fem av följande:
1. Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer. Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.
“Passar själv in här”
2. Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.
3. Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.
“Passar själv in här”
4. Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning). Observera: Självmords- eller självstympande beteende som beskrivs under kriterium 5 räknas inte in här.
5. Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar
6. Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).
“Passar själv in här”
7. Kronisk tomhetskänsla.
Passar själv in här
8. Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).
9. Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.
“Passar själv in här”
Fyllde i var jag passar in men var går gränsen mellan personlighet-stil och dito störning?
När ska man bli diagnostiserad?
Det finns to “legitimationer” för psykstämplar: 1. Dom fyller ut ett meningstomrum, ger individen en identitet, och emotionella problem härrörer som regel från en brist på identitetskänsla, en brist på mening. Stämplet är då ställföreträdare för en meningsfull livshistoria. 2. Dom legitimerar individen till att mottaga ekonomiskt stöd och hjälp med problemerna.
Alla människor har behov för att, av och till, dra sig tillbaka, vara “oproduktiva”, och tänka igenom deras egna angelägenheter. Hur stort behovet är beror på hur stora angelägenheterna är. Kunde man inte tänka sig ett system som accepterade detta fundamentalt mänskliga behov utan att sjukliggjöra det? Och kunde ett sånt system kanske tänkas vara mera gynnsamt för individen som då inte fick påtvungit en identitet som sjuk, men faktisk fick behålla sin rätt till att definiera sig själv, fick behålla sin integritet som människa?
Gränsen mellan sjukt och friskt är ju kulturellt, inte naturligt, skapat när vi talar psyket.
“to” = två; ursäkta danismen!
Infernor är en jättebra serie och både de som gjort den och de som medverkar är så himla duktiga. Har sett detta avsnitt två gånger nu, vilket betyder att det är extremt sevärt!
Så bra att den psykiska ohälsan som finns idag börjar visas och pratas om! Inte sopas under mattan som jag upplevt så länge.
Tack till ett bra program!
Ja, linjen är hårfin, Jag brukar själv säga att jag är internt amplifierad, det är det bästa sättet jag hittat att beskriva det på.
Personligen tycker jag att du ska kräva av psykiatrin att bli utredd ordentligt, t.ex. genom att genomgå en SCID II (en utredning som bedömer prevalensen av personlighetsstörningar). Det tar tid och man får tjata på dem tills man blir blå i ansiktet men det är värt det.
Det jag ville peka på var att “diagnosiserade” och “avvikare”
(avvikare enligt definitionen: aviker (stort) från den gängse dvs normala bilden av en “sund” personlighet)
kan ligga oerhört nära varandra.
Tackar för din omtanke men vill även i fortsättningen kunna kalla mig
diagnosfri
Ja, det kan jag hålla med dig att de kan ligga oerhört nära varandra. Personligen är jag bara intresserad av att ändra de beteenden/tankemönster som orsakar mig lidande. Sedan vad samhället anser vara någonting är komplett irrelevant i relation till mig själv.
Jag tror att jag missuppfattade dig i din tidigare kommentar. Jag uppfattade det som om att du undrade om det kunde vara så att du kanske hade en diagnos och hade en önskan om att kanske få en diagnos. Jag ber om ursäkt för detta.
Jag tycker absolut inte att man ska bli påtvingad en diagnos, det har jag själv blivit och det är allt annat än bekvämt.
Jag kan inte svara för hur det är för andra men jag personligen har ingen brist på identitet, jag vet jag är, vad jag tycker osv. Och mening tycker jag personligen är överflödigt. Ser själv ingen egentlig mening med någonting MEN jag mår absolut inte dåligt av det. Det finns andra saker här i livet som ger mig kraft.
Och jag behöver faktiskt hjälp. Och jag anser mig ha rätt till den, lika mycket rätt som en cancer patient har rätt att få sin behandling. Vad samhället tycker är sjukt är för mig mindre relevant (personligen) jag vill ändra de beteenden som skadar mig, som gör illa mitt inre och bränner upp inifrån. Sedan om samhället tycker att jag borde ändra vissa andra beteenden skiter jag i (ursäkta språket). Kan tillägga att min terapeut faktiskt håller med mig på den linjen.
Dock tycker jag att det du säger längre ner i ditt inlägg är väldigt tänkvärt. I ett ideal samhälle tycker jag absolut att det borde vara så. Det är sant att den är kulturellt skapad.
Dock undrar jag hur du ser på saker som ADHD/ADD, autism, asperger och liknande? De har man faktiskt kunnat bevisa beror på att hjärnorna hos sådana människor faktiskt ser annorlunda ut, och fungerar annorlunda. De är också klassade som psykiska sjukdomar. Om det är så (vilket är hett debatterat och omtvistat) att alla psykiska problem faktiskt berodde på att hjärnan ser annorlunda ut (och därmed gör det mer till en fysisk sjukdom, hjärnan är ju en del av den fysikaliska kroppen) hur skulle du då se på saken? Jag vill tillägga att jag är nyfiken, andra människors sätt att tänka och resonera vidgar vyerna
Nyx, vad angår sjukdomar eller syndrom som bevisligen beror på anomalier i hjärnan, dens struktur och/eller funktion, så måste dom betecknas som neurologiska problem. Att ADHD/ADD, autism, asperger och liknande är klassade som psykiatriska problem beror just på att det inte finns entydiga bevis på att dom är förorsakade av anomalier i hjärnan. Det kan inte uteslutas att dom observerade anomalier a) kan vara förorsakade av “medicin” (och vi vet att regelbunden bruk av amfetamin skadar hjärnan, förorsakar ändringar i hjärnans struktur), och/eller b) kan vara biomarkörer för trauma, eller, och kanske speciellt mht. autism, för att individen har varit utsatt för kemisk förorening (det kan vara vacciner, det kan också vara annat).
Vi vill så gärna ha att all beteende skall ha sin förklaring i hjärnan, och när vi så finner “anomalier” i hjärnan så är vi gärna övertygade om att dom måste vara den enda sanna förklaringen på “anomala” beteenden. Men vi glömmer att fråga vad som är orsak till dom eventuella neurologiska “anomalierna”. Vi glömmer att lyfta blicken och kolla om det kanske finns flera dimensioner av en sak än dom vi känner oss förtrogna med och trygga vid.
Jag håller absolut med om att bevisningen är bristfällig, på alla fronter. Det har inte gjorts tillräckligt med forskning än, men vi är på god väg då tabun på psykiska sjukdomar börjar lyftas och därmed blir det också mer forskning på området.
Personligen tycker jag inte att det är den enda sanna förklaringen, jag tror det finns många sanna förklaringar, sanning är trots allt så oerhört relativt. Jag tror det finns mycket i denna värld vi inte kan förstå, och jag tror att kanske vill viss människor leva med skygglappar. Men det är okej, alla är olika och ska tillåtas att vara det. Att vi alla har olika åsikter och synsätt är det som sporrar världen att växa framåt, diskussioner tillåter oss att hitta nya lösningar. Den största faran tror jag blir när man tar sin egen uppfattning för den enda sanningen, på så sätt stänger man ute andra möjliga sätt att se på saken. Jag tycker onekligen att du tar upp är mycket intressant. Jag har blivit sporrad att läsa mer om det du skriver i din blogg.
Men, jag hävdar fortfarande att om en människa vill ha behandling för sin psykiska sjukdom så ska de få det. Den möjligheten ska finnas. Psykiska sjukdomar ska behandlas på samma premisser som fysiska. Jag tackar min lyckliga stjärna varje dag att jag har fått den hjälp jag har fått (och det är vi nog många som gör) för utan den skulle jag inte sitta och skriva här i dag.
Tycker om ditt svar och håller med dig i allt du skriver man har lika stor rätt om man lider av en icke fysksik som en fysisk sjukdom att få hjälp. Bara för att man har börjat visa upp psykisk ohälsa få betyder det på inte sätt att det är accepterat. Mår man dåligt så gör man det och var det oonda sitter vet i första hand bara individen som det drabbar. Det är svårt att definiera att det onda inte går att ta på utan det bara finns där inombords. Vi måste lära oss att acceptera att vi lever i ett samhälle där man kan må dåligt på olika vis och att en förklaring inte alltid hittas i något som man kan ta på.
Jag tycker att det är jättebra att ni tar upp det som rör psykisk sjukdom och hur det uppfattas i samhället. Enligt mig framstår Josefin som en mycket intelligent och fantastisk person som vågar berätta om detta i media men, tyvärr så anser jag att UR:s sätt förmedla bilden av just självskador blev lite för snäv. Jag har inte diagnosen borderline men har haft två svåra depressioner och känner igen mig i mycket de Josefin talat om i programmet. När jag har ångest händer det ofta att jag skär mig själv och blir väldigt destruktiv. Därför anser jag att bilden av dessa problem borde ha varit mer omfattande eftersom att jag vet att självskador, speciellt bland unga människor tyvärr kan vara smittsamt. Jag tycker självklart att detta
är något man ska ta upp men även understyrka att ångest och att må dåligt aldrig är något klädsamt. Mina depressioner eller min ångest har aldrig gett mig något i utbyte förutom att jag möjligtvis klarat mig ur det som en starkare människa. När man sitter där i skiten och mår så pass dåligt att man vill göra sig själv illa är livet helt enkelt bara förjävligt. Anledningen till att jag skriver detta är för att jag tror att man måste visa detta mer, psykisk sjukdom är en sjukdom precis som vilken som helst och det finns inte många ungdomar idag som skulle önska sig en allvarlig fysisk sjukdom för att få uppmärksamhet. Då menar jag uppmärksamhet i den bemärkelsen som alla bör få men inte genom att ta till självdestruktiva metoder. Det jag egentligen vill säga med detta är att jag tror att psykiska problem som ångest, ätstörningar, självskadebeteende tillsammans med annat är en “trend” hos många unga människor idag, därför tror jag vi måste vara försiktiga hur vi visar vekligheten kring detta och vad vi visar. Enligt mig tycker jag man borde visa vad konsekvenserna av vad sjukdomen i fråga får och hur det verkligen är att vara där. Jag har varit där och känner inte helt igen mig i det ni beskriver i programmet, det oroar mig lite eftersom att jag är övertygad om att det finns tonåringar som ser på detta och inte inser komplexiteten krig psykisk sjukdom.
Jag kan inte annat än att hålla med dig om det du skriver Carin. Det är en mycket oroande trend när vi i samhället ser att en del ungdomar någonstans verkar vilja ha en psykisk sjukdom. Jag tror att mycket här kanske beror på att vuxna i samhället är i många fall dåliga på att lyssna på sina barn, och detta blir någonstans ett sätt för dem att uttrycka det. En sorts rebellisk upproriskhet kanske man skulle kunna säga.
Men ja, jag håller absolut med om att psykisk sjukdom inte är vackert, romantiskt och ibland så blir “försköningen” av den oerhört skrämmande.
Det skulle vara intressant att se mer av konsekvenserna, vad människor har förlorat, vad man har gått miste om, p.g.a sin psykiska sjukdom. Enbart om jag går till mig själv så har det haft förödande konsekvenser på hela livet, i alla avseenden och jag tror det kan vara så för många. Det är oerhört svårt att acceptera allt man förlorat, allt man gått miste om och jag brukar alltid säga: “Detta är ingenting jag ens skulle önska på min värsta fiende.”
Hej Carin och tack för din kommentar.
Jag håller med dig om att den stora ökningen av självskador idag kan tolkas som en trend och att det ibland kan romantiseras kring lidande. Det har det i och för sig gjort i alla tider, från antikens tragedier, bibelns beskrivning av Jesus sista dagar, Goethes “Den unge Werthers lidande” till delar av dagens gothkultur, bara för att nämna några exempel.
Men jag hoppas verkligen att inte vårt program förskönar bilden av självskador. Vi har i avsnittet, precis som tidigare Inferno-avsnitt, utgått från en människa, Josefin. Det är hennes berättelse vi får ta del av även om vissa känner igen sig mer i henne och andra mindre, och vi menar inte att hon är representant för alla som självskadar sig.
Av den anledningen kanske det kan uppfattas som snävt att bara visa hennes personliga erfarenheter av självskador, men att Josefin inte mår bra av sin ångest och att självskadorna inte är något hon vill fortsätta med hoppas jag ändå framgår.
Vi hart genomgående försökt att inte ha med “pekpinnar” i serien och att genom experter eller andra tyckare, kommentera de medverkande och på så sätt döma dem eller andra i samma situation eller deras handlingar. Det är en balansgång att göra programmen så att de inte uppfattas som fördömande och stigmatiserande av människor med psykisk ohälsa och att samtidigt inte riskera att försköna eller bagatellisera deras situation.
Inferno skildrar, utan kommentarer, olika modiga människors erfarenheter av psykisk ohälsa i dagens Sverige.
Vi har också länkar här på bloggen i avsnittsinformationen, till information, fakta och stödföreningar som arbetar med dessa frågor dagligen.
Tack för dit viktiga inlägg, Carin!
/Gabriel
Vill passa på att tacka Nyx, Edion, Marian och alla ni andra som håller i en jätteintressant och viktig diskussion. Vi har ett genomsnitt på ca 400 besökare på vår blogg så det ni skriver uppmärksammas av fler
Vi på redaktionen läser allt men hinner inte alltid svara eller kommmentera själva, så tack för att ni håller bloggen levande!
/Gabriel
Funderar på det här med diagnoser och sjukdomsbegrepp, vad skulle ni föredra: att alla helt slutade använda dessa termer eller att vi på sikt kunde bli av med den negativa laddningen i dem? Blir det lättare att leva med psykisk ohälsa om man inte har gemensamma namn för det? Det verkar ju som att diagnoserna funkar som verktyg för att hitta och få hjälp på, och kanske också kontakt med människor med liknande erfarenheter. Man ÄR ju inte sin diagnos, tänk om det vore helt odramatiskt att berätta om det! Skulle det verkligen uppfattas lika “stämplande” att använda de begreppen då? /Ulrika
Nej, jag tror inte det blir lättare om man inte har namn för det. Problemen finns ju där oavsett vad det står på ett papper och att de står på ett papper betyder ju att man kan få söka behandling och därmed få hjälp för sina problem och på sikt ha ett mer funktionellt liv. Om man får bort den negativa laddningen i begreppen skulle det uppfattas som lika stämplande, det är fördomarna som i mångt och mycket gör att människor inte berättar, de är de som vi måste börja arbeta bort.
Och helt rätt Ulrika, man ör ju inte sin diagnos, det är ju någonting man har
edit: ska vara: “om man får bort den negativa laddningen skulle det INTE vara lika stämplande” Inte försvann visst när jag skrev.
Jeg tror det aldri kommer til å bli like stuerent å ha diagnosen paranoid personlighetsforstyrrelse som f.eks. diagnosen Graves sykdom (en stoffskiftelidelse).
Ett problem med diagnoser er også at de kan forhindre at klienten får den hjelpen hun ønsker, f.eks. med incesterfaringer. Men man er kanskje ikke så opptatt av brukermedvirkning i Sverige?
Förlåt, jag förstår inte, vad menas med brukermedvirkning, betyder bruker “användare” …? /Ulrika
Nyx, självklart att människor som behöver hjälp skall kunna få den. Men som det är nu, så är det bara en sorts hjälp som erbjudas. Och den sorten förutsätter att man accepterar att bli definierat som “sjuk”. Du säger det själv när du använder bregreppet “behandling” i stället för “hjälp”. För några är behandling kanske en hjälp. Men för många är den faktiskt inte det, och dom föredrar ingen hjälp alls framför behandling. Och då manglar dom “sjukdomsinsikt”. Men gör dom egentligen det, när vi inte ens kan säga med säkerhet om dom er sjuka eller ej?
Jag kan ta fel, men jag förstår diagnosfris frågor som retoriska, snarere än som en reell önskan efter en diagnos. (Jag skrev det här innan diagnosfris senaste kommentar kom på). Alltså, om man känner sig igen i vissa diagnoskriteria, huruvida är man då sjuk eller ej? Var går gränsen? Du kunde också ta en undersökning som denna, som visar att en tredjedel av USAs befolkning på ett eller annat tidspunkt i livet har upplevat vad psykiatrin kallar för “hallucinationer” och “vanföreställningar”. Forskarna blev mycket förvånade över detta resultat, för det borde ju bara ha varit omkring 1, kanske 2, procent. Så dom bad några psykiatrer om att intervjua den tredjedelen som sa att dom hade upplevat “hallucinationer” och “vanföreställningar”. Dom kunde ju inte vara “psykotiska” allihopa. Psykiatrerna var inte i stånd till att säga vem som var “sjuk”, og vem som inte var, förrän dom frågade deltagarna i undersökningen om dom mottog behandling (“hospitalization, neuroleptic treatment”). Då, och först då, nådde dom fram till 0,2 respektive 0,7% som antagligen var “sjuka” – för att dom ju mottog behandling…. Men man kan väl inte på allvar göra modtagandet av behandling till ett diagnoskriterium.
En annan sak är att den grundläggande definition av “psykos” är att inte vara i kontakt med konsensusverkligheten. Hur många människor är alltid, hela livet igenom, i kontakt med konsensusverkligheten? Eller, om vi skall tala självskada, hur många människor rör aldrig alkohol, tobak, kaffe, fast food, etc., hur många tänker aldrig en tanke som “Så dum jag är!”, hur många gör aldrig något som helst som dom vet, inte är bra för dom? Så, när är man egentligen “psykiskt sjuk”? Omedelbart ser det ut till att man är det när man hänvänder sig i psykiatrin och ber om hjälp (jf. den nämnda amerikanska undersökningen). Och det är alltså ett lite konstigt kriterium för att rättfärdiggöra medicinska diagnoser, tycker jag.
Många människor (jag vill säga att det gäller alla levande människor) upplever psykiskt lidande utan att dom någonsin hänvänder sig i psykiatrin. Och det är inte nödvändigtvis avhängigt av lidandets utsträckning om man hänvänder sig eller ej. Det är nog mer en fråga om man kan finna mening i lidandet, om man kan finna sin identitet. Kan man inte det, så erbjuder psykiatrin diagnoser i stället för. Men psykiatriska diagnoser ger inte mening i sig själva, då mening och identitet är nåt som uppstår ur kontexten med ens livshistoria och i kommunikationen med andra. “Symptomer” är ett språk, ett desperat försök på kommunikation där andra, mera accepterade former för kommunikation har misslyckats. Hur många “psykiskt sjuka” känner sig missförstått, eller även inte alls förstått och sett? Då kan det kännas som en stor lättnad att få en diagnos. Äntligen blev man sett. Äntigen erkännades ens lidande. Men gjorde det, egentligen? Och hjälper vi egentligen människor när vi engagerar oss i den envägskommunikation det är att ge dom en diagnos och behandling, i stället för att ge dom möjlighet att finna mening och en identitet?
För mig så är det så att min behandling ska hjälpa mig att ge mig verktyg att hantera det jag inte kan hantera. Det är absolut ingen envägskommunikation mellan mig och min terapeut, det är ett samtal, ett utbyte. En möjlighet för mig att finna vägar som jag inte har lyckats finna någon annanstans. Jag kan inte säga om han kommer att kunna visa mig de vägarna men alternativet, att leva som jag gjort i hela mitt liv, finns inte.
Och jag tror absolut att behandling, i form av terapi, kan hjälpa människor att hitta mening och identitet.
Personligen har jag en identitet, och den är inte min sjukdom. Jag har ingen mening för jag anser att det inte finns någon (detta är dock min egna filosofiska ståndpunkt).
Undersökning du hänvisar till visar på att att det alltid är farligt att göra diagnoser över etermedia. Vilket är varför man ska akta sig för tester online som ger möjlighet till självdiagnosticiering. Själv fick jag genomgå en SCID II (ett två hundratal frågor som följs upp av en två-fyra timmars intervju där saker och ting sedan graderas, vet inte exakt hur den går till eftersom jag inte utfört en själv eftersom jag inte är utbildad) för att bedöma närvaro eller ej av PS. Jag tycker att psykiska sjukdomar ska undersökas i likhet med fysiska, med diagnos metoder som fungerar så bra som de bara kan (CT, MRI,SCD I, SCID II, blodprover etc. etc), tyvärr görs det för sällan eftersom psykiatrin är oerhört underfinansierat i Sverige. Och nej, de är inte felfria, men det är inte somatikens diagnossystem eller och det betyder väl inte att vi ska sluta använda dem för att diagnostisera fysiska sjukdomar? Vi tar det vi har och gör det bästa av situationen tills det att vi har bättre medel.
Och absolut, många människor upplever lidande utan att någonsin vända sig till psykiatrin. För mig (och kanske andra också) var det så här: Antigen söker jag dit eller så hänger jag mig själv. För ja, så såg livet ut, och gör ofta. Och det kan INGEN annan i min närhet hjälpa mig med, inte jag själv heller, på egen hand. Där har psykiatrin gett min en chans till ett liv. Och detta utan att jag har mening samt att jag har identitet.
Nyx, det hela står och faller med frågan om vi överhuvudtaget talar sjukdom, eller vad vi ellers kanske talar. Kanske att kunna reagera, extremt eller ej, bara är tecken på att man är en levande människa, och inte alls sjuk?
Mht. diagnosteknik, så finns det ju sen nyss en blodtest för “schizofreni”, som dock inte kan stå ensam i diagnosticeringen. Varför inte det? Jo, den målar bl.a. kortisol, stresshormonet par excellence. Är man stressad när hela ens värld går sönder? Självklart. Men man är stressad oavsett på vilket sätt man reagerar på att ens värld går sönder. Om man blir deprimerad, angst, vred, förvirrad, eller tar “flukten fram” och blir det som kallas för “manisk”. Så, nej, man kan inte måla sig fram till en “schizofreni-” eller annan psykdiagnos. Och det vill man aldrig kunna, med mindre det att vara en levande, reagerande människa blir definierat som “psykisk sjukdom”. För det är ju det som diagnosticeras som “sjukdom” i psykiatrin: levande människors reaktioner.
När jag talar behandling, så menar jag primärt medicinsk behandling. Psykologsamtal är egentligen inte behandling utan – ja, samtal. Som dom man kan ha med en vilken som helst människa, uavsett utbildning. Vad är det som utgör en bra psykolog? Många år på universitetet? Masse med teoretisk kunskap? Många år med erfarenhet i att använda den teoretiska kunskapen, teknikerna? Eller att vara pass avklarat med dom egna “issues” att man oförskräckt närvarande kan ledsaga en annan människa genom vad som helst? Det sista är inte nåt som man lär sig vid universitetet. Var och en har potentialet till att tillägna sig det. Men det krävs inte någon speciell utbildning. Så, det är egentligen inte “behandling”, med mindre all mellommänskligt närvaro kallas för “behandling”. Personalen i Soteria House var inte på något sätt speciellt utbildade. Och om unga människor utan speciell utbildning kan etablera relationer till “schizofrena” som gör det möjligt för 85% av dessa att komma igenom och ut av deras kris, deras “sjukdom”, så finns det väl knappast någon “psykisk sjukdom” som mellommänskliga relationer inte kan hjälpa på.
Och när du säger att det inte finns någon mening, så kan jag gott följa dig. Men jag talar inte om meningen med livet, dom stora frågorna. Jag talar om meningen i ditt och mitt liv. Om det inte finns någon mening, eller någon meningsfull sammanhång där, så varför till exempel diska? Eller titta på TV, eller kommentera här? Om mening generellt inte fanns, så ville vi ju inte kunna kommunikera här (eller överhuvudtaget). Jag talar om den mening man till exempel kan finna i “paranoida” tankar när man får veta att den som har tankarna faktisk har förföljats. Den mening man kan finna i sin egen historia. Att man så kan ta steget vidare och finna samma mening i en större sammanhång, är en annan sak.
Ja, “bruker” betyr den som bruker tjenestene. På engelsk snakker man om “user”eller “consumer”. Altså pasientens medverkan i behandlingen.
Nu har det skrivits väldigt mycket i denna tråden, och väldigt mycket tycks vara diskussioner mellan olika personer som är insatta i borderline och liknande syndrom. Det är ju naturligt att de som är särskilt intresserade är de som letar sig till bloggen för att kommentera.
Min vinkel är närmast den motsatta, därför tänker jag att min kommentar kan vara bra för programmakarna att höra.
Jag vet inte vad som utgör grunden för borderline, vilka olika symptom som krävs för att diagnosen skall ställas eller hur den behandlas. Jag vet inte om den är livslång, om den kan mildras med någon sorts terapi, i vilken ålder den brukar bryta ut, om den vanligen sammanfaller med andra diagnoser eller hur den är fördelad över män och kvinnor.
Problemet är att jag precis sett avsnittet, och jag har fortfarande inte svar på någon av mina frågor. Jag har fått se en tjej som har ångest och skär sig, och vissa uttalanden om hur hennes vardag ser ut. Men det finns ingen bakgrund, ingen informerande stomme som man kan utgå ifrån för att sedan fördjupa sig i en enskild persons situation. Hon säger att hon uppför sig som en “typisk borderline-flickvän” vid ett tillfälle, men det är ungefär så långt det når. Hennes insats är beundransvärd, min kritik riktar sig mot programmets utformning.
Att alltihop sedan ramas in av en man som går på stan och frågar folk om vad borderline är, utan att varken få korrekta svar eller själv förklara, gör att det blir ännu mer som en frågesport där svaren aldrig avslöjas.
Lite som svar på Ulrikas fråga ovan: Jag uppfattar inte min diagnos som en stämpel som sjukvården har satt på mig, iaf inte i den negativa bemärkelsen som ordet används. Jag sökte ju sjukvård för att jag hade problem; jag hade det svårt och jag led. Efter en massa samtal och olika formulär kom min läkare fram till att mina problem bäst kunde beskrivas utifrån ett antal diagnoser bla IPS (borderline) men också depression och social fobi. De har sedan försökt hitta de bästa behandlingsformerna för att jag ska må så bra som möjligt, vilket i mitt fall både har varit medicin och samtalsterapi.
Vad som orsakade mitt dåliga mående är förstås en central sak som jag ofta diskuterar i terapin. Men bara för att min borderline eller min depression är orsakad av yttre händelser så ändrar det inte för mig det faktum att jag mådde så dåligt att jag behövde få hjälp (Och jag fick hjälp!). För mig spelar det liksom inte så stor roll om mina reaktioner var helt rimliga och i proportion med det jag har varit med om, det viktiga var att hitta en väg ut ur mitt dåliga mående. Men självklart kan en felaktig diagnos vara ytterst besvärlig och få till följd att ingen eller felaktig hjälp ges, men bara det faktum att felbedömningar görs ser jag inte som en anledning att helt skrota systemet.
Sjukdomsbegreppet är i sig intressant och i ett historiskt perspektiv kan vi se att vi går mot en ökad patologisering (sjukdomsbegreppet vidgas alltmer). Inom psykiatrin torde det vara extra svårt att fälla avgöranden om vad som är sjukt och inte eftersom vi ännu vet så lite om det mänskliga psyket. Jag skulle önska att vi i framtiden hade ett samhälle som fokuserade lite mindre på att definiera normalt och onormalt och istället hade en lite mer varierad syn på oss själva och vår omvärld, där hälsa inte är ett svart/vit begrepp utan snarare beskriver en variabel, en skala på vilken vi alla befinner oss någonstans. Ingen är ju “perfekt” och ingen är “bara sjuk”, vi är alla mer eller mindre friska och mer eller mindre sjuka. Däremot så vet jag inte riktigt om ett helt diagnosfritt samhälle skulle vara så bra; de utgör ju ändå ett instrument för sjukvården samt en slags förklaringsgrund för patienten. Kanske kan problemet vara det motsatta; att psykiatriska diagnoser har för låg status, att de inte accepteras som riktiga sjukdomar utan ofta är något som en borde kunna “rycka upp sig ur”?
(Här vill jag också tillägga som en kommentar till Marians tanke att terapi inte är behandling och att alla, oavsett utbildning, kan utföra denna lika bra. Samtalsterapi är, i min erfarenhet, en riktad behandling där en utbildad person hjälper dig att identifiera olika områden i ditt liv som du skulle önska fungera bättre. Det är intensivt och det kräver en oerhörd professionalitet samt inte minst psykologisk kunskap för att detta ska bli bra. Precis som felaktigt ordinerade tabletter kan skada en patient, på samma sätt kan en oskicklig terapeut, i min mening, skada sin patients utveckling.)
Om det är det professionella och inte det mänskliga som skiljer en bra terapeut från en inte helt så bra, hur kan det så vara att människor utan professionalitet förmår att hjälpa så många “schizofrena” till att komma helt ut av deras problem (tänker på Soteria), medan dom flesta terapeuter/psykologer menar man inte kan komma ut av den sorts problem, och, om man frågar dom, heller inte kan nämna en enda av deras klienter som dom faktisk har hjälpt till att komma helt ut av problemen? — Och här har vi ett annat problem med professionell träning: att den skapar en bestämd förväntningshållning till utfallet som sen, liksom diagnoserna, lätt kan bli till en självuppfyllande profeti.
Enligt mig är en “bra” (bra är ju oerhört subjektiv egentligen, vad som är bra för en människa behöver inte vara det för en annan) terapeut någon som både är kompetent professionellt samt som denne är mänsklig. Men som med alla möten mellan människor krävs det en fungerande personkemi mellan terapeut och patient. Varför t.ex. ingen i min närhet skulle kunna uppfylla den rollen, eller hjälpa mig på samma sätt, är för att de står mig för nära känslomässigt. Dessutom besitter ingen i min närhet den kunskapen jag behöver för att hitta nya lösningar, nya tankemönster.
Om det är så att en terapeut redan har bestämt sig när du kommer innanför dörren att du inte kan bli behandlad, ja då är min mening att denne terapeut kanske inte ska jobba med just den patienten. Terapeutens jobb är att få en person att hitta nya vägar och nya lösningar för att bli bättre. De är en sorts vägvisare, men det är du själv som gör det stora jobbet. De kan visa dig vägen, men det är bara du som kan gå den.
Intet med det sagt att människor som inte har utbildning inte kan hjälpa andra. Det kan de säkert. Men efter alla mina år i behandling så kan jag lugnt säga att min nuvarande terapeut har hjälpt på ett sätt som INGEN annan någonsin kunnat. Och det är enligt mig en kombination av hans terapeutiska utbildning (psykodynamisk, KBT, DBT) samt hans mänsklighet och att han vet precis vad jag behöver. Att alla inte har turen att hitta en terapeut som passar dem kan jag sympatisera med. Och det gör mig sorgsen. Vill man ha behandling ska man ha rätt till den. Punkt.
Sedan vill jag också se alla dessa patienter som inte blivit helt hjälpta av terapi som du nämner
Jag talade faktisk inte heller om de stora frågorna. Utan om mitt eget liv. Jag kan förstå att man kan tycka att om man inte ser en mening varför ska man då ens göra saker? För mig har saker och ting aldrig haft mening (med aldrig menar jag så lång tillbaka jag kan minnas i mitt liv). Jag ser det i stället som att det finns saker som får mig att må bra, som ger mig styrka och kraft, saker jag tycker är roliga, givande och intressanta. Men nej, jag tycker att inte att det finns någon mening med mitt liv eller det jag gör. Men sedan så bygger min livssyn bl.a. på ´mycket från nihilismen. Jag vill dock tillägga att detta i sig inte gör mig olycklig på något viss, det ger mig ingen ångest. Jag trivs med att ingenting i mitt liv har mening, för jag behöver ingen.
Sedan är det upp till var och en om de anser att deras liv, eller livet som stort har mening. Om man vill hitta en mening, skapa sig den eller har den är som upp till var och en. Det är bara inte så jag fungerar.
Jag tror att det handlar om olika saker; dels har vi riktad terapi som utförs av en utbildad person i syfte att hjälpa patienten med specifika problem, dels har vi mellanmänsklig kontakt som i sig säkert är mycket läkande/terapeutisk men som är helt väsensskild från den mera riktade terapin.
Jag kan givetvis endast tala utifrån mina erfarenheter men som ett exempel: Jag få mellanmänsklig kontakt av många personer i min omgivning; av min pojkvän, av vänner och av familj. Vi tröstar varandra, utbyter erfarenheter, skrattar tillsammans etc.
Min psykolog däremot, ser jag inte först och främst som en mellanmänsklig kontakt, utan som en person som hjälper mig att identifiera tankemönster, och ger mig verktyg att nå de mål jag eftersträvar.
Jag kan ingenting om schizofreni och ska inte uttala mig, men det låter ju verkligen oerhört häftigt att mellanmänsklig kontakt har den läkande förmågan. Kanske är det ett tecken på hur dåligt vi människor mår av ensamhet?
Som jag ser det, ingår ett gott och öppet bemötande i professionaliteten. Det är grundläggande att terapeuten förmår skapa ett bra förhållande till patienten där hopp och respekt förmedlas. Diagnoserna och terapeutens kunskap ska ju vara verktyg för att hjälpa patienten, inte något som trycker ner henne/honom under ytan igen.
@Nyx (och Alice)
“Dessutom besitter ingen i min närhet den kunskapen jag behöver för att hitta nya lösningar, nya tankemönster.”
Det är problemet med den moderna västliga civilisationen. Att den har bytat ut det alla människor kan ha: insikt och visdom, med det, bara experter kan ha: kunskap. Så, i den utsträckning som vi är alienerade från vår egen visdom, springer vi till experterna efter deras kunskap. (Andras) Kunskap kan inte ersätta (ens egen) visdom. När terapi hjälper, så är det för att man har hittat fram till någon visdom (lösningar) i sig själv genom att spegla sig i en annan människa som inte är rädd för just den visdomen, vågar erkänna och spegla den. Det utesluter emellanåt inte att några känner sig hjälpta av att bli styrad och kontrollerad av andras kunskap. I stället för att lita på sig själva.
Kanske mitt fel att vi tycks tala förbi varann mht. mening. Mening uppstår när en orsak kopplas ihop med en verkan. När du säger du gör vissa saker för att dom får dig till att må bra, så har du en orsak-verkan-samband, en mening. Förhållandet mellan ord och deras betydning är också en sorts orsak-verkan-samband. Annars ville ord inte ge mening. Genomfört nihilism är att inte vara. Alls. Allt det som är befinner sig i en orsak-verkan-samband med allt det som är.
Mht. dom som terapi inte hjälper med att komma helt ut av sina problem: fråga en vilken som helst terapeut/psykolog om det är möjligt att lösa “psykotiska” problem endast genom samtal/terapi. Dom flesta vill berätta för dig att sådana problem inte går att lösa alls, om det är med terapi, eller annat. Man kan endast lära att leva med problemet, med “sjukdomen”. Det är vad dom lär sig under den professionella träningen. Bara om du frågar Carina Håkansson, eller Daniel Dorman, Ron Unger, Jaakko Seikkula, Daniel Mackler, Reidun Ueland, min terapeut, m.fl., så vill dom säga ja, för att dom har sett det ske med egna ögon. Min terapeut (psykolog) sa att om hon berättade för sina kolleger att jag hade lyckats komma ut av mina problem endast genom samtal med henne, så ville dom inte tro henne. Och i början trodde hon inte ens själv på möjligheten. Men i motsättning till dom flesta andra hade hon modet till att ge det en chans.
Den professionella kunskap hon kunde förmedla var mästringsstrategier. Och det är ju bra. Men man behövs inte ha läst flera år på universitetet för att kunna förmedla mästringsstrategier. Den avgörande hjälpen bestod inte i tekniker och kunskap. Den bestod i att hon vågade se mig. Det var inte psykologen som hjälpte mig, det var människan. Hade hon lyssnat till sin professionella träning, så hade hon varit rädd mig/”psykosen”. Ångest gör blind.
@ Marian
Jag tror att vi har så olika bakgrunder att vi kanske har svårt att jämföra våra upplevelser. Absolut skulle det vara fantastiskt om ens närstående, om en medmänniska, hade både förmåga och livsvisdom att fungera som ens terapeut (och jag som dennes), men jag har också märkts att närstående ofta är medberoende i den psykiatriska problematiken. Jag har till exempel hela mitt liv fått höra att jag ska lugna ner mig, att jag överdriver, och att jag inte ska känna så. Det har säkert varit av omtanke, de har velat trösta genom att säga att mina reaktioner har varit oproportionerliga. MEN problemet är att jag inte blev tröstad, jag slutade istället att lita på mina känslor och att kommunicera dem med andra.
Det jag menar är att det kan vara väldigt svårt att behandla människor på det sätt som de behöver, hur mycket en än älskar och vill gott. Ibland är det så mycket annat att ta i beräkning vid nära relationer; skuld t ex, oro, och kärlek. Sådant kan göra det svårt att se nyktert på en situation. Därför kan det, i min mening, behövas terapeuter som har som arbete att (tillsammans med patienten) identifiera vart det kan ha gått snett och erbjuda “lösningar”.
Alice, det är inte nödvändigtvis familjemedlemmer jag tänker på som hjälpare. Som du antydar så är den nära familjen ofta (en stor) del av problemet. Till en (stor) del av lösningen kan dom bara bli om dom är redo till att medge det. Annars gör dom sannolikt ting bara ännu värre än dom är i förväg. Många upplever det ju också som en lättnad att lämna deras familj och avbryta all kontakt, även om det kan vara ett svårt beslut att ta.
När du säger att hjälparen ska erbjuda lösningar, så säger du faktiskt att h*n ska göra detsamma som du beskriver dina närstående har gjort. Om det görs genom att kalla reaktioner för oproportionerliga, och uppmana till att personen ska lugna ner sig, eller om det görs genom att diagnosticera reaktioner som sjuka och pröva ändra dom, kemiskt, eller genom konditionering, gör ingen skillnad. I båda fallen erkänns reaktionerna inte som berättigade. Verklig ändring som håller i längden förutsätter obetingat erkännande av det som är. Psykiska problem är uttryck för att man inte själv har erkännt (förtränger eller förnekar). Det krävs i så fall en annan människa som kan erkänna utan att fördöma, så att man själv kan göra så. Lösningen ligger i att kunna se sig själv. Andra kan bara hjälpa genom att vara en så uppriktig spegel för en som möjligt (och, som sagt, det lär man sig inte på universitetet, tvärtom så kan kunskap, tekniker, m.v. faktiskt förmörka spegeln). Se, också lösningen, måste man själv.
Vad jag menade var att man inte får glömma bort att se den unga människan bakom “sitt beteende”.
Tror med andra ord att beteendet,
som kan vara friskt eller sjukt beroende på gällande diagnos-kriterier
endast är något man tar till för att “klara” det egna psyket.
Att utveckla ett normalt “jag” / “jag-uppfattning” tror jag är en skör process
som behöver stöd av “alla” medmänniskor.
Inkluderar förstås föräldrar, far & mor föräldrar, kompisar, syskon, lärare +++
Om signalerna (det egna jaget – omgivningen) uteblir eller blir för svårtolkade (signalerna spretar)
tror jag lätt blir en “rot”
till mycken förtvivlan och till ett “beteende” som uppfattas svårbegripligt av omgivningen.
diagnosfri
@ Marian
Med närstående menade jag inte den närmaste familjen utan människor som står mig nära oavsett om vi tillhör samma familj eller inte. Jag är för övrigt inte beredd att bryta med de jag tycker om bara för att de inte vet hur de ska bete mig mot mig när jag har ångest/är deprimerad. Istället har jag har fått lov att acceptera att jag behöver hjälp utifrån, från människor som inte kräver något av mig i gengäld (vilket ibland kan vara oerhört befriande; det är svårt att säga till någon som älskar dig att du vill dö).
Jag har erfarenhet av att människor inom vården utan psykiatrisk kompetens alltför ofta ser ner på människor med psykisk ohälsa och arbetar utefter fördomar snarare än kunskap. Förstås går det att även kalla det terapeuter lär sig på sina utbildningar, för en form av kvalificerade fördomar. Men jag är samtidigt av tron att dessa människor är genuint intresserade av psykiskt lidande, och gör sitt bästa för att förstå sina patienter (givetvis med undantag för vissa rötägg).
Min psykolog försöker inte bortförklara mina reaktioner och känslor. Snarare bekräftar han mig ofta (validerar). Det han hjälper mig med är att hitta sätt att hantera mina känslor och mina reaktioner, som skulle vara mer hälsosamma för mig. Det är inte så att han erbjuder lösningar, han hjälper mig att hitta lösningar, ofta genom att konfrontera mig och, som du skriver, vara uppriktig mot mig.
Men än en gång; det här är förstås bara mina erfarenheter. Jag respekterar det du har varit med om, och säger egentligen inte emot dig. Det jag menar är att det KAN vara annorlunda ibland.
Alice, ja, vi kommer visst från olika håll i det här. Jag tycker till exempel inte att någon bör ha skuldkänslor över att berätta för andra om hur dom mår (med undantag av om man bruker det bevisst som ett maktmedel). Om någon verkligen älskar en är det inte svårt att berätta för dom även att man vill dö. Svårt blir det när man inte är säker på om dom verkligen älskar en obetingat. För då måste man vara rädd för att mista deras “kärlek” (verklig kärlek kräver inte något i gengäld…).
Jag har hört från många att dom blev sett ner på just av människor med psykiatrisk kompetens. Och ju mera kompetens ju mera blev dom sett ner på. Själv anser jag det att beteckna människor som reagera på övergrepp (och att till exempel inte bli älskad obetingat är en sorts övergrepp, i varje fall om vi talar personer som man är beroende på på liv och död) som sjuka, genetiskt defekta, (personlighets)förstörda, etc.etc., att inte lyssna till dom för att dom ju är sjuka, och att påtvinga dom “behandling”, som något av det mest människoföraktande som finns. Hela tankegången att människor med emotionella problem skulle vara sjuka är svårt människoföraktande enligt min åsikt. (Men på samma tid kan det upplevas som en tröst och även befriande att bli föraktad av andra med när man föraktar sig själv. Ungefär som då man sa till slaver att dom ju var födda till att vara slaver. Det var dom som trodde på det, inte kämpade för deras frihet, som hade det lättast.)
Jag tror att det snarare handlar om att jag älskar dem, mina närstående, så mycket att jag inte står ut med tanken att göra dem oroliga, inte för att jag är rädd att mista deras kärlek.
Jag upplever mig inte föraktad av varken min terapeut eller min läkare. Men det betyder ju förstås inte att andra inte kan känna så. Jag upplever heller inte att de anser mig var dömd, eller märkt för livet. Snarare försöker de hela tiden förmedla hopp om att saker och ting kan förändras till det bättre.
Jag känner inte igen mig i bilden av den förtryckte patienten som inte är delaktig i sin egen vård. Jag accepterar de etiketter psykiatrin har satt på mig, men det betyder inte att jag tror att jag är mina diagnoser. De utgör endast beskrivningar och en form av förklaringar till varför jag mår dåligt i perioder. Sedan kan jag vända mig mot formuleringar som “personlighetsstörd” men jag väljer att inte haka upp mig på det utan att plocka de bitar som jag tycker är konstruktiva.
Jag tycker det är ganska så interessant, det här med att man inte är sin diagnos. Den danska forskaren Thomas Werge säger i denna lilla reklamvideon att “psykisk sygdom rammer det at være menneske” — psykisk sjukdom drabbar det att vara människa. För en gångs skull har han rätt i det han säger (det händer annars inte så ofta att han har det… ). När jag ser människor som har accepterat deras diagnos(-er), så ser jag ofta att hela deras tillvaro är kontrollerad av diagnosen/-erna. Inte alltid direkt, som när man säger “Jag är bipolar/depressiv/skizofren/…”, men inte desto mindre indirekt. Dom börjar granska sig själva, deras tankar, deras känslor, deras beteende, noga, blir också ibland uppmanade till att göra så av behandlarna: “Var uppmärksom på sjukdomstecken!” Vid stort sett allt vad dom företar sig kollar dom först om det går an mht. “sjukdomen”, eller om det kanske är för stor en stressfaktor. Dom kan inte det ena och kan inte det andra pga. “sjukdomen”. Och är det inte pga. “sjukdomen”, så är det pga. “medicinernas” biverkningar — och dom är där ju alltid, ofta ganska så synliga, om “symptomerna” är det eller ej. En annan sak är att andra kan tolka allt vad man gör eller säger som “symptom”, för “psykisk sjukdom” drabbar ens tankar, känslor och reaktioner. Det finns inga verktyg som kan måla objektivt om en tanke/känsla/reaktion är “frisk” eller “sjuk”. Det beror helt och hållet på betraktarens öga att avgöra det. Och en människas tankar, känslor och reaktioner, hennes ord och handlingar, är vem hun är i världen. Så, om man accepterar sin diagnos, så är man den när det handlar om psykdiagnoser.
Jag tror absolut att det kan vara så som du säger. Vissa människor blir sina diagnoser, de blir en snuttefilt som de virar runt sig när det blir kallt ute. Men detsamma är sant för somatiska sjukdomar. Ex: “Jag är cancer-överlevare!” Jag tror snarare att det har med människan att göra huruvida de “blir” sina diagnoser och inte med psykiatrin som enhet.
Absolut så finns det de som jobbar inom psykiatrin som inte borde vara där (jag har själv stött på dem), men psykiatrin är inte ensam om att inneha inkompetenta människor, det har alla yrkesgrupper.
Jag kan inte låta bli att känna mig lite stött av det du skriver. Som om att jag som person är min diagnos enbart för att jag har accepterat den, som om att jag inte kan tänka själv, ifrågasätta mina behandlare osv. Du kanske inte menar det på det sättet, men det är så det uppfattas av mig. Och jag finner det kränkande.
Jag ser det så här: mina diagnoser (må de vara somatiska eller psykiska, jag har tillräckligt med båda) är förklaringar, de är aldrig ursäkter. Likväl som att jag inte kan träna för att jag har en muskelinflammation (som jag haft i snart nio år) i höftleden så har jag svårt att vistas ute i långa perioder för jag (min hjärna) har oerhörda svårigheter att sortera sinnesintryck. I båda fallen försöker jag göra saker som kan förbättra min livssituation. Jag gör ingen skillnad mellan psykiska sjukdomar och somatiska sådana. Och det är där våra åsikter går isär (så som jag tolkar det), du verkar se en skillnad mellan dem.
Och jag håller med dig. Det finns inga verktyg som kan objektivt måla upp om en tanke/känsla/reaktion är “frisk” eller “sjuk”. Men jag undrar om det är det som är viktigt? Jag personligen är enbart intresserad av att få hjälp med det som orsakar MIG smärta. Och min terapeut håller med om att det är det enda som är väsentligt, att arbeta på det som orsakar en själv smärta. Om andra sedan har “problem” med hur jag är som person, ja, låt dem ha det. Jag trivs med mig själv och ingen, jag menar verkligen ingen, kommer någonsin kunna komma till mig och säga att jag ska bete mig på ett visst sätt för det sättet jag beter mig på är “sjukt”. Jag ändrar på det jag vill ändra på. Varken sig mer eller mindre.
Jag tror kanske att våran definition på mening är annorlunda. Orsak-verkan är för mig inte jämställt med mening utan är just vad det är, orsak-verkan. När du gör A händer B. A behöver inte ha en mening, inte heller B. Ord har för mig inte mening, de har betydelse. Betydelse är inte detsamma som mening, inte utifrån hur jag ser på saken. Det betyder dock inte att det jag, eller du, säger är sanning. Det är enbart våra egna subjektiva tolkningar på hur vi uppfattar saker och ting runtomkring oss.
Mja, nihilism är inte att inte vara. Nihilism menar på att det inte finns några sanningar, att tillvaron i sig är meningslös, slumpen regerar och det finns inga objektiva värden.
Jag undrar om du syftar på betydelse istället för mening. Saker och ting kan ha betydelse utan att ha mening.