Se Inferno i UR Play
Program 1 – Det där är inte jag
Program 2 – Flickan och demonen
Program 4 – Nattskift på psykakuten
Program 5 – Äntligen min mamma
Kategorier:Anhöriga & närstående, Övrigt & Inferno, Bipolär sjukdom, Borderline - Emotionellt instabil personlighetstörning, Mediabilden av psykisk ohälsa, Schizofreni, TV-programmen
anhörig, bipolär, borderline, emotionellt instabil personlighetstörning, Inferno, Kunskapskanalen, närstående, Program 1, program 2, program 3, program 4, Program 5, Program 6, psykisk ohälsa, psykofarmaka, psykos, Rösthörning, schizofreni, SVT1, TV-serie, UR Play
Känns så skönt att få se på TV att det finns andra människor som periodvis kan må mycket dåligt. I min närmaste omgivning är jag rätt ensam om det och känner mig ofta missförstådd och just ensam. Därför är det verkligen skönt att se att det finns mängder av människor som går och bär på en osynlig ohälsa, som jag gör, och ändå klara livet rätt bra. Jag har varit deltidssjukskriven rätt länge för depressioner och ångest, men nu måste jag jobba heltid igen, eftersom ”mina dagar är slut” på försäkringskassan. Och det är verkligen inte lätt att leva upp till andras förväntningar på hur mycket man ska orka och klara. Har ju även flera fysiska besvär som gör det extra tufft. Därför är det bra att få se att det finns andra som har det minst lika jobbigt!
Och tack, Anna, för din kommentar hos mig!
kämpa på A
/rebecca från första avsnittet av inferno
A! Tack för din kommentar och vad skönt att höra att programmet fick dig att känna dig mindre ensam. Att jobba samtidigt som man har ångest är inget roligt, vet jag själv av erfarenhet. Kram från oss på redaktionen! / Anna
Tack för ett bra första program!
Det har ju skrivits väldigt mycket om just bipolaritet på sistone. Det hördes nästan ingenting alls under många år, och sen plötsligt har det varit tv-serier, flera böcker och en hel rad artiklar om just den här diagnosen. Det känns som ett steg i rätt riktning om det kan öka kunskapen om psykisk ohälsa och minska stigmatiseringen i samhället, som gör att vi som lever med en diagnos får hålla tyst om det i alla sammanhang som kan röra karriären eller liknande.
Jag känner ändå att det inte är helt enkelt, eftersom hela bilden sällan målas upp. Målet verkar i de flesta fall vara att visa att man kan vara ”helt normal” fastän man har en psykisk sjukdom. Det är en svår balansgång där. Hade ni visat någon som dunkar pannan blodig är vi ju tillbaka på ruta ett igen, där folk säger ”usch” och tänker på dårhus och elchocker. Ert program vågade ändå säga att personer med denna diagnosen mår hemskt, men det blir ändå lätt fokus på att ”alla mår dåligt” och att det inte är någon skillnad på sjuk och frisk.
Om hela drevet leder mot att få folk att tro att det inte innebär särskilt mycket att ha en diagnos, att folk fungerar utmärkt ändå osv, så vet jag inte riktigt vad det ska tjäna till egentligen. Då kan man ju lika gärna hålla tyst om sin diagnos (i sociala sammanhang osv), om den ändå inte visar sig. Hela grejen är ju att det krävs öppenhet och förståelse när det INTE fungerar. Människor berättar ju vanligen om sin diagnos när allt brakar samman och man måste sjukskriva sig eller behöver hjälp utifrån. Om hela den delen, som är hela problemet, förminskas så förändras ju ingenting.
Tack för att ni vågar!
Hej Bipolär och tack för ditt inlägg! Du har så rätt i det du skriver, och vi har diskuterat just detta dilemma i oändlighet på redaktionen (och även här med er, på bloggen)… Det är svårt, man vill varken skrämma upp tittarna eller få folk att tänka ”det där är väl inget att gnälla om”. Och det är också svårt, etiskt och praktiskt, att få medverkande att ställa upp och bli filmade när de mår som sämst. Jag kan nog ändå utlova mer ”svärta” i kommande avsnitt, det går ju att berätta om utan att befinna sig mitt i det… Titta gärna nästa vecka, på avsnitt 2, bl.a om att höra röster. Och stort tack igen för din input! /Ulrika
Hej!
Var inne på UR:s sida http://ur.se/barabratack/Barn-och-unga/
och ur play: http://www.ur.se/play/137242
och tittade på ett program om ”Psykiskt sjuk förälder”.
Fick nästan en chock att man vänder sig till barn med ett sådant program
I Inferno-programmet (för vuxna och unga vuxna) visas en helt annan bild upp av bipolär sjukdom innebär.
Slutkläm: Hur kan man visa två upp två så helt olika bilder av bipolär sjukdom samt att programmet som vänder sig till barn ser helt annorlunda ut än bilden i Inferno?
Hej Clas!
Tack för att du uppmärksammat oss på detta.
Det är många tv-och radioprogram på barabratack-sajten som vi inte är delaktiga i. Barabratack-sajten är en webbportal över alla UR:s produktioner om psykisk ohälsa och där Inferno är en egen helt ny tv-serie. Programmet du nämner producerades för några år sedan (redaktionen finns inte kvar) i syfte att göra program om barns utsatthet. Vi gissar att i detta programmet var det inte mammans sjukdom som var det centrala utan hur hur barnet tacklade situationen.
Eftersom vi på Infernoredaktionen inte ligger bakom programmet råder vi dig att skicka dina kommentarer till kundtjanst@ur.se som tar emot synpunkter på program och slussar dom vidare.
Tack för ditt viktiga inlägg!
MVH
Infernoredaktionen
Tycker ni har varit otroligt duktiga, den får en att känna sig mindre ensam
om depression och ångesten.Hoppas att vi kan få fler folk att prata
om självmord och psykisk ohälsa, att vi ska sluta skämmas över det.
Det är superviktigt tycker jag.
Vi såg programmet idag på psykologin i skolan, såg dock programmet tidigare.
Och nu vet man mer om bipolär för vi ska ut på praktik snart
och det är nämligen så att vi kommer att få möta bipolära personer
och givetvis andra diagnoser.Ska bli intressant faktiskt
har en fråga,kommer där fler avsnitt av programmet ?
Kram
Absolut! Ett nytt avsnitt varje vecka i åtta veckor. Så sju stycken program till, med fler modiga personer med olika sorters erfarenheter och massor att berätta.
Snart kommer information om de andra programmen också här på bloggen. Håll ut!
/Åsa
Hej! det är rebecca i program ett av inferno! har ni några frågar så är det bara ställa dom!
Hej! det är rebecca i program ett av inferno!
Om ni undrar något om mig eller programmet så är det bara ställa dom så försöker jag svara på dom gott jag kan
oj nu blev det två… inte meningen haha
Tack för ännu ett fint program.
Vilken läkare inom psykiatrin var det som sa att ”ingen har dött av ångest”?! Det var väl det dummaste man kan tänkas säga i den positionen, utan en tanke på alla tusentals människor som tagit livet av sig på grund av sin ångest.
@Bipolär Kan inte annat än hålla med dig! Ett märkligt uttalande från en läkare. Nu kan ju inte läkaren försvara sig i programmet, men många jag talat med har beskrivit liknande bemötanden från allmänhet och psykiatri. Som att det bara handlar om att sluta deppa och rycka upp sig så går det över. Kanske är det för att ångesten inte alltid är synlig som den inte tas på allvar, trots att den som du säger skördar dödsoffer varje år. Tack för kommentaren!
/Gabriel
Reagerade också på det!! Allt handlar väl dessutom inte bara om att överleva ett visst tillstånd. Även om man inte dör av själva ångesten, så begränsar den ju kraftigt möjligheten till att må bra. Man fungerar ju inte när man har stark ångest! Suck…
i samband med att programmet börja sända fick jag min diagnos,
bipolär. diagnosen kom som en käftsmäll även om det också
givit lite ljus i vardagen..
det jag ville säga är att programmen gav mig information som ingen
psykolog i världen kunde ge, det var verkligen bra för mig att se någon
annan i samma situation och även andra med.
min man fick även kolla på programmen och det var bra för honom då
man fick se från flera perspektiv och även lära sig diverse.
ursäkta röran i inlägget. jag ville bara tacka och hoppas det kommer fler avsnitt i framtiden!
det är dags att slå hål på alla fördomar mot psykisktsjuka.