Inferno Program 1 – Det där är inte jag
”Det där är inte jag”
Jenny Sjöö, 29 år, småbarnsmamma och bloggare med diagnosen bipolär sjukdom, medverkar i UR: s serie Inferno.
Foto: Johan Bergmark / UR
I första avsnittet av reportageserien Inferno möter vi Jenny Sjöö, 29 år, småbarnsmamma och bipolär. En bra dag för henne är när hon orkar gå upp på morgonen, delta i alla aktiviteter, laga mat och leka med sin dotter. Men det finns perioder då Jenny inte mår bra.
- Vaknar jag en morgon och mår sådär riktigt dåligt då tänker jag att det skadar inte Lova om jag tar livet av mig, utan jag gör henne en tjänst, säger Jenny.
Tittarna möter också Samir Modin, 20 år, och Rebecca Anserud, 22 år, som på varsitt håll filmat sin vardag. Samir är mitt i uppe i en kamp för att få rätt medicin. Han har nyligen fått diagnosen bipolär sjukdom och har svår ångest men måste tjata på vården för att få litium. När Rebecca för två år sedan fick sin diagnos bipolär sjukdom visste hon inte vad hon skulle säga till sin familj och sina vänner.
- Jag började ljuga och gömma mina tabletter, jag skämdes så otroligt mycket att jag hade den här diagnosen, berättar Rebecca.
Som första tv-serie någonsin får tittarna även se hur det är att arbeta på en psykiatrisk akutmottagning. Inferno har under våren 2010 varit med innanför dörrarna på psykakuten på S:t Görans sjukhus.
Några med stor erfarenhet som patienter inom psykvården är gänget bakom Radio Totalnormal. De sänder ”live” varje torsdag från Götgatsbacken i Stockholm.
UR Play
Mer information & fakta om bipolär sjukdom:
Bipolär sjukdom – Sjukvårdsrådgivningens informationssida
Bipolär sjukdom – Karolinska Institutets informationssida
Sammanfattning om bipolär sjukdom – Från Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge
Bipolär sjukdom hos barn – Information från Landstinget i Halland
RSMH – Riksförbundet för social och mental hälsa
Handisam – Myndigheten för handikappolitisk samordning
NSPH – Nationell samverkan för psykisk hälsa
Barabratack – UR’s temasajt om psykisk ohälsa
(H)järnkoll – Nationell kampanj om psykisk ohälsa med attitydambassadörer och föreläsningar.
Bipolarna – Nationell patientförening för bipolära, med bl.a. diskussionsforum.
Balans – Anhörigförening för bipolär/unipolär sjukdom
IBIS – Intresseföreningen Bipolär Sjukdom
Maskrosbarn – Förening som stödjer unga med psykiskt sjuka föräldrar
Kontakt:
Radio Totalnormal / Fountainhouse
inferno@ur.se – Vad tyckte du om programmet? Vill du veta mer eller komma i kontakt med någon medverkande? Skriv till oss! Eller kommentera gärna direkt här på vår blogg!
Behöver du någon att prata med?
Hjälplinjen
Telefonjour (Kl 13-22): 020-22 00 60
Röda Korset
Telefonjour: 0771-900 800
Jourhavande kompis (för dig upp till 25 år):
Telefon: 020-222 444
Jag är så himla, himla glad att ni gör den här serien! Det ska bli oerhört spännande att titta på. Tack!
Ser verkligen fram emot programmet!
hej!
Det här är Rebecca från programmet inferno!
Om ni vill boka föreläsningar med mig så gå in på wwww.rebeccaanserud.se
Där finner ni alla kontaktuppgifter. Jag föreläser för både stora och små grupper. Konferenser, universitet och gymnasieskolor m.m.
Hade en väldigt lyckad föreläsning i Bollnäs förra veckan inför 350 personer. Folk grät och skrattade om och vartannat. Läste upp ett självmordsbrev som berörde många. I min artikel i http://vk.se/Article.jsp?article=385408
En person skriver nedanför artikeln;
”Grymt
Såg dig live i Bollnäs och det var nog den bästa och mest berövande föreläsningen jag har sett.
Keep it up, du kommer att göra stora saker i framtiden.”
Hej!
Det är Rebecca från första programmet inferno! Har ni några frågor så är det bara att ställa dom!
Vilka är dom vanligaste fördomarna du möter mot Bipolär sjukdom?
efter 20 års helvete fick jag i dagarna min diagnos Bipolär typ 1 och ev ADHD.
Så många blandade känslor, arg för alla förlorade år..Min dotters hemska uppväxt och hon som i sin tur mår jättedåligt nu.
Glad för att äntligen kunna lära sig förstå..
Vill gärna komma i kontakt med både Rebecca och Jenny, hennes blogg adress finner jag ingenstans.
Stor kram och eloge för att ni bjuder på er…
Kika gärna in hos mig
http://mammacarola.blogg.se
Såg fram emot programserien, det lät så bra i beskrivningen om innehållet. BLEV SÅÅÅÅÅÅÅ BESVIKEN……KÄNNER MIG LURAD PÅ PROGRAMMET! Bara avammel och ingen konkret fakta. Inte konstigt att människor runt ikring, tycker att psykiskt sjuka verkligen är psykfall. Här har man gjort vad man kunnat för att sprida info om programserien, så att så många som möjligt ska titta på den och få kunskap och förståelse för vad psykisk ohälsa innebär. Fy, vad jag kommer att skämmas när jag träffar på de människor som jag talat om för, att det kommer en serie på TV om psykisk ohälsa. ÄR SÅÅÅÅ BESVIKEN!!!Blir så arg,nu när ni har all möjlighet att verkligen nå ut till svenska folket och bidra till att sudda ut en massa fördomar. Ni har ju snarare spätt på fördomarna.
Tack för ett jättefint program UR. Vad modiga ni medverkande är! Ni är riktiga förebilder. Tack.
Det enda som var vettigt i programmet var Radio totalnormal. Dom gör en kanoninsats i sin dagliga gärning.
Jag håller inte med Siiwan. Det var jätteskönt att slippa en massa fakta. Gillade han på stan också.
Jag håller inte heller med Siiwan. Jag tycker det är jättebra att visa tre rätt unga personer, som skulle kunna vara vem som helst, och följa dem. Det är ju just det det handlar om. Det syns inte utanpå.
Nu sätter jag inte det i motsats till Radio Totalnormal. Det var bra att visa det också. Men det är ju inte en privatperson, det är en radiokanal. Två olika saker.
Ser fram emot övriga avsnitt programserien.
Tack ni som gör programmet, både bakom och framför kameran! <3
(ps. Han på stan var skön, håller med om det också)
Hej Bengt!
Tack för de orden. Håller med helt, de medverkande är de som bär våra program. Stor eloge till Jenny, Samir, Janne, Rebecca och Radio Totalnormal!
/Gabriel
Hej Siiwan!
Tråkigt att höra din besvikelse. Vår ambition var i och för sig inte att göra program fyllda med fakta om psykisk ohälsa utan program som bygger på människors erfarenheter av psykisk ohälsa. Som du kommer se om du följer serien handlar alla program om olika människor i varierande åldrar och situationer i livet och vår tanke är att det ska visa att psykisk ohälsa kan se ut på olika sätt och drabba på olika sätt med. Men att den psyiska ohälsan inte är människan utan en del av människan som så mycket annat är. Att våra modiga medverkande ställer upp utan skyddad identitet visar att detta inte är något att skämmas för eller dölja.
/Gabriel
Tack Malligamallan!
Precis som du säger skulle de kunna vara vilka som helst och är det också, fast samtidigt unika, som alla andra:)
Hoppas verkligen du ser fler avsnitt. Han på stan heter Janne Holmbring och är fantastiskt bra på att ställa frågor OCH lyssna på svaren. Han är med i alla program.
/Gabriel
Vad heter låten i början av programmet? ÄLSKAR den!
Visst är den bra. Låten heter ”Small town boy” och gjordes av Bronski Beat (1984). Snart kommer vi ha en soundtrack-lista för alla låtar i serien här på bloggen.
/Gabriel
cristina
de första jag oftast hör är ”vad är bipolär sjukdom?” många har ingen aning om vad det är för något. så jag får oftast förklara vad det är för något
Hej igen.
Håller fast vid min ståndpunkt att jag är besviken över programmet. En eloge för Samir,Janne, Jenny och Rebecca att ni berättar om era tankar o funderingar, era liv. Det gör ni bra. Ni är dom ni är och det ska ni vara stolta över. Men i övrigt är det bara lösa trådar, lösrykta meningar som i inslagen ifrån psykakuten. Vi som lever med eller i närheten av BPS, bipolär sjukdom, vi vet vad de olika symptomen innebär. Att vara depressiv, ångestfylld, manisk, hypomanisk, psykotisk och vikten av rutin i vardagen med mediciner, sömn och måltider. Det är långt ifrån alla som vet det. Depression och ångest vet nog i princip alla vad det kan innebära, men alltför många har ingen aning om vad mani/hypomani o psykos innebär. Det är grundkunskap om psykiska sjukdomar/ohälsa/funktionshinder som behöver spridas för att minska fördomarna.För att människor ska förstå att vi inte är några aliens, utan helt vanliga människor som kan ha ett innehållsrikt liv med familj, jobb osv. men att det också kan vara tvärtom, att man drabbas av mycket dåliga o svårhanterade perioder. Hur många i din omgivning vet att det är mångdubbelt fler som har BPS än de som har anorexidiagnoser? Och anorexia känner de flesta till! Varför det då? Jo för det har spridits konkret information om det + att det syns till slut genom den magra kroppen.
Med grundkunskap och livshistorer i kombination kan vi nå en större acceptans för psykiska sjukdomar av vår medmänniskor.
Det optimala för programmet hade varit en kort information inledningsvis om hur bipolär sjukdom definieras, och därefter låta dessa ungdomar berätta sina livshistorier.
Detta gäller inte bara BPS utan alla olika diagnoser inom psykiatrin!
Det gäller att ha mod att vara den man är och att inte tappa modet för att man är den man är. // Salon Gahlin.
Siiwan, nu kommer det visserligen att komma program om människor med erfarenhet av psykos och manier också, liksom ett helt avsnitt från psykakuten, men jag tolkar dina inlägg som att du velat ha en tydligare sjukdomsbeskrivning i varje avsnitt. Och vi vet att en orsak till att många inte söker hjälp och är ”rädda” för psykisk sjukdom är just överfokusering på själva diagnosen. Istället för människan bakom. Därför har vi valt att göra programmen som vi gör och jag hoppas att du tittar på fler. För när du nu räknar upp vad du tyckte var bra så är det ju hela avsnittet, så mycket ”annat” fanns faktiskt inte i det… /Ulrika
Radio totalnormal är om jag har fattat det rätt, ett radioprogram som görs helt o hållet av ”privatpersoner” med diagnoser i ryggsäcken. Inte reportrar eller journalister.
Om jag tolkar dig rätt, tycker du det var för lättviktigt, eller för ytligt. Alltså att det bara skummar lite på ytan, plockar en snutt här och en snutt där. Typ? Jag håller med om att jag, som själv varit psykiskt sjuk i många år, gärna skulle se det program du pratar om. En fördjupning. Men jag tror det är ett helt annat program.
Jag ser ett sånt här program som ett som vänder sig till de lite yngre, typ 20-25, som kanske befinner sig ungefär där de i programmet är. Att de själva mår dåligt och att det här är en ögonöppnare, en väg att våga erkänna att det kanske är det här som även de själva kan ha.
Eller så tänker jag mig att det vänder sig till människor i alla åldrar som inte själva lever med psykisk ohälsa, och som inte vet så mycket. Då är det nog på den här nivån man måste ligga, informationen i det här programmet räcker långt för dem. Jag jämför det med en filosof som lyssnar på Filosofiska rummet på radio. Det blir ganska tunt för hen.
Precis som du säger med Anorexi, folk vet mycket om det idag, efter mycket info och upplysning. Jag tror såna här program leder dit. Det är en början.
Jo, jag förstår det också som att Radio Totalnormal är gjort av människor med diagnoser. Jag tyckte deras Ångestlopp var hilarious, likaså ångestvarorna, men de kändes som från en äldre generation. Jag tror inte 20-25åringar identifierar sig med dem.
Jag blev väldigt berörd utav programmet, och utav berättelserna/människo-ödena som framfördes. Det var starka berättelser, modiga berättelser.
Den berättelse som berörde mig mest var nog Samir och hans kamp. Om det motsägelsefulla i att få en diagnos, men ingen medicinering. Att kämpa och kämpa för sin rätt, om att orka, och vikten av att ha folk som kan ställa upp för en när man själv inte orkar.
Så verkligen, hatten av för er som medverkade igår. Starkt gjort. Modigt gjort. Ni berörde mig med era berättelser. Tack för att Ni delade med er av era erfarenheter och berättelser.
//Karolina
Karolina och dom andra, tack för att ni tyckte om programmet!
/rebecca fårn inferno
Jag är en som också blev mycket besviken. Splittrat och ytligt. Att Jenny, Samir och Rebecca ställde upp var modigt, men tyvärr fick man ändå inte så mycket insikt i deras liv, om det nu var det som var tanken. Hade jag inte själv varit bipolär hade jag fattat noll.
Jag fattade nästan ingenting och jag har själv bipolär sjukdom.
Jag tycker programmet var fantastiskt, men för kort! Håller också med om att jag gärna hade sett mer fakta om det som är programmets tema, att man hade intervjuat Rebecca, Jenny och Samir mer och att de hade fått förklara mer om vad Bipolaritet faktiskt är. Tror man hade kunnat vinna på det, visa både personerna som faktiskt lever med diagnosen och hur den påverkar dem, och berätta vad det faktiskt handlar om. Men oavsett vilket, bra program! Gillar’t!
Tack alla för er feedback! Vi läser allt ni skriver och eftersom vi ska göra fler program är det bra att veta vad ni tycker, och saknar! Sen är det svårt att få in allt man vill på en halvtimme – men fortsätt att titta på serien så får ni mer, jag lovar
Detta första avsnitt handlar mycket om hur man gör för att acceptera sin diagnos och hanterar fördomar – både andras och egna. /Ulrika
Jag ville bara säga att Inferno är ett jättebra program och även Radio TotalNormal som faktiskt kan få folk att förstå lite mer om olika psykiska sjukdomar, så det inte är så skam belagt.
Mig tog det ända upp till 26-27 års ålder (är 36 nu) innan jag sökte hjälp för mina problem, och mitt första möte med psykvården var katastrofalt. ”Ät dom här och drick inte
alkohol” fick jag slängt i ansiktet på mig. Den medicin jag fick då var Zoloft, vilket gjorde mig till en viljelös zombie, jag slutade göra musik, låg bara och zappade
på tv’n, ingen sexdrift, gjorde ingen musik etc. Så jag trappade ner och helt enkelt slutade med Zoloft. Mina problem med, depressioner, självmordstankar, tvångstankar och insomnia
forstatte därefter i flera år.
September 2002 fick vi vår dotter, som föddes med ett sällsynt syndrom, så all min fokus hamnade på att se till att det skulle gå så bra som möjligt för henne, och det går faktiskt riktigt
bra för henne idag, hon är åtta år och går i vanlig skola, rider häst och är data nörd.
Men där någonstans glömde jag nog bort att mina problem alltid fanns där, så under hela förra året började allt komma ikapp mig och jag sjönk djupare och djupare i allt mörker, sov knappt alls under det året, vilket jag iof knappt gjort på flera år. Hur som helst nådde vi en slags botten, jag och min fru, där hon ringde psyk och satte upp ett möte
med en läkare. Han satte mig på Cymbalta, Mirtazapin och Sobril. Efter ett tag trappade jag upp Cymbaltan iom att det inte hade samma positiva effekt som tidigare,
då mådde jag hyffsat, med några mörka episoder (oftast om jag tagit ett par glas vin), men jag gick upp så mkt i vikt av Mirtazapinet så jag slutade med både den och
Sobrilen.
Så nu går jag på 60mg Cymbalta, och känner mig allmänt rätt låg, har haft några riktigt mörka episoder, sömnen går upp och ner så jag tar Imovane då och då så jag inte går för lång
tid utan att sova. Men på något jag ofta tänker på nu är; Vart tar jag vägen nu? Medicinen verkar ha mindre och mindre inverkan på mig, och jag börjar undra vad jag har
för diagnos egentligen. Min läkare misstänkte klinisk depression…. Personligen känner jag igen mig på dom flesta beskrivningar av psykiska sjukdomar hehe.
Ja jag ville väl bara dela med mig av min historia,…
vänligen
// Peter
Hej!
Glöm inte bort dig själv i kampen för er dotter. Ge inte upp med att fortsätta kräva hjälp ifrån pssykiatrin för din egen del.
//Siiwan
tack tack tack för att ni har gjort den här programserien! den är så viktig! NI/VI är viktiga!
jag har inte själv diagnosen bipolär. men min närmsta vän och min ena moster är bipolära. alltså lever jag tätt intill sjukdomen och allt vad den betyder.
men även om jag själv inte är bipolär – så lider jag av psykisk ohälsa. har varit sjukskriven en längre tid. jag vet hur det är att inte riktigt veta hur en ska förklara vardagen som psykiskt sjuk och hur det kan se ut i nära relationer, i kontakt med psykvården – både öppen- och slutenvård.
jag vill ge all min styrka och kärlek till er som medverkat i programmen! ni vågar – och nu ska jag också våga. våga ta plats och våga hävda mig!
och ni som hade tänkt att programmet skulle vara en beskrivning på just diagnosen bipolär; hur svårt kan det vara att läsa en bok, googla på det… ?!
jag personligen tycker att det är skönt med en programserie som inte bara handlar om att utbilda de ”friska” och stigmatisera oss ”sjuka”.
tack för att ni har gått djupare än så och låter oss tittare få träffa personerna – rätt upp och ner, helt ärligt!
bara för personer delar just t.ex. diagnosen ”bipolär” så betyder inte det att deras problematik är identisk! inte heller deras liv är identiska.
det de har gemensamt – det är just en diagnos.
därför blir jag glad och inspirerad av att se hur ni i programmet individuellt arbetar med era liv och med den problematik som bipolär innebär.
nu ska jag avsluta – med ett hurra och tusen TACK!!
God tanke – platt fall.
Nej jag tyckte inte programmet visade det ni hade ambition att visa, dvs erfarenheter av att leva med bipolär sjukdom. Jag blev grymt besviken, hade först tänkt rekommendera bekanta att kika så de kunde förstå mig bättre.
Jag kommer titta på följande program, nyfikenheten tar över där men mina förhoppningar på upplysande och givande program dog.
Det positiva är väl att några få till får en förklaring vad bipolär sjukdom är. Hur var det han sa, att man kunde vara väldigt ledsen och väldigt glad? Den intervjuade tjejen såg mest skeptisk ut.
Tack för alla kommentarer. Som ni själva kan se är det många åsikter och det tycker vi bara är bra. Vi tar till oss allt. Vill ändå lyfta fram det Jackie skriver. Vi kunde inte ha formulerat det bättre själva
Bra Nymf att du fortfarande vill följa serien.
Och tack Peter för att du delar med dig av dina egna erfarenheter!
/Gabriel
Min känsla är väl som Nymfs, att jag så gärna hade velat kunna rekommendera programmet till personer i min omgivning, därav min besvikelse, för det lär jag knappast göra nu. Jag förstår inte det där med varför man inte kunde ha med åtminstone någon liten information om diagnosen, om så bara en minut, så att det blev tydligare vilka demoner dessa personer måste kämpa med. De framstod ju ändå inte som ”vilken person som helst” med det lilla de fick berätta om sina liv (med snack om självmord osv), så att de enbart skulle uppfattas som ”vanliga” människor av tittarna känns långsökt. De deltog faktiskt i ett program om psykisk ohälsa, redan däri ligger väl stigmat.
Inte ett ont ord om deltagarna, de har ställt upp i ett gott syfte, all heder åt dem för det.
Visst var programtiden kort men då hade man kunnat renodla intervjuerna och skildringarna av Jenny, Samir och Rebecca så att man faktiskt fått ett grepp om dem som personer. Istället för en massa annat krafs (som säkert kan vara nog så intressant men hellre i ett eget avsnitt)
Nä, nu ska jag hålla tyst!
Tycker INTE att du ska hålla tyst!
Vi har ju bloggen för att vi vill veta vad ni tycker… Fortsätt med det. Kram Ulrika
Jag tyckte första programmet var ”okej”, men that’s pretty much it… Som någon nämnde tidigare kändes det väldigt ”lösryckt”. Många små bitar och inslag som inte utgjorde någon tydlig helhet, utan bara blev förvirrande.
Med tanke på att ni bara har en halvtimme för varje program tycker jag att ni borde bestämma er för att antingen ägna det åt EN person som får berätta om sitt liv, ELLER dela upp avsnittet i tydliga delar, exempelvis Psykakuten-personliga berättelser-Radio Totalnormal. Inte hålla på och hoppa fram och tillbaka mellan de olika delarna.
Som – återigen – någon annan nämnde däruppe så kändes inte Radio Totalnormal som något man kunde identifiera sig med (är 21). Jag tyckte mest att det kändes felplacerat och inte passade ihop med resten av programmet. Jag gillade det inte heller själv, tyckte mest att det kändes obehagligt av någon anledning (även om det var kul när de tog upp begreppen ”psykiskt sjuk” vs. ”psykiskt frisk”.
En annan grej som jag reagerat på i nästan varje program jag sett om psykisk ohälsa, är musiken. Jag blir väldigt irriterad över det val man gör där. OM det nu är tänkt att ni med Inferno ska gestalta vanliga människors vardagsliv, med alla dess toppar, dalar, dåliga OCH bra dagar… VARFÖR då denna sorgsna, ångestframkallande stråkmusik och depprock?! Jag kan förstå den när man just talar om ångest och depressioner, det blir ju en bra förstärkare där. Men när det används genom hela programmet lägger det bara en grå, obehaglig ”psyksjuk”-filt över hela grejen. Det bidrar INTE till att få en att känna att psykiskt sjuka är ”vanliga människor, som ibland mår riktigt dåligt, ibland riktigt bra”.
Särskilt i fallet bipolär hade man ju kunnat varva med att berätta om hypomani/mani/psykoser (undrar också varför ni inte la nån vikt vid detta..? det är trots allt en stor del av diagnosen, och ofta MER förödande än depressionsbiten…) och då låtit musiken spegla DET istället, genom att ha mer ”upbeat”, bekymmerslös, gränslös musik.
Så, detta blev långt, men det var väl allt för denna gång. I övrigt cred till personerna som ställt upp och till att ni tagit initiativet och FÖRSÖKER göra ett bra program om personerna bakom diagnoserna
Ska bli intressant att höra om ni ändrar åsikt efter att ha följt hela serien, vilket ni förhoppningsvis gör (alltså följer serien). Mycket av det Djungelsoda saknat kommer att tas upp i senare avsnitt. Avsnitten är inte strikt indelade i diagnoser utan handlar om olika människor. Vi kommer att träffa på fler människor med diagnosen bipolär men där fokus i programmen handlar om till exempel att ha ett nätverk av stöd (pgm 7) eller att söka sig till psykakuten (pgm 4).
Nästa vecka kommer framförallt att handla om Veronika som hör röster som hon kallar ”Flickan och demonen”. En otroligt modig tjej!
Nu kan det dröja lite med svar på bloggen, men någon av oss kikar in lite då och då under helgen. Trevlig helg och tack än en gång för alla kommentarer och fortsätt!
/Gabriel
Hej igen.
Tack för första programmet, jag fann det mycket intressant om än lite jobbigt att titta på (då jag kan relatera till mycket av det huvudpersonerna berättar om). Nu är jag mest nyfiken på om följande program kommer fokusera på andra diagnoser. Var det bara en slump att både Jenny, Rebecka och Samir har diagnosen bipolär sjukdom eller är det kanske medvetet som ni tar upp en diagnos i varje program? Hoppas verkligen att ni kommer ta upp borderline!
Jag är småbarnsförälder och det var främst det som jag tog till mig av programmet. Det var små scener ur deras vardagsliv och jag kunde lätt identifiera mig med frågan ”duger jag som förälder” och att man gör allt för sina barn och kämpar för att dom ska må så bra som möjligt. Jag tror många svenssons skulle känna igen sig i programmet också, vare sig dom var psykiskt sjuka eller ej. Jag beundrar alla er som ställt upp i programmet utan att vara anonyma. Bara att se er i bild var skönt. Fast några anhöriga hade varit bra att träffa också. Jag tycker att det var ett för kort program! Det har inte gjorts ett seriöst program om psykiskt sjuka förut så det vill jag tacka er på SVT för. Och att det förs en dialog efter programmet.
@Andrea: Tack för kommentaren. Jo pgm 3 handlar om Josefin, hon har diagnosen Borderline eller Emotionellt instabil personlighetsstörning, som det också heter. Men som du redan sett handlar det först och främst om människan, hur det är för Josefin att hantera vardagen, ångesten och att försöka undvika att självskada sig.
Tack själv för att du tittar och kommenterar.
@Kristoffer: Inferno är en tv-serie i åtta delar, i flera program är anhöriga med och speciellt program 5 och 7 tar upp anhöriga och närstående ur olika perspektiv. Du får gärna tacka UR eftersom det är vi som gör programmen, även om de visas på SVT också
/Gabriel
Hej. Härligt att läsa alla kommentarer o synpunkter kring programmet o att få ta del av era livshistorier. Först som sist kan jag skriva att jag kommer att följa serien hela vägen, är nyfiken på hur det utvecklar sig.
Alla har vi olika referenser av psykisk ohälsa och det gör sin del av hur vi uppfattar programmet och dess innehåll. Är medveten om att det är svårt att göra program som kan tillfredställa det stora flertalet tittare, dessutom så är det begränsat till halvtimmesavsnitt. Kanske kan det vara så att det krävs att man ser alla avsnitten innan man får en samlad bild av psykisk ohälsa av varierande slag. Ställer mig då frågan……hur många icke diagnostiserade/närstående kommer att fortsätta att följa programserien? Jag kommer att fortsätta att uppmana människor i min omgivning att se kommande program, om inte annat så för att skapa en dialog.
Återigen, det är starkt av dessa ungdomar att ställa upp och det gör ni bra. Mina synpunkter riktar sig inte till er, utan till redaktionen.
Varför inrikta sig på tre ungdomar? Varför inte blandade åldrar? (förvisso är de på radio totalnormal betydligt äldre överlag, men varför inte ngn som levt ett halvt/helt liv med diagnos eller som i mogen ålder fått diagnos? Då hade ni nått ut till många fler. Det är jätteviktigt att unga får info, support och insikt om att de inte är ensamma i sin situation, så att tron på framtiden inte grumlas och upplevs som hopplös. Men det gäller även för vuxna!
Men håller fast vid att grundkunskap behövs för alla, både till de som mår bra! och de som inte mår bra och inte vågat eller inte tror på att det faktiskt finns hjälp att få.
Sköt om er! //
Hej Siiwan!
Vad roligt att du kommer följa med oss i hela serien, programmen ser verkligen olika ut eftersom det är så olika slags människor och historier vi fått till oss. I detta programmet blev det en småbarnsmamma och en ung kille och en ung tjej som gav oss glimtar från deras liv. Längre fram i serien kommer vi möta lite äldre personer också som vi hoppas många kan identifiera sig med. Sköt om dig med!
/ Anna
Hello jag svarar också här… tror att du Siwan ska hålla extra utkik efter pgm 7…
Handlar om Mats som befinner sig mitt i livet och är bipolär, som bl.a. berättar medryckande om manin och att hamna i psykos. I det avsnittet skildras anhörigas roll lite extra också!
Ha det gott! /Ulrika
Hej!
Anna här, en av inslagsproducenterna. Lite nyfiken på att höra vad ni gillade klippningen i programmet och bilderna, vinjetten, miljöbilderna osv. Helt enkelt formen på programmet. Musiken? Nyfiken
Hej igen.
Miljöbilderna var fina, glimtar av en vardag. Men fann delar av programmet lite för rörigt, hoppade fram o tillbaka i inslagen. Jag fixar koncentrationen på det, men tror (jag vet) att det kan vara bekymmersamt för många.
Emellanåt var det svårt att höra ordentligt vad personerna sa i programmet, pratade nog för långt ifrån mikrofonerna. Det får ni åtgärda! //
Tack!
Bra musikval, lugna och fina låtar. Bra och lagom långa klipp.
Tack Gila, vad roligt att du gillade klippningen och musiken
/ Anna
hej.. såg inferno. jag har sett många program som inferno. om psykisk ohälsa. om självmordstankar, ångest, oro, förtvivlan, glädje, överlägsenhet, superkrafter, enorma energi, få sömntimmar och ENORM trötthet och sorg. om bipolär mao. men få ggr, YTTERST få gånger har jag känt igen mig så väl som i infernos program om bipolär. lr som många vill säga manodepressiv. jag har alltid känt mig annorlunda, inte utanför men annars. jag har alltid pendlat mellan enormt bottenlösa mörka stunder och höjder med energi och ”king-of-the-hill”känsla. aldrig har det funnits ngn som förstått dom känslorna. jag har aldrig talat samma språk med ngn. varit nära många ggr men aldrig så klockrent som med de medverkande i inferno. vi har inget att skämmas för. inte en sjukdom vi valt och ändå ska det vara så tabu och skuldbelagt. så härligt underbart glädjesamt att höra, lyssna och känna bekräftelse när jag såg programmet. det ska pratas mer, pratas högre, oftare och mer öppet. tack för att ni som medverkade gjorde det för mig.
/marie umeå
Hej Marie! Vad kul att höra dina tankar om att programmet och dom medverkande gav dig en sån bekräftelse! Ja visst är det konstigt att det ska vara så tabu och skuldbelagt. Nu hoppas vi att alla goda krafter tillsammans ändrar på det!
Och tack alla för sån fin feedback. Vi tar till oss!
/ Anna
Hej, missade detta avsnitt, ska se det senare. Undrar om ni kommer att ta upp Aspergers syndrom? Jag har denna psykiska funktionsnedsättning och vill gärna veta mer.
Hej Elisabet, just dessa första 8 avsnitt kommer inte att ta upp Aspergers syndrom tyvärr, men vi kanske kan göra det i kommande omgångar. Tack för ditt inägg! /Ulrika
Hej Elisabet!
Jag hittade just ett program om Aspergers syndrom hos vår systerredaktion i Malmö, de som gör radioprogrammet Bildningsbyrån. Det sändes igår men du kan få veta mer och lyssna här:
http://www.ur.se/id/158263
Helande kunskap heter programmet.
/Åsa
Önskar er alla en bra lördagskväll.
Tänker kolla på Tv ikväll istället för att sitta vid datorn. Sköt om er.
Ha en fin lördagskväll du med och alla ni andra
Tycker på det stora hela att programmet verkar bli lyckat. Tänker dock vänta med en mer konkret åsikt tills det att jag har fått se fler program.
En liten kommentar dock: Som med så många andra liknande program/serier/dokumentärer om psykisk ohälsa så är de flesta så kallade ”success stories”, dvs. de som faktisk har lyckats i någon mån att gå vidare och finna mening, lycka och konstruktivitet (all cred och lycka till dem dock och det är skönt att veta att det finns hopp om förbättring). Men de som inte lyckas finna detta? För de som livet alltid kommer att vara en evig kamp för att överleva? Var finns de representerade? Personligen har jag inte enbart psykisk problematik utan även somatisk sådan (EIPS, Social Fobi, PTSD, utmattningssyndrom, hypotyreos, kronisk insomnia, kronisk muskelinflammation i höften, kronisk ryggvärk, kroniska knäproblem etc. etc.) vilket gör att återhämtnings perioden ökar samt att chansen att komma tillbaka till livet fullt ut, drastiskt minskar. Inte med det sagt att jag tänker ge upp för det (djävlar anamma är en konstruktiv egenskap att ha i detta fallet) MEN jag lever ändå ständigt med den möjligheten att det finns en chans att jag aldrig blir bättre och även om jag kanske kommer att kunna förbättra min livskvalitet så är chansen att jag kan återgå till en aktivitets nivå på 100% minimal.
Summa summarum så tycker jag även att behöver visas att det faktiskt finns de som aldrig återhämtar sig, procentuellt sett är de dock få, lyckligtvis. Alla sidor av myntet behöver representeras, snedvridningen i positiviteten kan annars lätt leda andra till att tro att ALLA faktiskt kan återhämta sig, när så faktiskt inte är fallet.
Hej Nyx. Håller med dig, båda sidorna på myntet behöver visas upp. Inte bara i den här programserien utan överallt som det ”skrivs” om psykiska bekymmer.
sköt om dig//Siiwan
Håller med om att den andra sidan också behöver visas upp. För många är den psykiska ohälsan/hälsan en evig kamp. Det är ingen seger för evigt. Det är som med motion att den är färskvara. Solskenshistorier är inspirerande men verkligheten ser ibland annorlunda ut för många.
Hej Nyx, Siiwan och Anna.
Ni har väldigt rätt i att det kan bli snedvridet och till och med missvisande att bara visa upp solskenshistorier med lyckliga slut. I vår serie är det väldigt blandat, när det gäller vilken situation i livet de medverkande befinner sig. Vissa har precis börjat acceptera att de kanske alltid kommer att ha perioder då de känner sig bättre men även perioder då allt ter sig meningslöst, att det är just en evig kamp. Andra medverkande har en lång livshistoria bakom sig där livet nu tagit en ljusare vändning. Variationen kommer att bli tydligare ju fler program man ser. Men tack för all feedback!
/Gabriel
Hej igen! Sänder cyberkramar till alla som behöver några idag, i morgon och nästa dag och nästa och nästa!
Vi är många här ute i den råkalla verkligheten, som behöver allt stöd o support som finns att uppbringa för att ha en någorlunda vettig vardag. Både för oss med diagnos och för de som lever nära ngn med diagnos, inkluderar även de som inte har ngn diagnos men kanske borde ha en för att bättre/lättare kunna få tillgång till vård och förståelse av de närstående. För ”Svenssons” kan vardagen emellanåt te sig trist och grå, fylld av måsten och av ”vår- och höst” depp. Nog så illa det! Vi som inte är ”Svenssons” utan har betydligt mer i bagaget, vi lever med det dagligen, året om, år efter år.
Antingen för egen del, våra barn eller partner. Tänk att kunna slippa att förklara så mycket vad psykiska diagnoser kan innebära. Att omgivningen har så pass mycket kunskap att de förstår att det är allvarligt och tungt att bära, liksom de förstår när man säger att ngn har cancer. Menar inte att de ska vara insatta i detaljer, men huvuddragen. Tror att alla är medvetna om att cancer innebär jobbiga behandlingar, stålning, tunga mediciner osv, coh ibland en för tidig död
Ibland jämför jag en psykisk diagnos/mående/ohälsa med cancer, när jag pratar med människor.
Att det är en allvarlig sjukdom/tillstånd som oftast innebär en berg o dalbana i större mått, än den på Tivoli. Strikta dagliga rutiner, oftast flera mediciner (som inte alltid hjälper som de borde) sjukhusvård på psyk, livslång behandling, och dessutom alltför ofta en för tidig död.
Men talar också om att man kan vara otroligt kreativ och göra ”karriär”. Att många kända musiker, författare, politiker, direktörer osv har psykiska diagnoser. Men att det ofta tystas ner, för det är inte ”fint” att vara psykiskt instabil.
Coniuncti fortes.Per aspera ad astra. Futurum nobis est. / Tillsammans är vi starka. Genom kamp till seger. Framtiden är vår!
Tack! Där värmde du upp många höstfrusna hjärtan, Siiwan!
väldigt fint skrivet. Och så sant. Jag hoppas att du tar hand om dig själv också! Kram från Ulrika
Tack Ulrika.
Ikaros – flykten från mörkret
Ikaros och hans pappa Daidalos blev instängda i en labyrint tillsammans med ett farligt monster. En dag hittade Daidalos fågelfjädrar i labyrinten. Av dem, och en bit vax, tillverkade han vingar till Ikaros och sig själv. Tack var vingarna kunde de fly från det elaka monstret. Men Ikaros flög för högt, för nära solen. Vaxet smälte och hans vingar gick sönder. Ikaros föll med ett plask i havet.
Likheten med historien om Ikaros är att jag vandrat omkring i en labyrint med instängda känslor som aldrig fått komma ut i det fria. Hela tiden jagad av ett monster skapat av min undermedvetna oro och de rädslor jag tidigt ”tränades” att gömma i mitt inre som barn. Skräcken att möta monstret hålls ständigt vid liv. I mytologin konstrueras sköra vingar av fjädrar och vax för att Ikaros skall kunna fly det onda och jobbiga. Min flyktväg har varit manin vilken varit lika skör och omdömeslös som Ikaros flykt. För ett tag har jag undsluppit mörkret och sättet jag flytt på nådde paradisiska höjder med sitt glittrande ljus. Allt syntes mig möjligt och beslut/affärer gjordes i ett sken att jag var välsignad av universum. Den oundvikliga kraschen kom.
Labyrinter, monster och brådstörtat djup var kontrasten som oundvikligen måste lämnas. Jag störtade ned i det vinande och våg piskade havet med ett plask och i ett vatten som var lika kallt och mörkt – depressionen var ett faktum. Vattnet, som i astrologin står för, känslor hade gripit tag i mig och gestaltats av monstrets gap med mörker och känslor av hopplöshet. Denna avgrund, min depression. Dessa skördar varje dag ett liv likt det öde som mötte Ikaros. Kan det vara så att även Ikaros var bipolär.
Ps En labyrint är ju skapad så att det går att finna utgången men är den monstruöst konstruerad och därutöver innehålla ett monster som man ständigt är rädd för, ja då kan tilliten fara sin kos. Metaforen med Ikaros är för mig den labyrint jag vinglat runt i under mitt liv. Mitt undermedvetnas vilsegång med monster som egentligen inte är sanna, lika osanna som de rädslor och ångest jag bär på.
Motsatsen är kärlek och att minnas stunder av kärlek och den vibrerande livslusten är vi alla drabbade värda att få uppleva en dag. Ut ur mörkret och in i ljuset önskar jag mig själv och alla ni andra fina känsliga själar. Fler sådana som oss i att annars så kyligt klimat och då menar jag inte den temperade zonen vi lever i. Längtar efter att få leva i en känslomässig tempererad zon med min bipolära personlighet som inte behöver sjukna i mer.
Björn Afzelius Ikaros är som hämtad ur mitt liv
När jag tänker tillbaka på min barndom
Ser jag skräckbilder tydligast av allt
Ja, de gånger de skrämde eller slog mig
Är de minnen som hårdast sitter fast
För som barn tar man kärleken för given;
Allting annat är mot ens natur
I den stund man tar steget ut i livet
Är man bara ett tillgivet djur
Ändå står snart de vuxna där och pekar
Ut den riktning de tycker man skall ta
Alla drömmar de själva har förvägrats
Vill de förverkliga genom sina barn
Är man lydig belönas man och hyllas
Revolterar man mister man allt
Ingen älskar ett barn som inte lyckas
Ingen älskar ett barn som är starkt
Men vem besitter förmågan att veta
Vad som ryms i en ny individ?
Och vem kan säg” till nån annan hur lyckan ser ut
Vem kan säg” vad nån annan vill bli
beskrivande .. talande.. så det känns när man är bipolär.. lr ivf för mig. visst är fakta intressant men de finns ju att söka sig till ändå. det som jag känner att jag har fått göra stor del av tiden är att beskriva och berätta HUR det känns att vara king of the hill och besöka hellhole med alla demoner. hur beskriver man sånt bäst för människor som kanske aldrig sitt liv varit riktigt sjuk.. som kanske inte ens har ngnsin känt av en nedåkning i sitt känsloliv? för mig har alltid omskrivningar varit mitt redskap.. att hitta metaforer, liknelser och exempel som man vet att de flesta varit med om. som dom kan relatera till. för det mesta går det bra, andra gånger så less att försöka förmedla till ”utomstående”. därför känns det skönt att höra/läsa just det som folk lämnar här för alla att läsa. så att en annorlunda mamma som jag får läsa att det finns dom som talar samma språk. även om jag naturligtvis vet att jag inte är ensam med sjukdomen. men ibland känns det just så.
Sköt om dig. Kram.
Hej Mats, tack för ditt inspirerande inlägg! Vi tenderar ju att fastna i kliniska/praktiska beskrivningar av tillvaron, speciellt när det gäller sjukdomar, men gestaltningen kan ju också med fördel ta sig konstnärliga och poetiska uttryck… Ska tänka på det framöver… Kram från Ulrika
Hej Mats,
Din jämförelse med Ikaros berör verkligen, man får en så talande bild av hur det kan vara att vara manisk och sedan störta. Och att sedan komma ut ur mörkret. Att få och ge kärlek till sina medmänniskor, bry sig om varandra på riktigt, känna att man existerar i andras liv, det är livsviktigt och något som många medverkande i våra program vittnar om. Tack Mats!
/Gabriel
Hejsan! Tänk om kvällens program fått inleda serien !!! Ett betydligt tydligare och levande beskrivning av hur det kan vara att vara psykiskt sjuk
Detta avsnitt med fokus på en person och livet omkring denna, ger ett samlat intryck och inget flackande mellan inslagen. Börjar bli förhoppningsfull inför kommande avsnitt, att de ska hålla likvärdig kvalité. Avslutningen om boken och föreläsningarna var fin.
Nos nibil efficere non possumus. Futurum nobis est. Hic et nunc.
För oss är ingenting omöjligt. Framtiden är vår. Här och nu.
Cyberkramar till er alla, alla som vill ha en eller två!Sköt om er, dagen är din.
kram//siiwan
Tack Siiwan! Vad bra att du fortsatte titta på serien då
Som sagt är varje avsnitt unikt, så fortsätt titta och kommentera. Sköt om dig Siiwan och cyberkramar från oss på redaktionen!
/Gabriel
Kram o trevlig helg på er alla.
Hej Anna inslagsproducenten! Vinjetten är snyggt klippt, det jag irriteras av är bara alla dessa träd!
Jag jobbar själv inom filmproduktion och har blivit alldeles allergisk mot det där. Det är en så typisk grej som man passar på att filma när man ändå sitter i bilen på väg mellan två inspelningsplatser; skogslandskap och trädkronor mot himmel som man sedan kör på halv hastighet. De dyker upp överallt och säger absolut ingenting. Kolla på vinjetten till Gardells Åh herre Gud! Man hittar dem i varenda dokumentär där det behövs en inklippsbild för att byta scen eller där det behövs något ”vackert utan innebörd” under en voiceover. Klippen från tunnelbanan osv var mycket bättre.
Hej Bipolär, jag kan inte låta bli att skratta när jag läser dina ”trädtankar”… Jag var producent för Åh Herregud!
Fast i det fallet var det produktionsbolaget Acnes grafiker Erik som visade bilder han filmat i USA som vi alla blev förälskade i, så alla avancerade vinjettförslag åkte i papperskorgen… Här i Inferno har vi försökt blanda vardagsrealism med abstrakta bilder som ska ge känsla av resa/rörelse. Regnet, t-banan, tåget, träden, sånt man inte riktigt fäster blicken på när man är ute och åker. 
Tack för din observanta kommentar! Hej igen från Ulrika
Ja, träden i början på Gardells program var lite annorlunda. Det var något drömskt över dem som var svårt att placera.
I gårdagens program (nr 2) reagerade jag på bildspelet som ni la in efter att tjejen förklarat att ingen ville ha henne. Det var snygga bilder och fin musik, men jag satt hela tiden och kände att tiden rann iväg. Det är så få program på tv som verkligen utmanar människors sätt att se på oss med diagnoser, och när ni bara har en halvtimme på er att säga så väldigt mycket tycker jag att ni borde prioritera ner stämningsmontagen.
Tack för en väldigt bra programserie med hög igenkänningsfaktor! Måste säga att det var väldigt befriande att se avsnittet med Jenny som är en vanlig småbarnsmamma, jag har själv tre små barn och kämpar varje dag för att orka leva vidare för dem! Nu är jag inte bipolär utan har en rad andra traumarelaterade bekymmer och diagnoser, men just att se en annan mamma i samma ålder som mig föra samma kamp för livet var väldigt skönt! Jag reagerade också på Jennys kommentar att hon skulle väntat med att skaffa barn om hon visste hur hon skulle må, har ofta tänkt samma sak men inte uttalat det. Tack Jenny för att du vågar visa dig, själv smyger jag till mötena på psykmottagningen och hittar på att jag ska på möte på jobbet för att slippa berätta sanningen för omgivningen… /Tessie
Hej Tessie!
Och ett jättestort tack för din fina kommentar! Det värmer alltid lika mycket att få höra att det man gör betyder något även för andra. Svarade dig på min egen blogg också – och ett mail kommer snart =)
Kram Jenny
HEJ. såg reprisen på Inferno ikväll! Ett bra avsnitt tycker jag
Fokus på en människa, som i lugnt och sakligt berättar om hur livett kan vara för en som självdestruktiv. Bra gjort, tjejen!
Dessutom så överröstade musiken inte pratet, vilket är MYCKET positivt. Övergångarna var betydligt bättre än i tidigare avsnitt. Nu börjar programmen likna ngt vettigt i informationssyfte. Börjar se fram emot kommande avsnitt
kramar om//Siiwan
Ja, så har jag också sett på detta program: livslång sjukdom pratas det en del om, och om att det ju går galet om man prövar att sluta med ”medicinerna”, för så återvänder sjukdomen så klart.
Finurligt gjort, detta med. Det är ju inte ni som säger så. Det är deltagarna. Så ni har inget ansvar för att tittarna missinformeras i stor stil, nähä. Eller har ni kanske? Skulle ni kanske ha intervjuat någon som lyckats sluta med ”medicinerna”? Eller någon som kunde ha berättat om att ”bipolär sjukdom” för bara några få tiåren sen var en ytterst själden diagnos, 1 ut av 5.000 (så, var kommer alla dessa ”bipolära” ungdomar plötsligt ifrån)? Och att den inte var livslång per automatik, men att det kunde förväntas att man kom sig helt?
Men den här programserien var aldrig menad att handla om att kunna komma sig, eller om hur vissa livserfaringer (som heller inte detta program nämner med ett ord) kan driva människor, förståeligt nog, till vansinne, och hur dom finner vägen ut igen. Om dom inte hållas fast i det med makt, bla. av missinformation. Den var aldrig menad att förmedla verklig information, programserien. Eller hur? Den tycks i varje fall vara mera menad att skulle sälja diagnoser, till så många som möjligt: Se, dom här ungdomar är ”bipolära”. Kanske du också är? Prata om det! Sök hjälp (i psykiatrin förstås)! Trist.