”psykiskt sjuka människor som mördar”
Idag publicerar Dalarnas Tidning en krönika av Marcus Birro, som med utgångspunkt i Pridefestivalen handlar om hur han saknar ”sansade debatter om värdighet, moral, etik, Gud, kultur, tolerans och människosyn.” Han radar upp några exempel på vad han anser vara moraliskt samhällsförfall. Bland annat skriver han:
”Vi har psykiskt sjuka människor som mördar oskyldiga människor på gatan.”
Okej. Det händer. Det finns psyksjuka som begår så kallade ”vansinnesdåd” som skördar dödsoffer. Mellan 1990 och 2007 skedde i snitt ett vansinnesdåd vartannat år. (Källa: Forskning.se). Av de cirka 100 mord (det är mellan 90-120 beroende på vilka källor man kollar upp) som sker varje år i Sverige är emellertid ett av de vanligaste offren en kvinna som slås ihjäl av en närstående man. Ungefär en tredjedel av svenska mordoffer är sådana kvinnor. (Källa: Brå).
Nu är det förstås en tragedi för alla inblandade, oavsett på vilket sätt en människa bragts om livet. Och det finns förstås inte plats i en vanlig krönika för djupare resonemang kring mordstatistik. Men om man efterlyser en sansad debatt om moral och människosyn är kanske ett första steg att undvika påståenden som befäster fördomar om psykiskt sjuka som potentiella mordmaskiner.
/Ulrika
Uppdatering 2010/08/20:
Vi har grävt efter lite mer exakta siffror kring det som kallas ”vansinnesdåd”. En annan definition som är mer förklarande och korrekt men mindre medialt gångbar är annars: ”fall där psykiskt sjuk person attackerar och dödar obekant offer där synliga motiv saknas”. En definition som vi antar är den Marcus Birro syftar på i sin krönika. Under åren 2002-2008 finns det fem (5) st fall som passar in på den definitionen. Det totala antalet mordfall i Sverige under samma period är 650 st. Det är alltså mindre än en procent per år (0,77 %) som faller offer för sk ”vansinnesdåd” under denna period. (Källa: Sven Granath, forskare, Brå).
Dessa siffror ger lite mer perspektiv.
/Gabriel
Jag ”tror” att många blandar ihop begreppet ”psykiskt sjuka” med ”allvarlig pykisk störning”.
Innan någon ska dömas för ett svårbedömt mord ”utförs” ofta (men ite alltid) en rättspsykiatrisk undersökning som har till uppgift att kontrollera om den ”skyldige” var eller hade en ”allvarlig pykisk störning” under eller i nära samband med brottet.
Massmedia brukar redovisa vad man kommer fram till men säger förstås inte alltid hela sanningen. Man behöver inte vara ”psykiskt sjuk” (dvs. ha diagnosen: bipolär eller schizofreni) för att anses ha varit ”allvarligt psykiskt störd” under eller nära samband med brottet.
Fast anonym, jag tror du rör ihop begreppen lite (i alla fall om jag tolkar din kommentar rätt). Inledningsvis ingår naturligtvis många fler psykiatriska diagnoser och problem i begreppet ”psykisk sjukdom”, än enbart bipolär sjukdom och schizofreni. Dessutom är begreppet ”allvarlig psykisk störning” inte förbehållet rättspsykiatriska undersökningar, det används till exempel också som term vid förhandlingar om psykiatrisk tvångsvård. Psykiatrisk tvångsvård, som inte behöver ha någonting med våldsbenägenhet att göra och som i synnerhet inte har med kriminalitet att göra (då aktualiseras istället rättspsykiatrisk vård), kan bli aktuellt såväl för en riktigt nedsvulten anorektiker i behov av tvångsmatning som för en svårt deprimerad och suicidal person. Sammantaget innebär alltså inte det att en person som bedömts ha en allvarlig psykisk störning (eller psykisk sjukdom) per automatik skulle utgöra ett större hot mot allmänheten än en person med psykisk sjukdom, eller en person helt utan psykiska problem.
Jag tror säkert att psykisk sjukdom är inblandat i många mord, inte bara vid så kallade vansinnesdåd. För att ta några aktuella exempel kan nämnas trippelmordet i Härnösand och liljekonvaljmordet (där en äldre kvinna som var ute och plockade blommor mördades oprovocerat av en ung man). Men det betyder för den sakens skull inte att psykiskt sjuka generellt är våldsbenägna eller benägna att begå mord. Som nämnts i inlägget begås en kraftig majoritet av alla mord i Sverige av personer av manligt kön – men det betyder naturligtvis inte att vi behöver vara rädda för samtliga män eller att alla män bör buras in för att skydda allmänheten från dess potentiella farlighet. De nyanserna och insikterna behöver vi få fram också när det gäller psykiskt sjuka.
Är det inte du Sofia Å som rör ihop begreppen?
Vad är psykisk sjukdom? Är det att uppvisa ADHD problematik, aspergers syndrom, utmattningsproblematik, demens, självskadebeteende eller att inte vilja gå till jobbet/skolan pga av att kompisarna mobbar en?
För mig är psykisk sjukdom en sjukdom som man har fått under sin levnad och inte ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller ett beteende som botas med terapi.
Det är inte heller någon som under stark press eller övertalning utför ett ”dåd”.
För mig är psykisk sjukdom människor med dignoserna schizofreni och bipolär sjukdom.
Aspergers syndrom har väl aldrig räknats till psykisk sjukdom?
Birro är ju en märklig person. Han pratar om att det finns grupper som är i större behov av hjälp än HBT-personer, ungefär som som en inte får säga något om en inte befinner sig på den yttersta botten. Han säger att det är en minoritet, men är det inte viktigt att stödja just minoriteter så att normsamhället blir mer inkluderande? För att inte tala om att Birro’s åsikter också är i minoritet i vissa frågor, men han verkar aldrig fråga sig om han har rätt att uttala sig. Och dessutom: Varje gång Birro gör ett liknande uttalande, kommer jag att tänka på den vita motreaktionen mot medborgarrättsrörelsen i USA -68 med bland annat Norman Mailer’s berömda uttalande om hur trött han var på negrerna och deras rättigheter.
Så jag vill inte lägga någon vikt vid hans uttalande om brott och psykisk sjukdom. Jag tycker bara det är synd att det finns människor som oreflekterat lyssnar på honom.
Anonym: Visst behöver det diskuteras vilken ”nivå” ett psykiskt (eller ett fysiskt) problem ska uppnå för att definieras som sjukligt! Jag kan hålla med om att normalitetsbegreppet har snävats upp och även i mina ögon är det många gånger för snävt idag. Men om man ska gå efter de allmänt vedertagna diagnostiska systemen, och i synnerhet DSM-IV som fokuserar på psykiatriska diagnoser, så är det ändå fler diagnoser än bipolär sjukdom och schizofreni som brukar betraktas som psykisk sjukdom. De olika psykiatriska diagnoserna faller under olika grupper, där egentlig depression till exempel ligger under förstämningssyndrom och sannolikt i de flestas ögon skulle betraktas som en typ av psykisk sjukdom. Men en psykiatrisk diagnos är inte nödvändigtvis samma sak som psykisk sjukdom. Ett exempel är aspergers syndrom, som är ett neuropsykiatriskt funktionshinder men däremot inte en psykisk sjukdom. Personlighetsstörningar som t.ex. borderline är det lite samma sak med, det är inte en psykisk sjukdom utan ett psykiskt problem i form av en personlighetsstörning. Självskadebeteende är överhuvudtaget inte en egen diagnos, utan betraktas idag enbart som ett symptom på antingen psykisk ohälsa (inom normalitetsnormen) eller psykisk sjukdom (utanför normalitetsnormen).
Om man ska jämföra med fysisk sjukdom så är det ju inte heller särskilt lätt att säga säkert vad det är. Även där har vi diagnostiska system som utgör den allmänt vedertagna ”normalitetsgränsen”. Men även om Down´s syndrom finns med som diagnos i ICD-10 betraktas inte det som en fysisk sjukdom. Down´s syndrom är en utvecklingsstörning orsakad av en kromosomrubbning. Däremot betraktar nog de flesta influensa som en fysisk sjukdom, på samma vis som depression för de flesta betraktas som en psykisk. Så visst, trots att vi har diagnostiska system lämnas fortfarande visst utrymme för subjektivt tyckande. Kanske är det bara så att du och jag har olika syn på hur snävt begreppet ska få vara.
Jag förstår inte varför Marcus Birro anses vara en så klok debattör?
Hej och tack alla för era kommentarer! Det känns skönt att vi har så kloka bloggläsare, som genast sätter igång en mer nyanserad diskussion kring begreppen och ifrågasätter både terminologier och slutsatser… Så fortsätt att diskutera, det behövs många röster för att bemöta den okunskap om psykisk ohälsa som finns ”där ute”! /Ulrika
I Norge har en utvalg kommet med en utredning om dette i år. Jeg siterer fra blogginnlegget ”Hvem dreper?” av presidenten i Norsk Psykologforening:
”Når man tar hensyn til kjente risikofaktorer utover psykisk helse, er personer med psykisk lidelse ikke lenger like overrepresentert, eller ikke overrepresentert i det hele tatt, blant gjerningspersoner”
”Det Olsen-utvalget påpeker gjennomgående i hele sin utredning er at dersom man tar ut de drapene som er begått av; menn, som har dårlige sosiale/økonomiske forhold, og som bruker rusmidler i stor grad, så er det ikke veldig mange drap igjen å gjøre opp for. Det at disse personene ofte også har fått hjelp for psykiske lidelser fremstår da mer underordnet. De aller viktigste kjennetegnene ved personer som begår drap i Norge, er at de er menn uten inntekt og at de ruser seg.”
http://bit.ly/9j3UjD
Hej inferno
Är själv bipolär men tack och lov så har jag fåått diagnos och får behandling. Har erfarenhet från när jag var tonåring och min pappa blev väldigt sjuk utan att någon diagnos ställdes förutom deprresseion. För hans del och för oss i familjen så innebar det en balnsgång mellan att hålla med och hålla sig undan när han var manisk och att trösta och trösta när han var deprimerad. Jag är 56 år idag så det hä var många år sedan. På grund av platsprist så kunde han inte läggas in till en storhelg fast han själv ville utan skickades hem med mediciner och ett kom tillbaka efter helgen. För hans och våran del så blev det katastrof. Medicinerna utlöste en psykos och han försökte mörda min lillebror. Mig fick han inte tag på för jag sprang till grannen. Mamma lyckades slå ner honom. Varje gång när jag läser om dessa sk vansinnesdåd så tänker jag på att de kanske skulle kunna ha undvikits med rätt hjälp i rätt tid. Min pappa fick rätt hjälp på rättspsykiatriska men vilken börda han fick bära på resten av livet. Jag älskade honom (han är borta nu) och han var en mycket klok man. Bipolär som jag.
Tänker idag många gånger på de hemlösa och de missbrukare som ingenstans har att ta vägen och som inte får som jag ser det rätt hjälp för att kunna få ut det mesta av livet.
Ha en bra dag
Hej Åse, tack för ditt inlägg. Förstår att du burit med dig detta genom livet… Och du har helt rätt i att många personliga tragedier skulle kunna undvikas om psykvården funkade bättre, rent preventivt. Och inte bara när det gäller våld mot andra, utan även självmord t.ex. Det finns ju olika siffror på det, men en stor del av alla som tar sina liv (totalt runt 1400 personer varje år) har haft kontakt med psykiatrin/vården innan. Vi har bloggat en del även om detta, och förebyggande åtgärder som det nu ska satsas på. Hoppas att det ger resultat också! Ta hand om dig, och ha en bra dag du med! /Ulrika
Ja att få rätt vård vid rätt tillfälle och att kunna få ett samtal mitt i natten om det behövs är en livlina för i alla fall mig när ”demonerna” anfaller. När nätverket väl finns så fungerar det OK men vägen dit kan vara lång.
Mycket av vården går ut på att skriva ut piller ibland för flera månaders förbrukning en urusel uppföljning och ett stort personligt lidande. Skulle vara intressant att veta hur många ”vansinnesdåd” och hur många självmord som sker när människor slentrianmässigt förskrivs sk ”lyckopiller. En sak som inte får glömmas bort är att mycket av medicinering styrs av rena vinstintressen från läkemedelsbolagens sida. Därav detta att det går trender i olika mediciner för att sedan så småningom få stora varningstexter. Exempel Lyrica mm.
Fortsatt bra dag. Rekommenderar starkt sidan Bipolarna. Mycket bra
Jeg hænger mig lidt op i formuleringen ”där synliga motiv saknas”. Gang på gang ser vi de såkaldte ”vansinnesdåd” ”forklaret” af medierne via en udtalelse som ”gerningsmanden er psykisk syg/skizofren”, ”kvinden er kendt i det psykiatriske system”, o.lign. Og så var det det. Så har vi forklaringen for, hvorfor vedkommende gjorde, hvad h*n gjorde. Eller har vi??
”Forklarings”modellen er i hvert fald meget effektivt, hvis man ønsker, at standse enhver videre søgen efter en årsag til gerningen, før den overhovedet er begyndt. Det er en bortforklaringsmodel snarere end en forklaringsmodel. Ingen mennesker agerer, uden at der findes et motiv. Synligt, eller ej. Spørgsmålet er ikke så meget, om motivet er iøjenfaldende, eller om der skal graves lidt efter det. Spørgsmålet er, hvorvidt samfundet ønsker, at motivet kommer frem i lyset, eller ej. ”Vansinnesdåd” er, ligesom ”psykisk sygdom” et kulturelt konstrukt, der ikke har meget med virkeligheden at gøre.
Någon kanske redan har påpekat hur ”psykiskt sjuk” eller ”vansinnig” fungerar som en effektiv avskiljare från den övriga befolkningen. Det känns bra att kunna skylla så hemska dåd på någon som ju är onormal, knäpp. Vansinnesdåd blir något oförutsägbart, något fullständigt omotiverat som den förnuftiga världen inte kan ta ansvar för.
Tanken att de personer som statistisk sätt någon gång kommer att mörda är samma personer som vi äter lunch med, gifter oss med, gör grupparbeten i skolan med och tar en öl med efter jobbet med, det är så obegripligt och hemskt att vi inte vill kännas vid det. För i förlängningen betyder det ju att även vi skulle kunna bli denna person.
Ja tänk den hemska tanken att även vi med fel förutsättningar skulle kunna bli den personen. Idag har vi ett samhälle där psykiskt sjuka människor är hemlösa, där missbrukare tillåts att gå år efter år och skada síg själva (och andra) utan att något händer. Jag är inte proffs vad gäller detta men min egen övertygelse är att många av dessa hemska missbrukare har en diagnos i botten som inte anses lönsam att plocka reda på. Samhället behöver syndabockar och vilka skulle de annars fylla våra fängelser med.
Att ta ansvar för sina handlingar även när man är sjuk självklart men lika självklart är att det ska finnas ett skyddsnät som plockar in en innan saker går fel. Se på en av barnamorden där en schizofren ung man inte kommit och hämtat sin medicin på 14 dagar hos dispensären. För mig så är det så självklart att en kontroll ska göras i det läget. En fruktansvärd tragedi som aldrig skulle ha behövt hända.
Jag vet själv att om jag slutar ta mitt Litium så försämras jag snabbt. Att lära sig att sköta medicinering tar tid och även där så behöver man mycket uppbackning och många kramar.
Hälsningar en måndag från Åse
Vansinne är en otyglad känsloyttring
@Åse Larsson – Selvfølgeligt skulle der findes et sikkerhedsnet, der fanger én op, inden det går helt galt. Det har de f.eks. i Vestlapland, hvor man kan få hjælp indenfor 24 timer, når man oplever en krise. Uden frihedsberøvelse eller anden form for tvang, og i stor udstrækning uden den forjættede ”medicin”, der bl.a. bevirker forandringer i hjernen, der kan gøre krisen biologisk kronisk. I Vestlapland, hvor ”skzofreni” førhen var et relativt hyppigt problem, forekommer såkaldt ”skizofreni” faktisk næsten ikke mere. Fordi folk får virkelig hjælp, med én gang, hvorfor deres krise ikke varer længere, end såkaldte ”psykoser” fra naturen af plejer at vare (5 – 6 uger), og hvorfor de ikke havner i kronicitet.
At kalde folk for ”skizofren”/”psykisk syg”/”narkoman”/etc. er at gøre dem til syndebuk.
At droppe ”medicinen” pludseligt, eller også bare for hurtig udtrapning, medfører ofte abstinenssymptomer i form af ”psykoser”, der overgår alt, hvad man ellers måtte have oplevet, inden man tog ”medicin”. Netop fordi ”medicinen” gør hjernen mere følsom. De ansvarlige for ting som det barnemord, du nævner, er at finde i et system, der hverken oplyser tilstrækkeligt om ”medicinens” effekt på hjernen, bl.a. dens vanedannende egenskaber, eller tilbyder hjælp og rådgivning til sikker udtrapning til dem, der måtte ønske, at trappe ud, respektive hjælp til dem, der ønsker andet, end ”medicin”.
Jeg anbefaler at læse Robert Whitakers Anatomy of an Epidemic, eller bare et blik på nogle af artiklerne, der linkes til her, for et lidt mere nyanceret billede af medicinsk, psykiatrisk ”behandling” af eksistentielle kriser.
Hilsen fra en umedicineret ”skizofren”.
Hej du umedicineret skizofren.
Får bara gratulera för det innebär att du har kommit mycket långt i din självkännedom. Min far som var mycket sjuk (bibolär) kunde efter något år trappa ut sitt Litium och klara livet utan medicinering. Självkännedom. En styrka.
Visst är det så att mediciner i många fall används helt i onödan. Sorg har blivit något som ska pillras bort, skilsmässor sluta på jobbet mm mm. Det värsta är väl att medicinering går längre och längre ner i åldrarna och faktiskt så vet ingen hur det påverkar hjärnan och hjärnans utveckling. Sedan dessa hemska lyckopiller. Jag vet ett antal där dessa orsakade att de klarade av att avsluta sina liv.
Hälsningar Åse
Åse Larsson: Tak, og ja, det er skræmmende, at se udviklingen, og man kan godt undre sig, hvad menneskets tiltagende angst for sin egen menneskelighed mon skal ende med.
Når jeg anvender anførelsestegn ved ord som ”skizofren” og ”psykisk sygdom”, så gør jeg det, fordi jeg ikke mener, at det er sygt, at reagere naturligt menneskeligt på sin omverden. Jeg har sådan set hele vejen igennem manglet sygdomsindsigt, og jeg må sige, at det har været en afgørende faktor for, at jeg er kommet igennem og ud af krisen. I mine øjne har det eneste, der måske kunne betegnes som ”sygt” været perioden før, og dem imellem de enkelte kriser (jeg havde flere, før jeg endeligt fik brugbar hjælp), hvor jeg tilpassede mig til en ”syg” omverden. I stedet for, at gøre oprør mod den, hvilket jeg egentligt anser som værende noget meget sundt.
Härligt att höra Marian för min mening är att det är själva meningen i det hela att inte jobba med sig själv för att anpassa sig utan att jobba med sig själv för att våga kunna säga ifrån och arbeta mot det som jag anser vara helt galet i samhället. Det är väl ändå ett sundhetstecken om något. Sedan en annan sak varför kan inte vi människor få vara annorlunda eller udda. Skillnader utvecklar, likhet förlamar. Vem kan säga var gränsen går till galenskapen. Kan det vara så att de krav som ställts på oss strider så mot naturens lagar så att en del av oss flyr? Undrar.
Åse och önskar godnatt
Godnatt
Åse, jeg undrer ikke. Når jeg ser på vores civilisation, så ser jeg det, Derrick Jensen kalder for ”toxic mimicry” (giftig efterligning – af naturen) alle vegne. Det er da klart, at vores natur rebellerer, før eller siden, og på den ene eller anden måde. Afhængigt af, hvad vi har været udsat for hvornår og hvordan.
Og ja, samfundet bliver mere og mere ensrettet. Udvikling accepteres kun på ét område: det økonomiske. Udvikling og forandring på andre områder er uønsket. For mange menneskers vedkommende følger med personlig udvikling også et mere kritisk syn på samfundet. Vil man forhindre at den gældende status quo i samfundet trues, så må man forhindre ukontrolleret personlig udvikling, enten ved at erklære mennesker, der oplever en denne udvikling potentielt igangsættende, personlig krise for ”sindssyge”, eller for eksempel også ved at sælge ting som coaching (= kontrolleret ”udvikling”) til dem, hvis krise er knapt så ”eksplosiv”.
Hej Åse och Marian, det är spännande att följa ert samtal. Det känns som viktiga och stora frågor som rör sig både på ett filosofiskt och personligt plan… Och med anknytning till användningen av ord som ”vansinnesdåd” – vad är i motsatsen kan man ju fråga sig? ”Sinnens-fulla-bruk-dåd”? Finns det överhuvudtaget mord som kan anses acceptabla? /Ulrika
Hej Ulrika
Sinnens fulla brukdåd kan som jag ser det existera i den värld där man avgör gängrelationer eller penningtransaktioner genom att ta livet av den som den egna domstolen funnit skyldig. Där finns ingen ånger och inte heller någon medkänsla med offret. Mord är i sig aldrig acceptabelt därav kommer kampen mot ex dödsstraff. Om man sedan ser till rent självförsvar så ser inte jag det som mord.
Vet du att jag tycker väldigt illa om ordet vansinnesdåd. Besinningslöst våld eller omotiverat eller brutalt men vem vet om det kan kallas ett vansinnesdåd eller inte. Ordet hänger ut en hel grupp, psykiskt sjuka, för jag tror att det är det första som den som läser tänker på. Om det nu är en psykiskt sjuk som bett om hjälp och inte fått det vem bär då skulden. (detta var en parentes). Det vore intressant att se en jämförelse mellan hur många brutala dåd som utförs av vanliga människor kontra psykiskt sjuka.
Godnatt från Åse
Er enig med Åse her. Der findes kun én form for magtanvendelse, der er acceptabelt, og det er når det sker i selvforsvar.
Interessant er her egentligt, at mangt og meget af det, medierne betegner som ”vansinnesdåd”, og bortforklarer med ”psykisk sygdom”, faktisk er handlinger begået i et slags selvforsvar. Specielt tydeligt bliver det, synes jeg, når man ser på de tilfælde, hvor ”psykisk syge” har angrebet politibetjente, der kom for at tvangsindlægge, respektive psykiatrisk personale. Problemet er i mine øjne, at vi ikke hjælper ”psykisk syge” til at blive sig bevidste om, hvem deres – i øvrigt velbegrundede – angst og vrede egentligt gælder. Det ville give dem muligheden for at bearbejde, og i sidste ende give slip på fortiden. Den nuværende form for ”hjælp” går ene og alene ud på, at fornægte fortiden og undertrykke alle reaktioner på den. Det gør det umuligt for den ”psykisk syge”, at få styr over sin fortid, og den vil gang på gang indhente vedkommende.
Ville med mitt första inlägg säga att det behövs inte speciellt mycket för att driva en ”frisk” person till vansinnesdåd.
Några kamrater som står och hejar på och/eller några kompisar som börjar sparka.
I krig eller liknande situationer men även i miljöer som man tror ska gå fria
ex. Abu Ghurayb eller Guantanamobasen faller människor för grupptrycket.
Vad är med andra ord ”vansinnesdåd”?
Väldigt intressant diskussion! När det gäller ordet ”vansinnesdåd” så är det precis som flera av er säger, ett laddat ord som skapar rädsla och hänger ut och avskiljer en hel grupp från resten av samhället. Medier använder det slentrianmässigt i sin rapportering av brott som antas vara kopplade till psykisk sjukdom. Dessutom får dessa rapporteringar oproportionerligt stor plats i tv och tidningar.
Är man inte medveten om eller har kunskap om hur sällan det egentligen sker våld av det här slaget så skapas då (hos vissa) en skev verklighetsbild. I den verkligheten går det omkring ”psykiskt sjuka människor som mördar oskyldiga människor på gatan.”
/Gabriel
Jag e lite emot uttrycket ”psykiskt sjuk”
Försöker använda mig av uttrycket ”människor med psykisk ohälsa” istället…
/madde
Madde: Du er ikke den eneste.
Etter å ha blitt utsatt for overgrep fra jeg var tre år og til jeg var i tenårene, skal i alle fall ingen i denne verden få meg til å se på følgene av krenkelsene som ble påført av andre mennesker, som noe sykt ved meg! For hva skulle da være den normale eller sunne reaksjonen på langvarig traumatisering av barn? Som feminist tar jeg avstand fra å sykeliggjøre reaksjonene til ofre for vold i såkalt nære relasjoner, og mener det er overgripere som er syke i hodet.
Det eksisterer selvsagt forskjellige opplevelser og meninger om hva psykiske lidelser er, men det er mange av oss som tar avstand fra sykdomsbegrepet. FN-konvensjonen for rettighetene til mennesker med nedsatt funksjonsevne bruker ”mentale funksjonsnedsettelser”, mens ”psykososiale funksjonsnedsettelser” anvendes av den internasjonale brukerbevegelsen. I brukermedvirkningens tidsalder er det i alle fall ikke legitimt å nærmest konsekvent bruke en betegnelse som mange berørte ikke bare føler seg fremmed overfor, men også opplever som krenkende.
Formidlere og debattanter om psykisk helse, som journalister, helsepersonell og politikere, bør ta hensyn til at mennesker med psykiske lidelser i likhet med andre ønsker å ha et ord med i laget om hvordan de skal navngis. Å be om en mer variert språkbruk er vel ikke å kreve for mye?
http://psyktv.wordpress.com/2010/06/17/era-tankar-om-varfor/#comments
Här fick vi just en kommentar på ett lite äldre inlägg, som berör det ni diskuterar! /Ulrika
Jag tänker snarare att det finns olika orsaker till varför människor blir sjuka, både fysiskt och psykiskt.
En person som röker hela livet får med största sannolikhet KOL om hon/han lever tillräckligt länge. Hon/han blir sjuk till följd av livsföringen.
Jag får upprepade depressioner till följd av min uppväxt med många års mobbing. Jag blir sjuk till följd av saker som har hänt i mitt liv.
Jag ser inte problemet med att kalla människor som lider psykiskt för sjuka. Jag är lika sjuk och har lika stor rätt till vård som patienten med KOL, patienten med fibromyalgi eller patienten med cancer.
Sjukdom är ett lidande som drabbar människor på många plan och av så många orsaker. Det jag vänder mig mot är snarare den skarpa uppdelningen mellan fysiskt och psykiskt. Vissa psykiska sjukdomar kan mycket väl har sitt ursprung i fysiska processer, liksom själsligt lidande kan orsaka rent fysiska problem. Sjukvården behöver en mer holistisk syn på människan.
Alice: Indenfor lægevidenskaben defineres sygdom klart som noget, der manifesterer sig fysisk, og udvirker sig negativt på ens fysiske funktionsevne (det er derfor, man har så travlt med at lede efter defekte gener og andre biomarkører for ”psykisk sygdom”). Jeg er godt klar over, at ”psykisk sygdom” også gerne betegnes som noget, der giver nedsatte psykiske funktionsevner, men spørgsmålet er for mig, om man overhovedet med rette kan betegne menneskets reaktionsevne, evnen til at udvikle selvbevarelsesmekanismer, som syg og mindre funktionelt, end hvis denne evne ikke var til stede. KOL, kræft, og andre sygdomme bliver kroppen svækket af, dør måske endda af. De fleste mennesker, der er kommet igennem og ud af en psykisk krise, vil kunne fortælle dig, at de er blevet styrket og mere levende af deres krise.
Hvis en ”psykisk sygdom” har sin årsag i fysiologien, så er det ikke psykisk sygdom, men fysisk. Og så hører diagnosticering og behandling hjemme under den somatiske medicin, ikke under psykiatrien.
Jeg har ikke noget imod, hvis folk, af hvilke årsager det end måtte være, foretrækker, at se sig selv som syge og svage, fordi deres psykiske reaktioner og selvbevarelsesmekanismer er velfungerende. Jeg har bare noget imod, at et sådant ”disempowering” syn på sagen skal være det eneste officielt anerkendte, oven i købet i et omfang, der gør uenighed i dette syn til bare endnu et ”symptom” på ”sygdom”(=”manglende sygdomsindsigt”).
P.S.: http://www.nytimes.com/2010/02/28/magazine/28depression-t.html, og siden jeg sådan en fornemmelse af, at vi taler noget i den retning, når du nævner ”vissa psykiska sjukdomar”: http://bipolarblast.wordpress.com/2009/09/14/psychosis-purpose/
Marian: Jag håller med dig i mångt och mycket. Psykiska diagnoser har ofta skapats på tvivelaktiga grunder och ofta tror jag att psykiskt lidande är friska och helt logiska reaktioner på traumatiska upplevelser. Filosofen Foucault menade ju att alla psykiska sjukdomar är påhittade och en del i samhälleliga maktfunktioner.
Samtidigt är det ju väldigt dubbelt eftersom det är just sjukdomsbeteckningen som idag berättigar till vård.
Det här problemet finns, åtminstone inom Sverige, inom viss somatisk vård. Graviditet är ett högst naturligt tillstånd som dock för vissa kvinnor kan medföra avsevärt lidande i form av foglossning, graviditetsillamående etc. Kan dessa människor kallas för sjuka? Och om inte, har de då inte rätt till sjukersättning om de tvingas vara hemma på grund av att de till exempel inte kan resa sig ur sängen utan att spy?
Jag förstår att ”sjukdom” är något som du uppfattar som en stämpel, som att något är defekt. För mig handlar sjukdom om att erkänna att en människa lider, oavsett varför.
Sedan måste jag också tillägga att jag inte känner mig det minsta starkare efter mina depressioner. Snarare har de förstört många av mina relationer, lett till självskadande med ärr som alltid kommer att finnas kvar och på många sätt pausat min personliga utveckling. Jag vet förstås inte hur andra har det, men för mig har depressionerna varit ett handikapp som snarare har ökat min sårbarhet än gjort mig starkare.
Med tanke på att 99,23% av morden då är sk ”vansinnesdåd” borde Birro sagt: ”Vi har människor som INTE har psykisk ohälsa som mördar oskyldiga på gatan”. Hade varit mer sanningsenligt!
Matte är inte min starkaste sida men med tanke på att statistik visar att var fjärde människa någon gång i livet har psykisk ohälsa av någon form är det ju rätt troligt att flera av dem som mördas faktiskt också har det. Låt oss dra de hela till sin spets och kopiera Birros idiotiska uttalande…: ” Vi har människor som INTE är psykiskt sjuka som dödar oskyldiga människor med psykisk ohälsa på gatan!”
Väl mött från Lisa Frick (som har ADHD med autistiska drag och Tourettes syndrom och aldrig tänkt på att mörda någon)
Jisses…menade givetvis: Med tanke på att 99,23% då INTE är sk ”vansinnesdåd” utan att de begås av helt vanliga ”ickevansinniga” människor..
Vansinnig är för övrigt ett intressant och rätt missbrukat ord men den diskussionen kan vi ta sen
Vil gjøre oppmerksom på at Richard Bentall kommer til Malmø neste måned:
http://stomm-blog.blogspot.com/2010/09/richard-bentall-i-malm.html