Erfarenheter av terapi?
Hej! Hoppas att ni haft en skön sommar och fortfarande njuter av solen!
Vi skulle vilja höra mer om era erfarenheter av terapi. Vilka terapiformer har ni provat och hur har de funkat? Hur har ni gjort för att få terapeutisk hjälp – har ni bett om det eller blivit ordinerade det i kontakt med psyk- eller öppenvården? Vad har hjälpt och vad har inte hjälpt, i terapin?
Vi kommer så småningom att börja söka efter medverkande som går i någon form av terapi, inför kommande program, så ni som är intresserade får jättegärna höra av er…
Ha det gott alla 
/Ulrika
Kategorier:Redaktionellt & efterlysningar
gå i terapi, Inferno, Nationella hjälplinjen, psykiatri, psykisk ohälsa, Psykvård, remiss, terapi, TV, UR
Efter åren har det blivit en hel del olika former. Har blivit ordinerad allt, eller kanske mer att jag har erbjudits det och alltid sagt ja. Skriver en liten lista här under, lite mer överskådligt på det viset.
- KBT för anorexia mellan 14-18 års ålder. Nyttigt. Hjälpte till en del. Värdefullt att få lära sig att (försöka) omvandla negativa tankar till positiva sådana.
- KBT för social fobi. Fick det inom slutenvården. Hjälpte något enormt. Kan nu vistas utomhus utan att gå under.
- Arbetsterapi på öppenvården. Underbart bra på vissa mottagningar, dåligt på andra.
- Bildterapi i två omgångar. Fick det för att hjälpa mig med att uttrycka känslor. Älskade det. Skulle gärna göra mer av det. Hjälpte till viss del, men jag har fortfarande en lång väg att gå.
- I samtalsterapi har det varit mest psykodynamisk psykoterapi. Något som fungerar bra för mig, till en viss gräns.
- Just har jag turen att ha en underbar terapeut och jag får en salig blandning av DBT (individuellt enbart), KBT och psykodynamisk psykoterapi. Anpassat för vad som passar mig bäst, just då, just nu. Så terapi borde vara, enligt mig.
Vill sedan slå ett slag för sjukgymnastik och BK (basal kroppskännedom). Det har hjälpt mig att få mer kontakt med kroppen. Att bli mer van vid att känna efter.
Jag skulle vilja säga att allt har hjälpt på sitt sätt. Allt har fyllt en funktion. För mig har inget varit den enda lösningen men allt har bidragit. Jag har en lång väg kvar att gå. Allt är lång i från bra, men jag är på väg och det är det som räknas.
Hej, intressant att höra om en såpass bred erfarenhet av terapi som du har! Har du och din nuvarande terapeut pratat om tidsplan, alltså hur länge denna terapi ska pågå? ELler funkar det mer så att man ”tar det som det kommer” och utvärderar allteftersom? /Ulrika
Vi tar det som det kommer, utvärderar cirka två gånger per år. Vi har diskuterat ungefär hur länge till, det rör sig om några år, minst. Men i slutändan så kommer jag inte att sluta (eller ens behöva) innan jag känner att jag är redo, och min terapeut känner att jag är redo. Jag inser att jag kan skatta mig lycklig. Det är tyvärr inte alla som har den turen att hitta en terapeut som de funkar så fantastiskt bra tillsammans med.
Har ALDRIG blivit erbjuden någon som helst terapiform. Har tjatat om det men endera varit för tungt medicinerad eller för sjuk för att kunna genomföra något. Och som det är nu i min lilla stad (Söderhamn) så finns det ingen terapeut eller psykolog alls. Då skulle jag vara tvungen att åka ca 7 mil enkelresa och det har jag inte råd med.
Dessutom anses jag nu nog vara för gammal att satsa på (63 år). Hra varit sjuk i ca 30 år.
Lena > Jag bor i samma stad som dig och det finns visst terapi, på öppenpsykiatriska mottagningen. Jag går där varannan vecka och får KBT blandat med klassisk terapi, vilket jag är jättenöjd med.
Lena, hoppas att du får hjälp! Och tack Anonym för ditt inlägg! Ålder spelar väl ingen roll, vad man än behöver för vård så har man ju rätt till det oavsett om man är 12 år eller 95 år gammal. Tycker jag. /Ulrika
Har fått gå i långvarig dynamisk psykoterapi. Det var toppen!
TV-serien In treatment har visats hela sommaren i SVT2. Den är
en bra framställning av hur psykoterapi går till.
Är den det? Jag har följt den under sommaren och funderat över hur väl den stämmer med verkligheten
/Ulrika
Först gick jag i psykiatrisk sjukgymnastik – det var inte alls bra. Syftet var att locka fram undanträngda känslor, och det gjorde det till viss del. Ilskan kom igång med råge, men eftersom jag inte fick någon annan form av terapi så kokade jag över, gång på gång. Att sätta igång känslor hos en avstängd patient och sedan lämna henom till att hantera dem bäst hen kan är inte direkt det jag kallar bra vård.
Sedan erbjöds jag psykodynamisk samtalsterapi – där har jag gått nu i ca 2 år. Först gjorde det ingen skillnad, för terapeuten och jag fungerade inte bra tillsammans. Men efter att jag bytte har jag fått mer insikt i mig själv, även om jag inte har direkt mått bättre.
Slutligen har jag fått arbetsterapi – sitta i en liten grupp och pyssla. Detta var helt meningslöst.
Nu ska jag och min terapeut prova på mer KBT-liknande form av terapi, även om det kommer att blandas med gammal hederlig psykodynamisk sådan. Och det ska bli intressant att se hur det kommer att fungera.
Skönt att det funkar bättre med ny terapeut! Det måste ju verkligen vara helt avgörande hur personkemin fungerar i en sådan relation, som mellan terapeut och patient. När man är så utlämnad och ska anförtro sig till någon annan. Vore intressant att höra mer hur KBT-formen funkar också, du kanske skulle vilja berätta mer om det längre fram? /Ulrika
Personkemin är helt avgörande, fungerar inte den fungerar inte terapin – så enkelt (och svårt) är det. Det är därför jag blir irriterad på psykvården ibland. De verkar tro att all terapi är bra terapi och glömmer bort att i den utsatta situation som en befinner sig när en behöver terapi så kan det göra mer skada än nytta om relationen inte fungerar.
Dessutom verkar det vara väldigt arbiträrt vem de väljer att ge samtalsterapi. Som om de delar ut det till de som de tror ”passar” för det, utan att patienterna själva har något att säga till om.
Gick i en terapigrupp för flickor som 10-12-åring i PBU (nuv BUP) men det var ju på stenåldern ungefär. Avskydde det, men idag vet jag att den förmodligen hjälpe mig oerhört mycket.
Gick sen i psykodynamisk terapi mellan 24-28 år. Hon var bra. Hade hon inte varit det, hade jag gått ändå. Jag hade inte förmågan att tänka kritiskt s a s.
Nästa gång var jag 38 år och det var dags för psykodynamisk terapi igen. Gick till jag var 43. Hon var mindre bra, men även denna gång var jag helt okritisk. Det berodde nog på en blandning av desperation – hade inte ork att fundera, ville bara få hjälp av första bästa – och mig som person. Jag ifrågasätter nog för lite ibland.
Hon var inte dålig för att hon var okunnig, jag uppfattar det mer som att terapeuter, åtminstone de terapeuter jag träffat, är lite för lika varandra ibland. Hela formen för terapi kan ibland kännas en aning för mycket ”en och samma form”. På 70-talet sa man att alla som går in på Klippoteket kommer ut med samma frisyr. Känns likadant med terapi ibland, kan jag känna…
All terapi har jag sökt privat och betalat för själv. Helt och hållet beroende på att jag kände stor skam över att må psykiskt dåligt (jag är född -62 och kan se att förändringen till det bättre i samhället är stor när det gäller synen på psykiskt mående, terapi mm).
Efter att ha hört och läst många berättelser om bemötande och hjälp via landstinget, tror jag att jag besparat mig en del lidande, som valde den privata vägen. Och då är jag egentligen emot privata alternativ av princip.
Jag kan se stora nackdelar med terapi där man går ett par ggr i veckan. Det är alldeles för lätt att ”gömma” sin person. Oftast gör man det nog inte avsiktligt. Jag tror psykoanalays, där man går 4-5 ggr i veckan, egentligen är den bästa formen. Men det kostar…
Jag har ingen erfarenhet av KBT, tyvärr, men eftersom den framkom som ett ekonomiskt alternativ till pillerindustrins framfart (läs boken ”Pillret”) så framstår den som en lättviktarterapi i mina ögon. Men samtidigt tror jag faktiskt den är bra, som ett komplement till psykodynamisk terapi. För bara prata svårigheter hjälper inte heller. Man måste ofta lära sig nya rutiner rent praktiskt också. Sova, äta, sköta sitt hem, sin hygien, sköta arbetstider (när man har det)…
Blev nog långt det här.
Tack för ditt inlägg! Är det inte typiskt att man också när man mår som sämst, tar ansvar för ”den andre” eller oroar sig över samhällets utgifter… och alltså inte ifrågasätter eller ställer för höga krav, eller funderar om det kostar för mycket – varför skulle vi inte vara värda den kostnaden? Att få människor att må bra är väl ändå det viktigaste målet för ett samhälle (om jag får uttrycka mig så flummigt)… /Ulrika
Ja, man är i en utsatt situation, och ofta är man dålig på just det man behöver vara bra på. Tex stå på sig. Och vara ”vettig”. Inte så lätt när man knappt vet vad som är upp eller ner i tillvaron. Så att säga. /Inte flummigt, håller helt med dig!
Idag är det väl inte riktigt önskvärt att tala positivt om dynamisk psykoterapi därför att det anses vara för dyrt att utöva?
Precis…
En kurator försökte sig på att behandla mina tvångshandlingar med KBT (av typen kolla tio gånger under sängen, kontrollera att plattorna är av fem gånger etc). Var inte riktigt läge eftersom mitt största problem just då var den djupa depressionen jag var i (som hon tyckte att jag skulle ”rycka upp mig ur” och försöka ”tänka lite positivt”). Gick bara en gång till henne.
Min dåvarande läkare på vårdcentralen remitterade mig till en öppenpsykiatrisk mottagning där jag först fick träffa en psykiater. Han kopplade i sin tur in en psykolog som nu är min behandlare (terapeut).
Just nu går jag i KBT. Det har hjälpt mig att komma ur depressionen och att, förhoppningsvis, känna igen tecknen och mota Olle i grind.
Mina traumatiska minnen vill terapeuten dock gärna att vi ska mera psykoanalytiskt prata om. Har otroligt svårt för det då jag har nästintill fysiskt svårt att formulera vissa händelser i ord. Egentligen är det nog bra att prata om ”det” men det tar också oerhört mycket energi.
Är därför glad att det även ingår mindfulness-övningar i terapin. De ger en positiv och konstruktiv känsla som ökar motivationen till terapin överlag.
Har inte så mycket erfarenhet av terapi men tror att nyckelordet för mig är flexibilitet. Visst måste terapeuten se till att terapin är strukturerad, men det är också viktigt att kunna anpassa sig till patientens behov och dagsform.
Hej Alice, hon (kuratorn) försökte inte få dig att äta mer morötter också…?
Otroligt vad många såna exempel vi fått höra! Hoppas att du känner att du utvecklas och får den hjälp, och flexibilitet, du behöver i terapin nu. /Ulrika
Jag går i DBT (dialektisk beteendeterapi), har testat samma terapiform tidigare på en annan mottagning men det fungerade tyvärr inte där eftersom jag upplevde att personalen svek mig, tror att de ärligt talat inte hade resurser för att kunna bedriva DBT på det stället, så nu ger jag en ny mottagning en chans och skillnaden är enorm trots att det är samma typ av behandling. Jätteintensiv terapiform som är verkligen är krävande, som att gå en utbildning i att leva… Jag hoppas det kommer hjälpa mig.
Tack för inlägget, låter verkligen som en utmaning… vad skönt att det funkade bättre på det nya stället. Håller tummarna för dig! Berätta gärna hur det går sen. /Ulrika
Hej
Hör av er när det drar ihop sig. Vi har en del pat som är aktiva på bloggar och som säkert vill samarbete och berätta om både tiden som sjuk och behandlingsreflektioner.
Tack för tipset, det ska vi absolut göra! /Ulrika
Under fem år(96-01) var jag slutenvårds patient med djup depression och katastrof ångest. Under den tiden fick jag börja med psykodynamisk terapi 2 gånger. Men jag som inte kunde hantera här o nu, mitt liv var det helt meningslöst att gå tillbaka till en kaotisk barndom och gräva. Jag ville ha en kognetiv terapiform där jag först skulle lära mig hantera livet men fick den inte förrän jag var utskriven(-01). Då gick jag i kognetiv terapi i drygt ett års tid. Och där fick jag lära mig grunden till mitt fungerande liv idag.Med en duktig, engagerad och empatisk terapeut tog jag terapin på stort allvar och jobbade stenhårt fast många gånger ville jag ge upp för att det var så jobbigt känslomässigt. Under terapins inledning råkade jag ut för en cykelolycka där mitt ena knä blev så söndertrasat så att läkarna opererade bort den trasiga leden och ersatte den med en knäprotes. Den dagliga smärtan jag har efter olyckan stressar psyket och det är lätt att hamna i nedstämdhet o depression.Jag har fått gå KBT-terapi inriktat mot smärta/stress med inslag av mindfulness övningar. Det har hjälpt mig att hantera mina smärtor i knät, iallafall under och strax efter terapins gång men jag tycker att tex mindfulness övningarna är svåra att utöva hemma i min ensamhet. Jag har helt enkelt dålig disiplin men jag vet att jag inte är ensam med det problemet. Basal kroppskännedom har också varit bra för att lära känna min kropp som den fungerar efter olyckan. För några år sedan fick jag gå i bildterapi under ett år. Där arbetade jag och terapeuten med psykodynamisk inriktning. Och nu var jag mogen att börja rota i min barndom. Under det där året var det mycket som hände många läknings processer startade. Jag förstår mig själv bättre och kan hantera mitt liv på ett helt annat sätt än tidigare. Nu kan jag också se vad det var som gjorde mig sjuk. Bara det att förstå, att få en förklaring gör mig mycket tryggare. Det som har varit kan jag inte göra någonting åt men jag kan vara med att skapa framtiden och det tackar jag alla terapier o terapeuter för. En av mina terapeuter hörde av sig förra sommaren och frågade om jag ville illustrera en lärobok i psykiatri och det ville jag. Nu har boken kommit ut och 20 st bilder en till varje kapitel är mina plus att terapeuten och jag har skrivit ett kapitel tillsammans.
Hej Anette,
Vad bra att du hittat en form som hjälpt dig. Bildterapi låter spännande tycker jag. Kanske du kan berätta mer om vad det är? Vad heter boken som du illustrerat?
/Gabriel
Bildterapin gick till så här. När jag kom till terapeuten satte jag mig bekvämt och fick lyssna på musik i ca. 10 min och under lyssnandet kom det upp en massa bilder ur mitt liv. Jag fick välja ut en av dessa och började måla bilden. Under målandet dök det alltid upp en massa ”nya” detaljer som jag la till. När bilden var färdig granskade vi bilden tillsammans. Terapeuten berättade vad hon såg i min bild och sen berättade jag om bilden ur det uppkom ett samtal runt mina upplevelser och tankar. Många gånger var det aha upplevelser för mig som gjorde att saker ur min barndom föll på plats eller att mina känslor svämmade över och fick göra det tills allt kändes lugnt. Den allra sista gången sattes alla mina bilder upp på tre av väggarna i rummet. Det var mäktigt att komma in och se alla bilderna, vi tog upp lite av vad som hade hänt under terapin, vad som hade hjälp mig eller vad jag hade kommit till insikt med.
Lite sorgligt var det att sluta men det är nästan alltid så när jag har fått en bra relation med en människa.
Boken heter -Vårdande vid psykisk ohälsa- på avancerad nivå. Lena Wiklund Gustin (Red) och hon är min f.d terapeut. Boken är utgiven av Studentlitteratur
Tack Anette för inblicken! Verkar vara en bra terapiform, åtminstone för dig. Och tack för boktiteln.
/Gabriel
Jag har läst många av kommentarerna och det är uppenbart att de flesta känner sig hjälpta och är nöjda med terapin, som de gått igenom. Det är också uppenbart att de flesta inte alls är kritiska till vad de gått igenom, på sin höjd säger de ”att den passade inte mig”. På grund av min bristande högre utbildning och mycket bristande skolning i kritisk förmåga satt jag i fyra år med en kurator och trodde det var bra fastän jag blev mer och mer deprimerad. Kuratorn log hela tiden och var vänlig, men det kändes igenom att hon egentligen inte tyckte om mig. Det finns så många faktorer som kan gå snett, som det är omöjligt för en klient att kunna märka.
Om jag tänker efter kan jag bara finna ett enda område som inte öppet kritiseras i t.ex. media, det blir väl främst då journalisterna som jag tycker inte fyller sin uppgift som kritiska granskare. För den som skadats allvarligt i psykoterapi finns inte samma inställning som inom andra områden att personen s k a l l få komma till tals. Visst kan man hålla med att det inte varit bra, men där slutar det. Underförstått finns alltid i tystnaden som möter den klagande en tanke att det kanske ändå är klientens eget fel. För den som ändå försökt finna rätt instans ocvh trott sig finna den i en anmälan till HSAN, kan det ändå visa sig att anmälan utmynnade i en falsk journal med begäran hos HSDAN att få bli bedömd av annan psykolog eftersom klienten, eller patienten som alla blir, inte kände igen sig. Utan motivering från HSAN så brydde HSAN sig inte om att journalen var falsk.
Jag har många förslag på hur man borde förändra för att göra klientens eller patientens säkerhet bättre, men då måste det till att någon anser att man bör bry sig om anmälan från en terapipatient lika mycket som man bryr sig om anmälan från andra grupper.