”I snart åtta år har han hållit hela föreningen i skräck.”
Det finns bra exempel. Och så finns det mindre bra exempel. Men att skriva om psykisk ohälsa som tidningen Din Bostadsrätt gör i sitt senast nummer (2 juni/2010) tar nog priset, i den senare kategorin. I ett heluppslag behandlas frågan hur man ska hantera ”störande grannar med psykiska problem”. En läskig silhuett tornar upp sig på bild, på ena sidan, medan rubriken skriker ut: HJÄLP – MIN GRANNE ÄR TOKIG!
Texten inleds på följande sätt:
”Det finns perioder när Håkan mår ganska bra. Då har han visserligen ett ganska udda beteende, men inte värre än att grannarna i föreningens övriga drygt 50 lägenheter kan leva med det. Men så finns de andra perionderna. De när han skriker på nätterna, bankar i väggarna och uppträder hotfullt.
-För att vara helt ärliga så törs vi inte göra någonting. man drar sig till och med för att larma polisen eller socialförvaltningen. Han försöker alltid ta reda på vem som har ringt och man är rädd att han ska få veta, säger Stefan som är ledamot i föreningens styrelse.
Mycket av det Håkan gör är ganska typiska för schizofrena personer med psykiska funktionsnedsättningar. Men det som gör just fallet med Håkan extra prekärt är att han både är ovanligt stor och stark.”
Sedan fortsätter artikeln att berätta att grannarna inte vågar gå till tvättstugan av rädsla att stöta på denne galne granne. Och en expert från SBC, som ger ut tidningen, förklarar hur vräkning fungerar och på följande sida ger tidningen 5 tips på ”Så kan en störande granne sägas upp”.
En tjänsteman på socialförvaltningen uttalar sig också: ”Vi har ingen befogenhet att tvinga någon om inte personen är en uppenbar fara för sitt eller andras liv. Att han eller hon lever i misär i sin lägenhet och långsamt håller på att gå under räcker inte för att vi ska få ta till tvångsåtgärder.”
Fint. Då har alla 235 000 bostadsrättsinnehavare som läser den här tidningen fått en insikt i hur det kan vara att leva med schizofreni, och hur man bäst bemöter en medmänniska som mår dåligt… Eller? Varför kan man inte skriva om boendeproblematik utan att förvandla det till skrämselpropaganda?
/Ulrika
Hade varit kul att ringa Din Bostadsrättt och spela in samtalet. Fråga hur dom tänkte när dom skrev artikeln… Arg blir man!
Ja, eller hur… /Ulrika
En enkel (men svår att besvara) fråga till Ulrika.
Vad gör man i ett sådant här tragiskt fall?
Att skälla ut tidningen löser inte den här personens boende och stärker inte dennes motivation att ta sina mediciner.
Anonym, varken du eller jag vet hur stora ”problem” den här personen eller grannarna har på riktigt. Det är det som är problemet med sådan här journalistik. Vad skulle hända om tidningen t.ex. intervjuade Håkan istället och fick hans version? Men det är klart, komplexa sanningar om psykisk ohälsa är ju inte lika säljande för den breda allmänheten som löpsedelsrubriker och snaskiga vinklar. /Ulrika
Vad som irriterar mig är att dom får det att framstå som om enbart människor med psykisk ohälsa stör grannarna och skapar oro. De allra flesta hyresgäster som uppför sig illa lider inte av psykisk ohälsa, åtminstånde inte av en diagnostiserad, och det framgår inte alls i artikeln. När man läser den så får man intrycket att det endast är människor med psykisk ohälsa som stör och att dessa människor är galningar.
Bilden av psykisk ohälsa blir stigmatiserad och jag känner mig faktiskt kränkt även om jag inte lider av schizofreni utan har BPS.
Hej Cecilia, jag håller med dig! Dessutom nämns ju i inledningen till artikeln att denne person även är missbrukare, men ändå är det ”tokig”, ”scizofreni” och ”psykiska problem” som får skulden för hans beteende (som dessutom beskrivs i väldigt vaga termer, vari det hotfulla egentligen består…). Nej det här är verkligen sorgligt att läsa, särskilt om man tänker att folk som får den här tidningen kanske inte har så stor koll på psyisk ohälsa… /Ulrika
Något som jag tycker är så otroligt tråkigt med den här artikeln är den totala bristen på förståelse och medkänsla och att försöka få Håkan att flytta skulle lösa problemen, vilket det ju inte alls skulle göra. Det känns läskigt att temat verkar vara att alla som inte är som dem ska rensas bort, som att det inte finns någon plats för psykisk sjukdom i en bostadsrättsförening. Läskigt som tusan tycker jag att det är. Vad är det för människosyn?
Hej Sophie, ja visst gör det ont i hjärtat att föreställa sig människosynen bakom dessa formuleringar… Som om det handlade om kackerlackor, ungefär. Inte ett ord om hur personen i fråga skulle kunna bli hjälpt. /Ulrika
Om en tidning skriver på det här sättet pekar det förstås på ett upplevt och för några bostadsrättsinnehavare dessutom allvarligt problem.
Att du skriver ner tidningen utan att veta någonting om hur det ser ut i verkligheten stärker inte er argumentation på något sätt. Upprepar mad andra ord:
”Att skälla ut tidningen löser inte den här personens boende och stärker inte dennes motivation att ta sina mediciner.”
En sådan här artikel kanske kan väcka de psykiatriska och sociala myndigheterna att i samverkan göra något för att hjälpa till att lösa denna onödiga konflikt.
Den här Håkan skulle kanske bättre passa i ett gruppboende. Där kunde han få större förståelse om han spårar ur ibland än bland bostadsrättsinnehavare.
De är ofta väldigt måna om att deras lägenheter inte ska falla i värde på grund av störande grannar.
Jag har nu faktiskt skrivit ett mejl till tidningen. Undrar om dom svarar?
Åh, spännande, du måste lova att höra av dig i så fall… /Ulrika
Jag blir både trött och besviken när jag ser den här typen av journalistik. Okej, uppenbarligen upplever grannarna detta som ett problem och det behövs en lösning. Men genom att göra upplägget på detta viset så gör de inget mer än förstärker barriären mellan de ”sjuka” och de ”friska”. För vad annat förmedlar de mörka/sepia färgade bilderna om inte att de med psykiska åkommor är ett farligt inslag i vardagen?
Nä, det är en sak att upplysa och informera om t.ex. farligheten hos en patient med långt gången schizofreni och hur man på bästa sätt hanterar detta som granne men att fokusera på rädsla och hjälplöshet lär inte hjälpa någon alls.
Precis vad vi reagerade på också, det går ju att skriva om detta viktiga ämne utan att spä på fördomar… /Ulrika
Det går inte att förbjuda att grannarna reagerar på störande bostadsrättsinnehavare. Därför att man har schizofrenidiagnos så kan man inte få vara hur störande som helst.
Det har du förstås rätt i, men ingenstans i artikeln finns ju konkreta exempel på vad det ”typiskt schizofrena” beteendet består i för den här mannen. Han bankar i väggar och skriker, men vad är det som säger att det inte hör ihop med hans missbruk t.ex.? Alltså – det är inte fel att skriva om problematiken – men man får tänka på HUR man skriver och vad det skapar för bilder och känslor hos människor som inte vet så mycket om psykisk ohälsa. Och vad det, i förlängningen, får för konsekvenser för människor som lever med dessa diagnoser. Att skapa rädsla eller skapa förståelse, vilket leder mest sannolikt till hållbara lösningar i sådana här fall? /Ulrika
Det är konstigt att den här Håkan inte har fått flytta in i ett gruppboende för
psykiskt störda för länge sedan. Där finns det personal dygnet runt som kan lugna ner och avleda oroliga personer.
Är det inte ganska ansvarslöst att låta Håkan bo ensam och för sig själv när han ofta drabbas av psykoser eller vad det kan vara?
Anna och anonym, Om det är något man lär sig på journalistikutbildningar är det att alltid ha minst två av varandra oberoende källor/personer som uttalar sig om en specifik händelse eller i det här fallet att båda parter får uttala sig i en tvist. Detta för att åtminstone försöka förhålla sig objektivt till det inträffade. Allt om ”Håkan” och hans galenskap och farlighet, bygger på en (1) anonym granne ”Stefans” kommentarer och beskrivningar av ”Håkan”. Inga andra källor som polis, socialförvaltning eller psykvård citeras, de beskrivs bara som handlingsförlamade av, återigen ”Stefan”.
Allra minst har ”Håkan” själv kommenterat anklagelserna.
Ingenstans i artikeln står det om det gjorts en psykiatrisk utredning på ”Håkan”. Vi vet alltså inte ens om han är schizofren eller har psykoser eller någon diagnos överhuvudtaget!
Som läsare har man alltså lika stor rätt att misstänka att ”Stefan” lider av paranoid schozofreni och själv behöver vård.
”Hjälp – min granne är tokig!” är en så undermåligt byggd journalistisk artikel att den placerar sig högt på listan över ”skräckexempel att lära sig av”.
/Gabriel
Vad jag kan se är ingen person direkt utpekad. Håkan och Stefan kanske inte ens existerar. Det ser ut som en ”fakta-granskning” om hur lagar och förordningar fungerar när dylika problem dyker upp.
Som jag förstår det det reagerar ni på att ”schizofreni” kopplas till ”farlig person” vilket kan kännas tråkigt. Men tyvärr är det så att om en person med den diagnosen inte tar sin medicin kan han/hon uppträda precis på det sättet som artikeln beskriver.
Artikelförfattaren kan mycket väl tala sanning.
Att få allmänheten att förstå att psykos-sjuka måste ta sin ”anti-psykotika kan kännas som ett övermäktigt uppdrag men faktumet är tyvärr sant.
Det går inte att sopa problemen under mattan och förbjuda grannar till psykotiska personer att reagera. Det tror jag inte att någon vinner på och inte ens ”Håkan”.
Anonym, Det kan mycket väl vara en fabricerad artikel, vilket inte gör den bättre för det, men det den anspelar på via text och bild är just att människor med psykiska problem är för farliga för att bo bland ”normala”. Läs texten och titta på bilden igen anonym. Vad växer fram då? Jo bilden av psykiskt sjuka som farliga, ett hot mot andra och den bilden ÄR problematisk, inte bara tråkig. Särskilt som artikeln publiceras i en tidning för bostadsrättsföreningar. Det artikeln INTE handlar om är att psykos-sjuka måste ta sin medicin.
Anna, om denna artikel istället hade varit en orolig grannes insändare hade det inte varit något problem. Men i det här fallet har journalisten i fråga utgett det för att vara något annat. Jag instämmer helt och hållet i att man inte ska sopa problem under mattan, det finns ett reellt problem med hemlöshet bland psykiskt sjuka, som inte får den hjälp de behöver. Den här artikeln spär bara på detta problem.
/Gabriel
Min uppfattning är att ni har fått det hela om bakfoten. En person med ”schizofreni” kan mycket väl uppträda som de beskriver i sin tidning. Ni har tyvärr inte bättre koll på verkligheten än vad de i tidningen har!
Vet ni någonting om hur en dylik problematik tas om hand i en bostadsrättsförening och vet ni någonting om hur vanlig en sådan kan vara?
Jag med 23-års erfarenhet som anhörig tycker att be beskriver den tänkta situationen på ett relevant sätt.
Ni skriver -
Det artikeln INTE handlar om är att psykos-sjuka måste ta sin medicin.
Jag svarar -
Men en dylikt situation kommer som på posten om ”man” inte sköter sin medicinering
Samt att verkligheten är tyvärr sådan, dvs många sköter inte sin medicinering eller under-medicinerar.
Vänligen
Anonym
Anonym skrev: ”Att få allmänheten att förstå att psykos-sjuka måste ta sin ”anti-psykotika kan kännas som ett övermäktigt uppdrag men faktumet är tyvärr sant.”
Hvis det er så sandt, som du siger, hvordan kan det så være, at der findes utallige mennesker stemplet med ”skizofreni” og ”psykose”, der alene pådrager sig andres opmærksomhed via den høje livskvalitet, de har opnået, netop fordi de har valgt ”behandling” med ”psykoser” kronificerende, livsforkortende og det fysiske helbred ødelæggende ”medicin” fra, og er gået deres egne, ikke-psykiatriske, veje for at få ryddet op i deres problemer??
Anonyms udsagn er et glimrende eksempel på, hvordan såkaldte ”anti-stigma kampagner” stigmatiserer endnu mere: ”Skizofreni/psykoser er meningsløs hjernesygdom. Folk med denne sygdom reagerer ikke på traumer, men udagerer, for alle andre fuldstændigt uforståeligt og uforudsigeligt. Værre end vilde dyr. De her mennesker er livsfarlige at være i nærheden af, hvis de ikke tager deres medicin, og man skal ikke tro, at man måske kan komme nogen som helst vegne med lidt forståelse og empati!” Det er jo det underliggende budskab, biopsykiatrien står for. Journalisterne følger bare mainstreamen, og de gør det med glæde: angst, skrækjournalistik, sælger. Mens det i mine øjne siger langt mere om dem, der køber den, end om dem den omhandler…
Jeg er helt enig i, at en psykdiagnose ikke er en carte blanche til at opføre sig, som man har lyst til på andres bekostning. Men for at kunne kræve af andre, at de skal tage ansvar for deres opførsel, skal man først tage ansvar for sin egen opførsel, og siden give de andre muligheden, for at tage ansvar for deres. Hvad den i indlægget her refererede artikel angår, så er det eneste, jeg ser udtrykt i den, ansvarsfraskrivelse. Hvorfor skal ”Håkan” tage ansvar, når ingen andre gør det?? Og hvordan skal han kunne gøre det, når han stemples som ”tokig”?? Nåhrr, ja, lad os bare flytte ham til opmagasinering på et bosted! Ude af øje ude af sind. Måske skulle jeg, der af og til oplever tilstande af ”acute sensitivity” – for eksempel overfor civilisationens støj -, så også be” systemet om at få min 20-årig, motocross-fanatisk nabo anbragt et sådant sted, så jeg er fri for, at tage ansvar og skulle håndtere støjproblemet selv? (Men det ville selvfølgeligt kræve, at civilisationens støj og forurening blev betragtet som syg på lige linie som vi betragter enkelte personers reaktion på denne ”støj” og ”forurening”, for eksempel min følsomhed overfor disse fænomener, som syg… )
Ved at udbrede budskabet om meningsløs hjernesygdom, udstedes jo netop denne carte blanche: ”Det er/var ikke mig, det er/var sygdommen!” Det er prisen, vi betaler for selv at slippe for at skulle tage ansvar: at andre heller ikke tager, respektive kan tage det. Og at også flertallet af kommentarskriverne her nærmest automatisk går ud fra, at ”Håkan” må være ”skizofren”, ”psykotisk”, ”psykisk syg”, ”tokig”, på en eller anden måde, er i mine øjne bare tegn på, hvor meget mere bange vi faktisk er for at tage ansvar for os selv, end for at leve med en (påstået) ”tokig” nabo.
De kolde fakta: såkaldt ”psykisk syge” mennesker har, statistisk set, langt mindre risiko for at begå kriminalitet, end såkaldt ”normale”, og er langt oftere offer for kriminalitet, end de sidstnævnte. Og et læsetips: Marianne Ahrne, Äppelblom och ruiner. Selv om jeg personligt kunne have ønsket mig en noget mere kritisk tilgang, især mht. den såkaldte ”medicin”, en bog, der viser, at man faktisk kan komme langt med lidt forståelse og empati, og ved at tage ansvar.
Schizofreni är en diagnos som endast ska ges till fall som har en kronisk psykos.
Jag har aldrig i Sverige hört ett seriöst fall där en person med en korrekt schizofreni-diagnos kunnat sluta med sin anti-psykotika (=medicin).
Tyvärr så måste därför de kroniskt psykos-sjuka i Sverige (schizofreni) ta sin medicin hur mycket du än kommenterar mina inlägg.
Det händer (och tyvärr inte så sällan) att man missköter sin medicinering varför problem liknande de i tidningen mycket väl kan dyka upp.
Att psykos-sjuka är ”farliga” är något du får stå för.
Jag har endast kommenterat att det är möjligt att någon som missköter sin medicinering kan uppträda på sådant sätt de berättar i sin tidning.
Detta inlägg blir mitt sista i denna tråd så passa på!
Anonym
Anonym: Ja, det kan ske, at nogen, der stopper med psykofarmaka kommer til at opføre sig uacceptabelt. Især når vedkommende ikke har fået tilstrækkeligt med information og vejledning til korrekt udtrapning, og derfor kommer ud for det, der hedder en abstinenspsykose, der intet har at gøre med en sygdom, der vender tilbage, men altså skyldes, at hjernen er blevet vant til dagligt tilførsel af visse kemiske stoffer, og ikke når, at tilpasse sig ved pludseligt stop med eller for hurtig udtrapning ud af disse stoffer. Hjernen reagerer på blokkering af dopaminreceptorerne (neuroleptikas virkning) ved at gøre de eksisterende mere følsomme, respektive danne nye. Dvs. at langtidsbrug af neuroleptika (”antipsykotika”) gør personen mere modtageligt for ”psykoser”. Pludseligt stop eller for hurtig udtrapning giver samme effekt, som når man i højlys solskin river et øjenbind af øjnene til en person, der i flere uger eller måneder har haft dette bind på.
Siden der ikke findes fysiologiske tests, der entydigt kan påvise tilstedeværendet af ”psykisk sygdom”, er det meget nemt, at påstå, at alle, der kommer sig helt fra ”skizofreni”/”psykoser”, har været fejldiagnosticerede, og ”argumentet” bruges da også flittigt. Imidlertid synes jeg, at en fejldiagnosticeringsprocent på ca. 85 er bekymrende, og at man måske bør spørge sig, om så sundhedsskadelige ”behandlings”tiltag som psykiatriens er etisk forsvarlige, når ca. 85% af alle diagnosticerede udsættes for dem uden grund. – 85% er recoveryraten på alternativer som Soteria og Åben Dialog. Opnået med et minimum af ”medicin”, ofte helt uden. – Jeg kan heller ikke se, hvordan det skulle være muligt, at en person opfylder samtlige diagnosekriteria til punkt og prikke (f.eks. Joanne Greenberg, eller Catherine Penney), så at sige, for så pludseligt, bare fordi vedkommende kom sig, at have været fejldiagnosticeret. Men bortset fra det, så, ja, så er ”skizofreni” forstået som genetisk betinget, kronisk hjernesygdom vist altid en fejldiagnose. Jeg vil ændre min opfattelse desangående, når nogen kan vise mig ”skizofrenien” under mikroskopet.
Hvis der er noget, jeg ikke helt forstår, så er det at man reagerer såpas defensivt, for ikke at sige aggressivt truende, på budskabet, at det er fuldt muligt, ja med den rette hjælp endda at forvente, at folk kan komme sig helt, også fra såkaldt ”skizofreni”/”psykose”. Jeg har ikke oplevet nogen kræftpatient, respektive en kræftpatients pårørende endnu, der har råbt ”Nej, nej, det er ikke sandt! Man kan ikke komme sig af kræft!! Hvordan vover du, at sige det?!” når vedkommende fik at vide, at der var en god chance for at komme sig. Imidlertid oplever jeg denne reaktion gang på gang fra både ”psykisk syge” selv, og ikke mindst fra deres pårørende. Hvad er problemet? Hvorfor er det så vigtigt, at ”psykisk sygdom” opfattes af alle som en dom for livet? Hvorfor må man ikke kunne komme sig? Er det, at alle familiens skeletter bliver inde i skabet, at ingen ser og nævner elefanten i stuen, virkeligt så meget vigtigere, end menneskeliv?
P.S. til anonym: Hvor har jeg sagt, at ”psykotiske” mennesker er farlige? Du har nok misforstået min forrige kommentar. Læs den igen og bemærk anførelsestegnene. Jeg ville hellere have ti ”Håkans” som naboer, end én ”normal”, der, for sin egen sjælefreds skyld, ikke ville tøve et sekund med at fratage/nægte andre deres værdighed og rettigheder som mennesker.
Marian, tack för fantastiskt träffande och kloka (och underhållande) inlägg! Du har verkligen slagit huvudet på spiken tycker jag, flera gånger om. Detta är så sant:
”Og at også flertallet af kommentarskriverne her nærmest automatisk går ud fra, at ”Håkan” må være ”skizofren”, ”psykotisk”, ”psykisk syg”, ”tokig”, på en eller anden måde, er i mine øjne bare tegn på, hvor meget mere bange vi faktisk er for at tage ansvar for os selv, end for at leve med en (påstået) ”tokig” nabo.”
Vi skulle komma långt på att utöka våra medmänskliga sidor, på alla plan, istället för att avskärma oss från såväl jobbiga grannar som ”obehagliga sjukdomar”.
Och det är nog en ganska provocerande tanke, att det skulle kunna finnas behov att hålla fast vid bilden av psykisk sjukdom som ett livslångt ok som man aldrig blir kvitt, även om jag tror att det behovet faktiskt finns där… Men man frågar sig ändå; vem skulle INTE tjäna på att acceptera att människor faktiskt också kan må bra, hitta sätt att själva hantera sina liv, och rentav bli friska?
Ha det gott, och fortsätt att skriva på vår blogg!
/Ulrika
Men kära Ulrika!
Vet du inte att mentalsjukhusen är nedlagda för länge sedan?
Eller
rekommenderar du lobotomi
eller tror du på
underverk
uträttade
av
vår himmelske fader?
Kära hälsningar
Anonym
Anonym, jag vill bara påminna dig om att allt som vi tar upp i den här serien om psykisk ohälsa, och på den här bloggen, inte handlar om diagnostiserad schizofreni… /Ulrika
Jag har en depression, som jag tar medicin mot. Då fungerar jag bra. Men jag har också kronisk smärta som jag får leva med livet ut. Kombinationen är rätt jobbig att leva med. Därför behöver jag sova ordentligt, och ta hand om mig själv. Jag fungerar inte utan sömn, då blir min depression snabbt värre och värre.
Om jag hade en granne som ”Håkan” i artikeln, som skrek och bankade i väggarna på nätterna, skulle jag bli fullkomligt vansinnig. Min egen psykiska hälsa skulle gå i botten på nolltid.
Ni pratar om att man ska ha förståelse för att alla inte är ”normala”. Det tycker jag också. Men min energi räcker inte till mer än mig själv och min egen familj, samt mina två barn – FÖR ATT jag har en depression, dvs en psykiatrisk diagnos.
Gör det mig till en sämre människa, en mindre empatisk människa, att jag inte är beredd att offra min egen psykiska hälsa, mitt eget hårda arbete för att få en fungerande vardag för mig och min familj? Är det viktigare att en person som struntar i att ta sina mediciner, som missbrukar, och som stör och skrämmer sina grannar, ska få härja runt bäst han vill?
Kalla mig hycklare om ni vill, men andra människor har också behov. Sömn är så grundläggande att inget i livet fungerar utan den. Tre dygn kan försätta en fullt frisk människa i en psykos.
Andra människor har också behov. Tänk på det.
Hej ID, tack för ditt inlägg! Jag tror att alla som kommenterat här håller med dig om att det aldrig är okej att en människa förstör vardagen för andra, och att man behöver kunna sova i sitt eget hem. Men när det gäller artikeln ovan reagerade vi på själva sättet de beskrev den här personen ”Håkan” och hans problematik. Det är klart att man måste få försöka komma till rätta med en person som stör sina grannar, frågan är ju bara hur? Och vem som avgör vad som är störande och inte? Och om man skriver en artikel om ett sånt här fall, och lägger in bilder och rubriker som målar upp den här personen som ett monster, ja då undrar vi lite vad syftet är? Och vad är det som säger att det är de psykiska problemen och inte missbruket som gör honom ”jobbig”? Ett sätt att nyansera bilden hade ju kunnat vara att intervjua honom själv om problemet.
Men som sagt, jag förstår din poäng och håller med. Ta hand om dig! /Ulrika
”Och vad är det som säger att det är de psykiska problemen och inte missbruket som gör honom ”jobbig’?”
Eller måske noget helt tredje. Det, der er årsag til hans ”psykiske sygdom” og misbrug.
Vi slår os i dag i alt større grad til tåls med ”forklaringer” som ”psykisk sygdom”, stofmisbrug, osv., og vi glemmer at spørge, hvor den ”psykiske sygdom” kommer fra, eller hvad det er, der er så uudholdeligt, at nogle tyr til stoffer, for at holde det på afstand. Vi har ligesom helkøbt den dér med, at ”psykisk sygdom”, stofmisbrug, osv. ikke er nogen reaktion på noget, men simpelthen individets ”fejl”, moralsk eller biologisk.
Umiddelbart er det meget bekvemt for alle. I det lange løb, kan det være katastrofalt for os. Evnen til at reagere på omverdenen er, hvad der sikrer en livsforms overlevelse. Hvis vi fortsætter at ignorere ”kanariefuglen i kulminen”, kan det koste os overlevelsen.
Då vill jag fråga en sak. Säg, rent hypotetiskt, att ”Håkan” har haft ett bedrövligt liv, med misshandel, mobbning, övergrepp med mera, och reagerar på detta genom att utveckla ett missbruk. Vem kan då förändra ”Håkans” situation? Är det psykvården? Är det polisen? Är det socialtjänsten? Är det missbruksvården? Är det grannarna? Är det omgivningen som dömt ut honom?
Jag förstår din poäng, och jag tycker själv när det gäller artikeln, att hans missbruk borde ha poängteras mer, för när det gäller hans våldsamhet, tror jag att drogerna definitivt är huvudorsaken, inte hans diagnos. Men i artikeln beskrivs ju också att föreningen har försökt söka hjälp, utan resultat. Varje gång försöker ”Håkan” ta reda på vem som ringt. Han är hotfull och föreningens medlemmar är rädda för honom.
Frågan blir då om ”Håkan” egentligen vill ha hjälp. För mig är detta den avgörande punkten. Vill han inte ha hjälp så är vräkning det enda alternativet, för då har han tydligt visat att han inte är intresserad av hur hans grannar mår. Om han vill ha hjälp, varför försöker han då hela tiden spåra upp den som ringt, varför tar han inte chansen att försöka få hjälp?
Om en människa med ett missbruk, eller en psykiatrisk diagnos, konsekvent vägrar ta emot hjälp, hotar sina grannar och stör dem på nätterna, då är vräkning det enda alternativet. Han, eller hon, är inte den enda med behov. Varför ska _en_ människa få förstöra husfriden för alla andra i föreningen? Boende i en bostadsrättsförening behöver hjälp med hur de ska agera i de fallen.
Sen kan ni skriva spaltmeter om hur dålig psykvården är, det vet jag redan. Ni kan också skriva spaltmeter om att vi inte accepterar avvikande beteende, det vet jag redan. Men den som har en psykisk sjukdom, eller ett missbruk, och inte tar ansvar för konsekvenserna, varför ska hans behov vara viktigare än den som har en annan diagnos och faktiskt tar ansvar för sin sjukdom och konsekvenserna av den?
ID: Selvfølgeligt skal alle mennesker tage ansvar for deres handlinger. Men man kan altså ikke kræve, at et menneske tager ansvar, når man på samme tid ikke giver dette menneske muligheden for at tage ansvar. Og det er det, vi, samfundet, gør, når vi fortæller folk, at de ekstreme sindstilstande, de oplever, ikke er noget, de selv gør, om end ubevidst, men at de skyldes en størrelse, der befinder sig komplet udenfor deres kontrol: en sygdom.
Jeg tænker, at de fleste Håkoner derude med glæde ville tage hjælp imod, hvis den tilbudte hjælp virkeligt var hjælp, og ikke nærmest det modsatte. Og her har samfundet et til ansvar. Nemlig at tilbyde folk hjælp på deres præmisser.
Jeg så for resten ikke din forrige kommentar før nu. Den, der kan forandre Håkons situation, er Håkon selv. Men også her gælder, at han først må kunne blive sig bevidst om det, før han kan gøre det. Og her har alle vi andre, hele samfundet vores ansvar.