Psykofarmaka
Hallå!
Vilka mediciner tar du och för vad?
Vår reporter Janne ska ut och göra enkäter och tänkte fråga folk på gatan om vad de vet och känner till om psykiatriska mediciner. Ni som läser detta och har egna erfarenheter kan väl komma med förslag på vilka mediciner vi ska nämna. Vilka är de vanligaste mediciner ni tar? Vad ska de ha för effekt? Vilka biverkningar kan de ge?
Tack på förhand,
/Gabriel
Uppdatering 7/6: Vår bloggläsare Sjumilakliv länkade till ett blogginlägg hon skrivit om sina ”livräddare i pillerform”… du hittar det här!
Uppdatering 8/6: Trollhare har också skrivit ett bra inlägg om medicinering & konsekvenser, och det kan du läsa här!
Jisses, där tror jag nog FASS är er bästa källa till information! Det går trender i mediciner över tid, men det finns också trender från klinik till klinik och läkare till läkare. Naturligtvis ska läkemedlet vara evidensbaserat för just den typen av problematik som ska behandlas, men utöver det kan vissa läkare föredra att prova det läkemedlet först medan andra provar det andra … På min BUP- avdelning för tio år sedan var Nozinan den stora innedrogen som gavs till nästan alla patienter som lugnande, men nu tycker man inte längre att denna medicin är bra (Nozinan är ett neuroleptikum med trista biverkningar) och har för det mesta ersatt den med Therralen. Sett i antal kronor var Zyprexa (neuroleptika mot vanföreställningar som tyvärr också förskrivs som ångestdämpande) det åttonde mest säljande läkemedlet i Sverige. En tablett kostar ca 30 kr, vilket kan förklara saken. Cipramil är det mest sålda SSRI-preparatet i Sverige (depression). Även om läkemedel kan vara till stor hjälp för vissa, är min uppfattning att psykiatrin generellt har en viss övertro till mediciner.
Sofia, Det är NI som är våra bästa källor. Självklart ska jag kolla med FASS också men det är just de personliga erfarenheter som du och andra läsare delar med er av på vår blogg som känns mest värdefull. Tack för tips och insikt!
/Gabriel
Ick, har under åren knaprat alldeles för många sorter som inte funkat men haft otrevliga biverkningar. Men tyvärr är det nog så att alla är olika och det som funkar för mig funkar inte för dig och så vidare. Detsamma gäller biverkningarna.
Just nu äter jag Zoloft/Sertralin mot depp. Nozinan mot ångest. Propavan och/eller Stilnoqt för att sova. Det är de som visat sig funka för mig.
Har nästan inga biverkningar av någon av dom om jag tar dom som ordinerat. Stilnoqten får jag dock blackouter av om jag tar det dubbla. Har gjort det ett par gånger och borde väll veta bättre. En gång hade jag spritt ut havregryn över absolut hela lägenheten, har ingen aning om varför tyvärr, men jag hade tydligen tyck att det var en bra ide. Tyvärr har jag hamnat ett par gånger på akuten efter att jag gjort dumheter som jag efteråt inte kommer ihåg något av med, också det på Stilnoqten. Lite synd är ju bara att den funkar så jättebra när jag tar den som jag ska så jag vill inte ge upp den heller.
Hej och ursäkta att jag hoppar in – bara så där.
Har själv haft exakt samma problem med Stilnocten, obehagligt. Fick då Imovane istället och med dem slipper jag vakna till ett mindre kaos, som det kunde bli med Stilnocten. Kolla med din läkare om du har ork.
Värme.
Tack för era svar! Det är ju knepigt nog att veta hur kroppen tar emot medicin, också när det ”bara” gäller enkla grejer som alvedon eller en järntablett – ifall man ätit eller druckit saker som motverkar effekten osv – så att dosera EXAKT rätt, i rätt ögonblick, med psykofarmaka måste vara jättesvårt… Tur att det finns alternativ, när ett preparat inte funkar! /Ulrika
Tack för tipset, har provat Imovane och fick en hemsk bismak i munnen så jag inte kunde äta något. Och den höll i sig i över ett dygn.
Vilket iof inte vore helt fel för jag borde fan äta mindre och gå ner lite i vikt.
Har IPS och har fått en hel del neuroleptika för att bli ”stabil” och dom medicinerna gör en mest bara trött… men dom som dom jag fick pröva var fluanxol, abilify, zyprexa och seroquel och det gemensamma för dom alla är att man lätt går upp i vikt för att man tappar mättnadskänslorna och kan äta en del då. På antidepressiva sidan så känns det mest som att det beror på vilken medicin som är ”inne” just då på kliniken man besöker men där har jag haft lindriga biverkningar utav alla jag fått testa (fluoxetin, zoloft, remeron, sensaval, cipralex) utom cymbalta då jag knappt fick i mig mat dom två första dagarna och hade ont i hela kroppen som när man har feber. Sen har jag haft Lyrica som ska ha någon effekt blandat av ångestdämpande och antidepressiv, men det är den medicin som jag tyckte var värst att trappa ned och sluta med för jag fick sån ångest av nedtrappningen. Propavan har varit en vanlig sömntablett som jag haft och den får man en ”hangover” effekt utav.
Har nu lyckats vara utan mediciner några månader och kan säga att så bra som jag mår nu har jag aldrig mått när jag stått på medicin! (livet är ju inte perfekt för det men inte sämre iaf)
Å vad fint att höra att du känner så, att det funkar bra utan mediciner! Det är nog mycket en fråga om trender också, som du skriver, vilka preparat som skrivs ut… Ta hand om dig! /Ulrika
Jag tar Cipralex mot depp. Inga direkta biverkninar för min del, har käkat dem ett antal år nu kontinuerligt.
Risperdon mot psykostendenser, biverkningar de vanliga vid neuroleptika, muntorr och viktuppgång mest för mig.
Ska börja ta Abilify, även den mot psykos, men med lite verkan så att jag blir mer aktiv och tar initiativ. Kan bli lättretlig och irriterad av dem, har dr. sagt.
Tar Iktorevil mot ångest och för att kunna sova, max 4 mg/dygn. Naturligtvis är trötthet en biverkning.
p.s. ssk från öppenvården ringde halv 5 för att höra hur jag mådde. Jag blev mycket förvånad, något sådant har aldrig tidigare förekommit. Hann knappt svara förrän hon sa: Det kom nu en läkare förbi som jag måste ha tag i. Jag ringer snart upp dig igen. Nu har det gått en-och-en -halv timma, hon har inte ringt.
Jag är INTE förvånad eller besviken. Är härdad efter alla år i psyksvängen. d.s.
Jag har tagit Zoloft, som är till för att höja serotoninhalten i hjärnan och som därmed ska höja den allmänna ”livslusten”, göra en ”gladare”. Den måste man äta regelbundet och trappa upp i början och trappa ner i slutet av den period man tar den. När man börjar ta den, blir man förvarnad om att man kan bli ännu deppigare den första tiden. Jag märkte som tur var inte av nåt sånt.
Sen har jag tagit Stesolid som är lugnande och som man kan äta vid behov. Den var också bra att ta för att somna lättare. En biverkning var att man lätt blev beroende. Jag var tvungen att trappa ner för att klara av att somna utan den. Sen fick man Jag var oerhört skeptisk mot mediciner innan jag började ta dem, men såg ingen annan råd i den situation jag befann mig i då.
bara ta ut en viss mindre mängd, eftersom man inte skulle kunna ta en överdos. Det var ett helvete att räkna dagar och piller, så att de inte tog slut innan man fick hämta ut nya!
Under de år jag tog dem, upplevde jag att de hjälpte mig mycket bra, men jag är absolut inte övertygad om ifall det var medicinen innehåll som fungerade eller om det var en placeboeffekt. Det råder ju diskussion om det titt som tätt och jag är öppen för att båda förklaringarna kan vara sanna.
För övrigt vill jag verkligen tipsa om boken Pillret av Ingrid Carlberg, om ni inte redan läst den. Den tar upp pillerindustrin, och många av de mediciner som nämns i kommentarerna här, skriver hon om. Den är bra skriven, är inte svart/vit.
Oj, medicinlistan kan göras lång. Och det är mycket som hänger på vilken läkare man har och vad de ”gillar” att skriva ut.
FÖrsta antidepp jag fick var Cipramil (2002) som bytes mot Remeron. När Remeron inte längre fungerade blev det Efexor som jag åt i fem år. När jag blev sämre la man till Mianserin till (och jag gick upp 20 kilo!). Slutade med allt efter obehagliga upplevelser. Blev sämre och fick ny medicin, Seroquel. Blev bättre och sen sämre och så lades Fluoxetim till. Och där är jag idag.
Sover gör jag på Imovane. Och för mig fungerar Atarax som lugnande.
Är livrädd för alla rena bensodiazepiner typ Stesolid…
Ska bli intressant och se vad ”folk på gatan” tror. Lever begreppet lyckopiller och Prozac fortfarande?
Lena, Mallan & Isprinsessan – tack för era svar!
Vi tänkte att vår reporter Janne skulle ha med sig en lista över vanliga psykofarmaka och en lista över önskade effekter, och så ska vi testa om folk kan para ihop rätt medicin med rätt effekt. Blir intressant att se hur stor ”koll” de har…
/Ulrika
Jag äter Cipramil/Citalopram mot depression, som jag tycker fungerar bra. Har tidigare ätit Zoloft, som gjorde mig hypoman och gjorde mina dalar djupare och toppar högre (hypomani). Äter även Mirtazapin som också är en antidepressiv medicin, den funkar bra och hjälper mig att sova även om jag gått upp 40 kg på ett år av den.
Jag kan även tipsa om att jag skrivit om mina mediciner här: http://www.sjumilakliv.se/2009/11/mina-livraddare-i-pillerform/
Jättebra, tack för länken! Jag lägger in den uppe i bloggposten också, hoppas att det är ok! (hör av dig annars så plockar jag bort den…) /Ulrika
Jag äter Citalopram i maxdos men har inte märkt av några biverkningar förutom lite lätt illamående första veckan. Har ätit den sedan januari.
Äter också Mirtazapin, men en jätteliten dos för att jag är livrädd för eventuell viktuppgång. Känner mig väldigt sugen på allting ätbart. Det positiva med mirtazapin är att den, som Sjumilakliv skrev, hjälper en att somna, även om den effekten verkar avta lite med tiden för mig.
Sist men inte minst så tar jag stesolid (samma som sobril) vid behov. Den är väldigt effektiv vid stark ångest. Har inte upplevt att jag har blivit beroende, än.
Genom åren har jag varit lite av en försökskanin när det kommer till psykofarmaka. Har testat Mirtazapin, Cipralex, Risperdal, Zyprexa, Lamictal, Sertralin, Stilnoct, Imovane, Nozinan, Propavan, Stesolid, Nitrazepam, Haldol, Seroquel, Cymbalta, Litium, Buronil, Theralen, Lergigan samt Atarax. Av Mirtazapin i kombination med Zyprexa gick jag upp 20kg (som jag nu förvisso gått ner men som fd. anorektiker var det oerhört smärtsamt). Dessa två gjorde mig också helt utslagen och jag kunde inte ens läsa en bok. Av Litium fick jag acne liknande utslag i hela ansiktet av vilket jag i dag har bestående ärr. Fick också hypotyreos av att käka Litium så måste nu gå på Levaxin livet ut.
Tyvärr så verkar psykofarmaka inte bita på mig. Har aldrig märkt av någon positiv effekt av någon av dem. Blev mest bara avstängd känslomässigt. Mycket har jag fått för att få mig att sova då jag har kronisk insomnia. Men ingenting fungerar. Lugnande narkotika klassade preparat behöver jag i så stora doser för att ens märka av dem att det är ingen vettig läkare som skriver ut dem, samt att jag också har en historia som inkluderar en hel del missbruk.
Jag är i dag medicinfri sedan drygt tre år tillbaka. Jag önskar i bland att det fanns någonting som skulle kunna bita lite på mig. För att slipa ner kanterna och göra så att jag orkar ta mig igenom dagen utan att gå sönder. Tyvärr verkar det inte finnas någonting sådant.
Trots pillerhetsen och läkares ovanliga entusiasm av att skriva ut psykofarmaka så hjälper de så tycker jag absolut att man ska ta dem. De räddar så oerhört många liv. Jag önskar bara att sjukvården kunde vara lika glad i att ge folk terapi som de är över att skriva ut dem piller.
Glömde att skriva att citalopram verkligen har hjälpt mig upp ur den avgrundsdjupa svackan jag var i innan jag började med den. Effekten kom långsamt och stegvis, men jag mår helt klart bättre nu. Sedan är det förstås svårt att avgöra vad som är medicinen, vad som är placebo och vilken roll terapin har spelat.
Har provat Effexor, Zoloft, Remeron, Atarax, Paroxetin, Lergigan, Seroquel, Zyprexa, Cissodinol (osäker på stavningen), Theralen, Stilnoct… och säkert ett par till som jag inte minns. SSRI, neuroleptika och lugnande samt sömnmedicin. Mina erfarenheter har jag skrivit om här:
http://psykbrytet.blogg.se/2008/may/att-leva-eller-bara-existera.html
Idag har jag bara Concerta, för min ADHD, och den hjälper enormt mycket.
Ojojoj vilket gensvar! Tack till alla. Antecknar för fulla muggar alla mediciner som nämnts. Ska till slut bli en lista på högst fem mediciner till enkäten, annars hinner vi inte med. Nyx, din önskan om att det ges mer terapi känns ju självklar. Varför är det inte så tror du?
/Gabriel
Jag tror det finns ett antal anledningar till varför det är så. Dels är det en fråga om resurser, dels en fråga om pengar och sen tror jag att en del kan ha att göra med att man vill göra det enkelt för sig. Det är enklare att skriva ut piller än att ge någon terapi som kanske kommer att sträcka sig över flera år. Att det sedan reellt kostar mer pengar i slutändan är det något som politiker verkar bry sig ganska lite om. Om jag ska ta min egna öppenvårdsmottagning som exempel så har följande skett/sker: vi har suttit utan en specialistläkare i psykiatri i ca ett år. Nu ska vi dock få en, dock kommer denna bara vara där i ca. ett år. Detta har gjort att många fått vänta länge på att få intyg till FSK (mig själv inkluderad) och fått vända sig till psykakuten för att få hjälp med mediciner och liknande, en snitt väntetid på sex timmar väntar en där. Väntetid till en psykolog/terapeut snittar på ca ett år, samma sak är det för arbetsterapi, väntan på en ADHD utredning är minst två år, i många fall ännu fler. 650 stycken patienter ska slussas ut till vårdcentralerna, allt ett steg i SU’s nya sparprogram (Göteborg har lagt ner alla psykakuter utom en). Schizofreni och bipolaritet prioriteras över alla andra diagnoser. Märkligt nog är det dessa som svarar bäst på medicinering. Min terapeut säger att han inte sett något så illa inom psykiatrin under sina 34 år. Göteborg är ett skräckexempel, och tur är väl det. Staten säger sig satsa mer pengar till psykiatrin, detta är ingenting man känner av om bor i Göteborg, där det i stället skärs ner. Skrev ett inlägg om det här:
http://erebes.wordpress.com/2010/05/18/jag-vill-sparka-sonder-idiot-su/
Summa summarum så tror jag att det beror på att man vill spara pengar. Och det är enklare att medicinera och sedan skicka i väg patienterna. Jag märker själv detta då jag inte medicinerar och på så vis i princip aldrig får träffa en läkare. Lyckligtvis har jag en underbar terapeut som jag träffar en gång i veckan. Jag önskar ofta att SU skulle kunna hitta en annan sysselsättning än att sparka på dem som redan ligger.
Hej, jag läste precis inlägget och kommenterade på din blogg! Vi har under våren fått höra många frusterande vittnesmål om hur ekonomi, prioriteringar och politik krockar så fullständigt med de mänskliga behov som faktiskt finns. När den här serien sänds i höst ska vi förhoppningsvis också få plats i TV-tablån för debatt om psykvården och hur den funkar. Frågorna behöver lyftas upp, hela tiden! /Ulrika
Har tagit Efexor (antidepp) i tre år för min depression. Min läkare kollade faktiskt mina blodvärden för 2 veckor sedan och jag hade väldigt höga värden av venlafaxin (kemiska ämnet i Efexor). Mina muskler ”laddar ur” dvs. mina armar, ben och min nacke rycker till vid jämna mellanrum som jag inte kan kontrollera. Det sker främst när jag slappnar av. Jag tror många tänker på sådana ryckiga rörelser när man talar om psykofarmaka.
Min läkare kan dock inte säga om det beror på Efexor eller på Seroquel (antipsykotikum) som jag tar sen nästan 2 år. Seroquel hjälper mig bl.a med mina tvångstankar om självskadande och destruktivt beteende. Det gjorde mig grumlig i hjärnan i början. Numera märker jag hur vissa tankegångar nästan blockeras. För mig har det funkat bra. Många går upp i vikt av Seroquel men eftersom jag har ätstörningar har jag inte det problemet…
Vid behov tar jag Temesta, ett narkotikaklassat lugnande bensodiazepinpreparat. 2 mg hjälper mig väldigt bra.
Tidigare har jag tagit bl.a. Remeron och en massa annat som jag inte ens vet namnen på. På sjukhus får man tabletter som man helt enkelt måste ta. Ibland är man redan så bedövad av lugnande som dom ger en att man inte ens tänker på att ifrågasätta.
Ska bli intressant att se resulatet av er enkät eller vox pop…Ett stort frustrationsmoment vid psykisk sjd är ”folks” kommentarer kring de läkemedel man äter. Folk har en tendens att klumpa ihop alla läkemedel som ”bereoendeframkallande” och tror ofta att man väljer ”the easy way out” och anser att man ist borde göra något åt det berömda grundproblemet. Som om man inte hade försökt? Tyvärr finns ju också en allmän inställning i Sverige (värre än i andra länder anser jag) att det är fult att ta piller och att det är bättre att lida. Hur många gånger har man inte hört ”Jag har minsann aldrig tagit en huvudvärkstablett i hela mitt liv”. Som om smärta vore något eftersträvansvärt. Numera vet man dessutom hur skadligt det är med obehandlad smärta. Men det är ju en helt annan historia…
Nyx, tack för svaret! Som Ulrika säger stämmer din beskrivning med många andras. En noggran granskning och öppen debatt om prioriteringarna och de ekonomiska och politiska besluten om psykvården känns riktigt angelägen. Bra att din terapeut är där för dig åtminstone.
Cecilia, skönt att din medicin hjälper mot ditt självskadande trots grumlighet i början.
Mette, Känner verkligen igen din beskrivning av synen på pillerätande som något osunt och svagt. Har själv försökt föreslå till en bekant med misstänkt depression som är mitt i en kris att kontakta vården, åtmisntone för att få hjälp att somna om nätterna. men hon ansåg det onaturligt och ville inte bli beroende.
Baksidorna med medicinering, som förstås är många lyfts ofta fram, men det talas inte så mycket om vilken hjälp dessa piller kan vara för någon att klara vardagen och att orka leva.
/Gabriel
Fick diagnoses IPS (borderline) för några månader sen, men fick Zoloft utskrivet för nästan precis ett år sen, då jag egentligen ”bara” sökte hjälp för mina sömnproblem, och fick då diagnosen depression.
Hade väl mått dåligt i flera år (om inte hela mitt liv..), men inte vågat söka hjälp för det.
Sen dess har det bara gått utför för mig, och har fått kombinera Zoloft och Efexor. Höja doser till sjuka höjder. Började skada mig ännu mer, för att sedan leda till diverse självmordsförsök.
Har knaprat alla möjliga ångestdämpande, allt ifrån Atarax till Stesolid och Sobril, och har också fått ett antal olika preparat till sömnen – Stilnoct, Imovane, Propavan, Theralen osv.
Har dock, utan min läkares vetskap, slutat helt med de antidepressiva, då jag fullkomligt hatar dem. Blir bara helt avtrubbad, allmänt deppig och likgiltig, och får om inte ännu mer ångest, än i ”vanliga” fall.
Det är inte alls bra att bara sluta med mediciner så, men som sagt – Jag var/är så less på livet att jag sket fullständigt i utsättningssymtomen/abstinensen.
Nu känner jag mig mycket piggare i kroppen, och därmed klarare i huvudet. Trots det helvetiska illamåendet, och annan skit.
Tyvärr är jag långt ifrån att må bra, men jag kämpar och förhoppningsvis var detta ett litet, litet steg i rätt riktning.
Ärligt talat, så känns det bara som att de antidepressiva har förstört mer, än vad de har hjälpt. Och det är, minst sagt, segt.
Nu har jag kommit bort mig totalt, men hoppas att jag bidragit med något..
Edit:
Vill tillägga att dessa preparat tyvärr inte är det ”enda” jag har provat.
Har tappat räkningen, faktiskt..
hej b-sidor, Tack för inlägget och ja du har bidragit, med dina erfarenheter av mediciner.
Har du förresten kollat upp DBT-behandling efter att du fått diagnosen? För vissa jag talat med har det hjälpt rätt mycket att gå i DBT.
/Gabriel
Hej Gabriel!
Jag går faktiskt i DBT nu, men börjar inte med grupp förrän i höst. Är väl inte så jättepepp på det, då jag är värdelös på att föra dessa dagboksblad osv, och det känns inte riktigt som att jag gör mig förtjänt till behandlingen. Men måste ge det en chans, det kanske är min sista. Får se hur det går, helt enkelt.
Jag har diagnosen bipolaritet typ 2 samt diabetes typ 2. För bipolariteten tar jag litium som verkar som stämningsstabiliserande. Personligen har mina skov förbättrats i den mening att de inte kommer lika ofta längre och inte är lika ihållande. Tar även antidepressiva (Efexor) samt ångestdämpande/lugnande atarax. De antidepressiva har jag väll inget att tillägga om, blev sjukt trött i början av behandlingen men det släppte så småning om. Ataraxen däremot är jag lite fundersam mot. Ibland har jag sjukt mycket ångest trots att jag tar den förskrivna mängden och ibland går jag runt som en zombie utan varesig känslor eller tankar. Har tagit upp detta med min läkare men hon vill inget göra då mina blodsockerhalter varit skyhöga(?).
Den medicin jag personligen reagerade mest på var litiumet, både rent effekter från tabletten men kanske mest mina egna tankar som rusade iväg åt alla håll. Hade ju hört att litium ska kapa av alla känslor, göra en apatisk och likgiltig. Men när jag postade mina tankar och rädslor på bloggen fick jag flera svar från personer som själva tar tabletten eller har nära som också tar den som hade upplevt mycket positiva effekter. Jag la dock snabbt på mig i vikt och är i princip konstant törstig vilket resulterar i att jag lika ofta springer på toa. Men om det beror på diabetesen eller på tabletten kan ingen riktigt säga faktiskt..
Jag har medicinerats för depression, manodepression, panikångest och borderline 2003-2010, första 3 åren utomlands. Det här är medicinerna jag minns åtminstone. Där prövades först Prozac, som jag fick muntorrhet och huvudvärk av. De hjälpte inte heller märkvärt. Därefter Seroquel och Stilnox, och därefter Buspar (som jag åt som en häst av), vilket byttes ut mot Efexor, som jag blev hemskt åksjuk av, kunde i princip spy av att sätta mig i en bil.
I Sverige började jag med Citalopram och Imovane som inte gav några vidare biverkningar, men som inte gav tillräcklig effekt. Byttes till Cymbalta, som byttes mot Cipralex, som också var väldigt biverkningsfria.
Därefter började havet av lugnande. Atarax, Sobril, Theralen, Xanor, Lergigan, Truxal. Benzopreparaten (Sobril och Xanor) var oerhört mycket mer effektiva än antihistaminerna, men också oerhört mycket mer beroendeframkallande. Seroquel lades till, och håller för närvarande på att byta Cipralex mot Lyrica. Nedtrappningen på Cipralexen är värre än någon av de andra har varit. Seroquel fungerar bara på lägre doser för mig, över 300 mg sover jag 12 timmar per dygn.
Har gått på både väldigt små doser och väldigt höga doser. Gick en period på 6 preparat på en gång, i relativt höga doser, och har aldrig mått så dåligt som då. Nu har jag precis trappat ned alla preparat och trappat ut vissa, vilket har varit ett helvete i sig, vilket har resulterat i ett mycket jämnare humör. De flesta turerna till akutpsyk har skett i perioder med högt intag av benzo.
Hej Eva och Nicole, tack för era inlägg! Ni har ju båda en minst sagt gedigen erfarenhet av psykofarmaka, och jag undrar lite hur den medicinska utvärderingen fungerar… Pratar man med läkarna och följer upp och analyserar effekterna, med jämna mellanrum, eller får man avgöra själv vad som passar att fortsätta med och inte? Det känns ju verkligen, som flera har skrivit tidigare, som en djungel… STORT tack för att ni delar med er! /Ulrika
I början så fick jag komma till en sjuksyster på psykiatrin för att utvärdera effekterna av mina nyligen insatta preparat, det var innan jag började på litiumet. Men när litiumet sätts in börjar man istället lämna blod med jämna mellanrum för att kontrollera att halten verksamt ämne i blodet är rätt. I början springer man i princip varje vecka och sen trappas det ner till någon månads mellanrum emellan kontrollerna.
För de tabletter jag tar som inte kontrolleras så noga som litiumet går jag igenom med min läkare ungefär var tredje månad. Har jag haft skov? Hur hanterar jag mitt antidepressiva om jag går upp i mani? (inte speciellt bra att ta något som skjuter upp mitt humör ännu mer) Något preparat som vi kan sänka/sätta ut? Andra biverkningar? Generellt mående? Behövs andra insatser? Osv osv..
Jag personligen slutar inte bara sådär med mediciner främst för att jag vill visa för min läkare hur mycket hennes beslut påverkar min faktiska vardag. Men jag vet att många tar saken i egna händer (min mor t.ex.) och slutar med mediciner som hon anser vara onödiga/inte ger någon verkan/som får henne att må ännu sämre. Så det är nog ganska varierande hur just hanteringen av den medicinska insatsen är, beroende på vilken/vilka person ni frågar.
Visst är det besvärligt att sätta ut Cipralex, antidepressiva! Man får dela tabletterna i pyttesmå delar för att inte det ska bli för burdust.
Det har varierat mycket beroende på vilken läkare och vilken mottagning jag har haft kontakt med. Vissa läkare är väldigt måna om att följa upp, speciellt under insättning/utsättning när biverkningarna är som värst.
Just nu har jag mobilnummer till en av de som är med och behandlar mig som jag kan ringa när som helst, och möten en gång i veckan. På de flesta andra mottagningar har mötena skett med några veckors mellanrum, med kommentaren ”men du kan ju ringa om det är något”, oftast utan att man får någon respons när man ringer, utan att det man ringt om tas upp på mötet några veckor senare. Är det något akut är det akutpsyk som gäller, men de brukar inte vilja göra för stora ändringar i medicineringen eftersom de inte är behandlande läkare.
Vid en mottagning bad jag att få sluta med medicinerna, och menade på att man givetvis behövde ta tag i de underliggande problemen, med kommentaren ”tror du verkligen det går?” Då skulle en medicin sättas ut på 2 veckor, sedan skulle jag gå utan i två veckor och sedan starta nästa medicin, då på grund av en djup depression. Jag fick en recept för sobril i handen och läkaren skulle sluta, så hon hänvisade till psykjour och önskade mig lycka till.
Däremot så har de flesta av mina läkare varit väldigt flexibla vid medicinbyten, och lyssnar gärna på vad jag själv skulle vilja prova. Vid en mottagning kände jag inte att jag fick någon hjälp av samtalen, och då fick jag ett halvtimmesmöte var tredje månad för nya recept. Inte så bra för alla kanske, men väldigt individanpassat
Vi har inte hunnit svara varken Ulrika eller jag på svaren på våra egna frågor. Kul att ni är så aktiva! Ulrika är upptagen med redigering av ett första pilotprogram, ska bli spännande att se det. Så jag svarar å hennes vägnar också.
Hej B-sidor, vad bra att du ger DBT en chans. Håller tummarna för dig!
Hej Nicole, för mig låter det spontant som det mest naturliga att försöka ta tag i de underliggande problemen, som du säger. Medicinerna har förstås sin funktion, men de botar väl inte?
Hej Eva, Det är nog som du säger väldigt varierande hur man medicinerar och vilka råd och behandlingar man får från psykvården. Bra att du uppmärksammade vår länk till Din bostadsrätt (var inne och kikade på din blogg), och kan bara hålla med i det du skriver.
Hej Anna, låter krångligt, finns det inte mindre doser?
/Gabriel