Det svåraste ämnet
Minns inte om vi skrivit om det förut, men ett av våra program tänkte vi ägna åt suicidtemat. Det känns som det svåraste programmet att göra. Vi vet att det är väldigt många som bär på erfarenheter och tankar kring suicid, och att allas upplevelser förstås är helt individuella och olika, men ändå återkommer en del gemensamma perspektiv i de berättelser, böcker, filmer och bloggar som vi tagit del av hittills. Vi ser att det finns ett stort behov att fokusera på överlevandet, att visa exempel på den tacksamhet man trots allt kan känna. Vi ser ett behov av att få tala klarspråk och inte bli för luddiga i vad det handlar om, och samtidigt undvika att ”trigga”. Minst av allt vill vi skuldbelägga den som tänker självmordstankar, eller den som står bredvid och inte orkar stötta mer. Istället vill vi ställa frågor om vad som får en att må så fruktansvärt dåligt, och hur man står ut med de värsta tankarna. Går det att stoppa dem? Hur? Vilka insatser skulle man önska fanns där för den som behöver?
Mejla gärna på psykiskohalsa@ur.se om du inte vill kommentera här!
/Ulrika
Uppdatering 29/3: Såg just att Publicistklubben i Malmö debatterar medias rapportering kring självmord ikväll, bl.a. tar man upp begreppet ”suicidsmitta”. Är det någon som var med på debatten och har lust att dela med sig av några kloka tankar?
Tog en överdos i fredags, inte direkt i suicidsyfte, mest för att få komma bort från tankar på det och att få sova.
När jag trots detta inte kom bort från tankarna och det blev svårare och svårare att motstå, tog jag mod till mig och ringde psyk-jouren ( som ligger 6 mil bort). De ville förstås att jag skulle komma in, men då hade jag blivit kvar och det ville jag inte. Ringde flra ggr under helgen och fick till slut lova att ringa vår psyk-mottagning här i staden om en akut-tid. Talade om att det inte skulle gå, men jo då det skulle det visst.
I morse ringde jag, och fick rätt. Efter påsk kunde jag få en tid.
Nu sitter jag här med mina tankar och ska så göra i över en vecka. Detta är verkligheten för psyk-vården i Söderhamn.
Hej Lena, tack för ditt inlägg. Har du varit på psykakuten förut, och blivit kvar då? /Ulrika
Vi har ingen psyk akut här i stan, utan måste till Hudiksvall ca 6 mil enkel resa.
Har aldrig varit där. Det är många år sedan jag mådde så här pass dåligt och då hade vi en psykavdelning här. Inte direkt någon akut, utan man fick gå genom hälsocentralen.
Och visst har jag blivit kvar, många ggr mot min vilja. Till och med varit intagen på LPT, det är jag rädd för nu också.
Jag mår lika dåligt nu som då jag tog pillren, skulle vilja slippa från allt. Har bara smärta att se framför mig och ingen lindring.
</Lena Lundgren
Hej Lena!
Jag heter Anna och kommer också att jobba med reportage i det här programmet.
Berätta gärna vad som är jobbigt med att få LPT till dess att man mår bättre?
Jag kan förstå, men bra att få input från andras tankar.
Du kan också maila till psykiskohalsa@ur.se
Jättetack för inlägg! / Anna
Såg ni andra delen av dokumentären Sluten Avdelning som sändes på SVT i söndags? Det fanns en kvinna där som upprepade att hon ville ta sitt liv, och läkaren sade att hon måste leva, för sig själv och för sin son. Det reagerade jag på. Jag har också fått höra att jag ”måste” leva när jag har velat ta mitt liv, och sådana kommentarer får mig bara att må ännu sämre. Det finns så mycket strunt som människor (och läkare) säger i sådana situationer som inte alls hjälper.
Men jag tror också att det finns en skillnad mellan att inte längre vilja leva, och att vilja dö. (Jag antar att ni har läst Ann Heberlein’s ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”…) Att inte längre vilja leva handlar om att vilja fly från det liv som en har, för det är så outhärdligt. Att vilja dö handlar om att ha bestämt sig, att inte ens kunna se hur livet skulle kunna bli bättre även om saker i det förändrades. Beroende på varför en vill ta livet av sig så bör också insatserna skilja sig åt. Inläggning är inte alltid det bästa för de som inte längre orkar leva, eftersom det kan ge ännu större känslor av misslyckande och hopplöshet.
För mig är ofta det bästa stödet inte de som säger ”nej, du får inte” eller försöker komma med lösningar på olika problem. De som accepterar situationen och låter mig göra mitt eget val är ofta de som stöttar bäst, de som validerar. Själv tror jag också att insatser måste göras mycket tidigare, att även de som bara funderar på självmord ibland måste få hjälp. För har en väl börjat fundera på det är det så mycket enklare att tankarna kommer oftare och oftare tills en tillslut tar steget från tanke till handling. Och sätts inte hjälpen in förrän en har försökt, då är det mycket svårare att ”gå tillbaka” och sluta tänka på det.
Hej Charlyene!
Jag är en av dom som kommer jobba med detta programmet om suicid. Kloka ord! Jag tror också att det finns en skillnad melan att inte längre vilja leva och vilja dö.
Tack för att du delar med dig av vilka stöd som fungerar bäst för dig, jättevärdefullt! / Anna
Charleyene har alldeles rätt i det hon säger.
Och visst finns det en risk för ”suecidsmitta”, min senaste o-d. berodde till stor del av vad jag läst om i lokalpressen om en kvinna som lyckats, trots insatser (felaktiga) från psyk.
det jag behöver när jag hamnar i såna tankar är nån som kan se det jag själv inte kan se i stunden. att det som stormar i mig går över. att jag har mått annorlunda. att jag kommer må annorlunda (bättre). att jag har förmåga att klara av att stå ut (att jag gjort det tidigare). varför jag brukar vilja leva. som att jag tänker att jag blir tillfälligt blind och det som behövs är nån som kan vara mina ögon ett tag.
har kontakt med psyk så kan ringa dit på kontorstid. men om det är fel tid finns bara psykakut. och jag vet inte. jag har aldrig riktigt förstått mig på slutenvårdens och psykakuts sätt att behandla suicidalt. kanske är det slump hur det blir. men det är som att man inte kan säga att man är suicidal, för de är helt inkörda på myten att om man säger det så är det ingen fara, då är det bara ett sätt för mig att manipulera mig till nåt annat. (uppmärksamhet?) men tidigare när jag var jättedepressiv och inte alls ville ha hjälp tjatade de hela tiden om att jag måste berätta hur det är, annars kan de inte hjälpa. fast när jag gjort det har jag inte fått nån hjälp för om jag säger det är det ju ingen fara..? känns som om de byggt ett system där de alldeles säkert slipper hjälpa mig med det suicidala.
det jag skulle behöva genom vården är typ ett mobilt team. en lite mindre grupp så man kan veta ungefär vilka det är som kan svara om man ringer. helst nån som har litelite koll på vem jag är, på min historia. som kan ta den där rollen att vara mina ögon när jag är blind i stunden. det funkar inte så bra med nationella hjälplinjen eller så. ibland har det kunnat hjälpa mig bara att nån finns där och lyssnar, men mest känns det helt meningslöst. de la ner mobila teamet här för en del år sen. för dyrt. så nu finns det bara psykakut. man kan ju ringa dit med, men jag fattar inte hur jag ska göra för att bli tagen på allvar där som sagt.
tycker tyvärr att vården här (bor i malmö) är helt värdelös på att hantera självmordsbenägenhet…
Hej!
Ett mobilt team låter som en god idé..
När du hamnar i sådana tankar och behöver dom där andra ögonen att se på saker och ting, vart söker du dom då? Har du något exempel på någon gång då det vänt för dig? Skriv gärna tillbaka och berätta om du vill. Du kan också maila på psykiskohalsa@ur.se / Anna
Hej UR/SVT!
Underbart att ni gör denna serie (enbart hört positivt om ert glada gäng) som kanske kommer att hjälpa till att radera tabun kring ämnet psykisk ohälsa?!
Suicidämnet är precis som ni beskriver, förmodligen det mest känsliga MEN ÄVEN det mest tabubelagda, därför extremt viktigt att Ni arbetar mycket hårt för att få ett program som verkligen speglar våra tankar och dagens samhälle. Dock hoppas JAG att ni har professionell utbildad ”vägledning”, för det är precis som nämnts, ju mer som skrivs/hörs/ses om ämnet, desto fler begår livets slut (enligt mkt färska rapporter). Lycka till!
Mvh
Peter Dorch – med Posttraumatiskt stressyndrom och ”djup/måttlig” depression (diagnos idag då 29/3 2010
Hej Peter!
Tack för ditt inlägg! Vi kommer absolut söka vägledning i detta från olika håll så att programmet blir så bra som vi vill! Skriv gärna tillbaka och berätta vilka tankar du tycker är viktiga att ta upp. Vad glad jag blir att du hört gott om oss!/ Anna
Hej igen,
Ett stort engagemang och gensvar i frågan har skett i vår Facebook-grupp senaste två-tre dagarna, se gärna där för mer info och åsikter etc. ”Mission 2010: Psykiska sjukdomar skall INTE längre vara tabu!” eller via http://www.mission2010.se
Bästa vårhälsn Peter m.fl
Kollar in facebook gruppen på en gång! Tack! / Anna
desto mer nu… se gruppen Mission 2010..” igen TACK! P
Angående efterlysningen av publicistklubbens debatt i Malmö så har en av deltagarna bloggat om det. Men något riktigt referat av debatten är det knappast.
http://blogg.expressen.se/mohlin/
Tack för tipset! / Anna
Hej på er! Jag var inte på debatten men har däremot läst in mig en del på det där med suicidsmitta av andra anledningar. På bokmässan deltog jag bland annat i ett seminarium om författares ansvar för böcker som handlar som självdestruktivitet (självskadebeteende, ätstörningar, suicid etc som alla har en smittotendens). Ni känner säkert redan till att WHO har givit ut ett dokument med råd till journalister som vill skriva om självmord. Annars, ta en kik på det. Att självmordssmitta existerar är vetenskapligt belagt, samtidigt så framhäver såväl WHO som NASP (Nationellt centrum för suicidprevention) vikten av att vi vågar prata om självmord. Det kluriga är var man drar gränsen för vad som ska berättas och inte berättas, mellan det egna och andras ansvar för sina egna liv. I detta kan man få god handledning av WHO:s dokument. Men många gånger kan det också kännas som att man hugger udden av det allra värsta och förställer verkligheten för att skona andra, och då blir ju skildringen faktiskt lite missvisande. Så jag tycker ni gör klokt i att välja ett lösningsfokuserat fokus, det gör det helt klart lite lättare för er!
Hej Sofia! Jo, har läst WHO:s råd. Tycker som du. Verkligheten och smärtan ska inte förställas på ngt sätt och det är jätteviktigt att vi vågar prata om detta, på ett genomtänkt lösningsfokuserat sätt.
När upplägget för programmet är gjort kommer vi bolla det med rätt personer och sedan i redigeringen av programmet är det ytterligare avvägningar man får ta. Å vad jag ser fram emot att få göra reportage till detta program, känns så viktigt! Tack underbara ni för alla kommentarer. Fortsätt skicka in och tyck och ge tips!
/ Anna
Att våga tala om självmordstankarna när man har kommit i en stabilare fas är viktigt. Under många år var jag till o från på LPT pga av suicidförsök och s-tankar. Jag har aktivt bearbetat mina tankar och handlingar från den tiden och hoppas att jag klarar av situationen bättre än då om jag i framtiden skulle göra ett djupdyk igen. Med erfarenheterna som jag fått av livet vill jag nu hjälpa andra och gör det bla. som stödperson(genom patientnämnden) till människor som är på LPT. Det är nog ganska vanligt att man vill hjälpa andra när man har ”tillfrisknat” från psykisk sjukdom.
Såg andra delen i Sluten avdelning när kvinnan blev fastspänd i sängen. Fast det är ca. 11 år sedan jag själv blev bältad så blossade känslorna upp i mig, gråten, ångesten och förtvivan tog tag i mig, riktigt jobbigt var det. Men som tur var så gick det över ganska fort. Det som är läskigt är att man inte vet i förväg vad som kan trigga igång de negativa känslorna.
Hej Anette! Tack för ditt inlägg. Har du några tips på vad du gör för att inte djupdyka igen som du beskriver? Vad kan hjälpa när du är nere på botten? / Anna
Hur ska en bra anhörig vara när man känner att man inte orkar leva längre? Vad är det värsta dom kan göra, vad hjälper inte och vad kan vara ett stöd?
Kom gärna med egna erfarenheter! / Anna
Hej,
Jag jobbar på Hjälplinjen och vill lyfta och påminna om att det är nödvändigt att det finns hänvisning till hjälp och stöd när man diskuterar suicid eller andra svåra ämnen som växer starka känslor. Alltför ofta tappas det bort. Det är också en av punkterna i WHO:s riktlinjer. Jag skrev lite om det i vårt sista blogginlägg:
http://blogg.hjalplinjen.se/
Anna Blomqvist
Nationella hjälplinjen
http://www.hjalplinjen.se
Tack Anna!
Välkommen med mer input! / Anna