Vill du vara med?
Hej!
Jag heter Gabriel och har precis börjat jobba med UR:s programserie om psykisk ohälsa. De två första dagarna har jag använt till att läsa in mig på ämnet (inte riktigt klar än…) och läsa bloggar, inlägg och kommentarer på den här bloggen. Måste säga att jag är grymt överraskad över allt gensvar och alla positiva kommentarer och intressanta förslag och funderingar från er läsare.
Min huvuduppgift kommer att vara att hitta personer som vill vara med i våra program. Därför passar jag nu på att fråga:
Har du erfarenhet av psykisk ohälsa och vill du vara med i vår programserie? Den första säsongen kommer vi att fokusera på diagnoser och personer som lever med en diagnos som till exempel bipolär, borderline, schizofreni, ångestsyndrom och psykoser. Vi ska också ta upp hur det är att vara anhörig, till exempel hur det är att leva som partner till någon med bipolärt syndrom.
Är du intresserad (och minst 18 år) och vill berätta om ditt liv? Din historia och dina erfarenheter är helt unika för dig vilket vi vill visa men samtidigt finns det säkert mycket tankar, känslor och situationer som andra kan känna igen sig i som lever med en liknande diagnos (kanske utan att veta om det?).
Din medverkan ger även den som tittar på programmet en chans att lära känna en person bakom diagnosen, en människa, med alla dina drömmar, glädje och sorger. Vi vill aboslut inte undvika det jobbiga med psyksik ohälsa men kanske ge en mer nyanserad bild av hur det är att leva mitt i det.
Det här blev ett långt inlägg, om du orkat läsa ända hit och fortfarande är intresserad kan du väl höra av dig till mig via tel: 08-7846419 eller mejl:gon@ur.se så kan jag berätta mer.
Ha en bra dag!
/Gabriel
Undrar om ni inte skulle tycka att Inre Rum och deras deltagare vore intressanta! De har gjort en utställning på temat Psykets Historia. Se länk till inslag från invigningen nedan. Givetvis tipsar jag även om Gulhaken, Inre Rums grannprojekt hos Stiftelsen Gyllenkroken.
http://gulhaken.se/video/invigning-psykets-historia
http://inrerum.blogspot.com/
Tack Daniel! Jättebra med tips som dessa, uppskattas varmt.
/Gabriel
Hej!
Välkomnar Gabriel till gänget nu då.
Jag har mixade känslor inför detta med UR serien.
Jag vill vara med men samtidigt skrämmer det mig, jag gillar inte att sitta så inför kameror eller publik för jag stammar, blir röd i huvudet, upprepar mig, fäktar med armarna (mer än vanligt) och gör bort mig.
Just idag skriker mitt inre NEJ, men för bara några veckor sen hade jag hoppat upp och ner och skrikit ”JAG vill vara med, JAG JAG JAG!”
Detta jävla pendlande i humör och känlsor är jobbigt, men det är mitt liv…
Hej Cosmo och tack för välkomningen!
Vill bara förtydliga lite. Det ska inte spelas in i studio med massa kameror och publik. Tanken är att följa en person i vardagen under några tillfällen. Det ska vara personligt och nära och filmat med tålamod och respekt.
Du kan väl mejla mig om du ändrar dig eller vill veta mer?
/Gabriel
Okej…ja, det låter ju bättre =)
Läs lite i min blogg och se om ni tycker att jag är nåt för serien.
Om ni tycker det så får jag ta ställning efter det.
Inte lönt att jag går och tänker på det om det inte blir aktuellt.
Men jag ser verkligen fram emot att se serien klar =)
Min livs erfarenhet är att: Man fokuserar på våldsbrottslingen och hur livet är för den stackarn…
Man tar aldrig upp om den omfattande mängs brottsoffer som växer upp i mardröms förhållanden. Samtidigt som myndigheter som skola, sociala, psykiatri, polis m.m. skuldbelägger brottsoffret, för att denne har haft olägenheten att födas på fel ställe.
Ofta så är resultatet någon/några former av dissociativa störningar som t.ex Ptsd, som senare leder till fysiska följdsjukdomar, som psykitri medinciner accelererar förloppet av. Och påskyndar brottsoffrets död, med hjälp av t.ex CS preparat.
Jag var utsatt för våld i alla former under dom första 16 åren, samt bevittnade våld, och var medveten om det under dom första 29 åren.
Under dom första 36 åren, så har psykitrin och andra myndigheter varit hjälpsam och sagt att det är mitt eget fel, med t.ex Adhd diagnos.
Konsekvensen av min uppväxt och samhällets sk skyddsnät, är att jag har kronisk PTSD m Akut stress som kommer och går. En massa fysiska följdsjukdomar. Ett förstört liv, och stundande död som kan infalla närsomhelst el om 10-20 år orsakat av hjärtinfarkt, iställt för t.ex självmord, som är överflödigt när jag har en sån hjälpsam sjukvård idag.
Jag är inte speciell el unik överhuvudtaget, utan känner flertal i samma sits. Så nåstans är det inte svårt att klura ut att man från myndigheters sida, gör detta systematiskt. Där trauma brottsoffer från missbrukar miljöer istället får; en Adhd diagnos, och droger (Concerta, Ritalin m.m.) för att hantera dom emotionella och kognitiva svårigheterna som orsakas av kontinuerligt våld i alla former.
Massmedia tar aldrig upp det, och garanterat så lär man ju knappast inom statlig television ta upp något som detta (men man kan ju chansa?!), som framställer verklighetens sverige, väldigt verkligt och konkret, av hur man behandlar barn (och sedan vuxna) från miljöer som är väldigt vardagligt vanligt i sverige. Att staten medvetet bryter emot Barnkonvensionen, internationella lagar, socialstyrelse rekomendationer och forskar rekomendationer m.m. Bludar för våld dom leder till dissociativa störningar hos brotts offerna.
Säkerligen så är det här Sveriges största grupp av ”psykiskt sjuka, och årligen så ställs ca 34.000 diagnoser” tydligen. Men denna grupp verkar vara den mest marginaliserade och dolda grupp inom psykiatri, samt medvetet feldiagnostiserade vilket i sin tur gör psykiatriker m.m. till medbrottslingar, som man säkerligen inte vill skylta med.
Min vardag är inte mycket att visa upp, tack vare att Ptsd o panik-ångest gör den väldigt händelselös o trist för andra, samtidigt som jag har tvingats in i ekonomisk missär och nästan total isolation pga den terror min farsa, skola, psykiatri, sociala myndigheter och andra myndigheter har utsatt mig för under 37 års tid.
Men jag skulle ju kunna ställa upp, för att visa hur vardagen blir o ser ut i efterhand, som brottsoffer från en missbrukar miljö, där alla myndigheter har gjort sitt bästa för att dölja min farsas missbruk och våld, hot o mordhot, dråpförsök, och konsekvenserna av det. Hur vardagen påverkas av att bli brutalmisshandlas psykiskt (och fysiskt av piller) av psykiatri, som leder till: Tvångstankar, panikångest, kronisk strss, psykiskt dåligmående, sömnlöshet tillsammans med en massa fysiska stress sjukdoms konsekvenser, som i praktiken har gjort att jag redan är dödsdömd och lever på lånad tid.
Jag förmodar att det här är för påtagligt o verkligt, med att visa hur uselt och destruktivt svensk social trygghet är för många. Så att massmedia har munkavel på sig när det gäller?
Orsaker till dissociativa störningar för patienter (brottsoffer), bemötande och sk sjukvård för dessa många gånger, och konsekvenserna i slutendan.
Psykiska sjukdomar ska helst vara orsakat av individen själv el något abstrakt som man inte behöver oroa sig för väl?
Hej Mikael, stort tack för ditt öppna och raka inlägg. Din historia berör. Och jag tror precis som du skriver att det tyvärr är fler än man tror (eller vill tro) som har liknande erfarenheter. På UR har vi sen några år tillbaka gjort en tv- och radio-serie som vänder sig direkt till barn som heter ”Osynliga sår” som tar upp bl.a. hur det är att leva med psykiskt sjuk förälder, misshandlande förälder, att bli utsatt för sexuella övergrepp eller ha en förälder som knarkar. Det dessa program gör är att visa för barn som är drabbade att de inte är ensamma och att det finns hjälp att få.
Men vi tar till oss ditt tips (som jag tolkar gäller för vuxenpubliken) att visa hur man i vuxen ålder lider av det man utsatts för som barn, särskilt ifall man aldrig fått en chans att bearbeta eller ens få sin verklighet bekräftad. Så, tack för att du erbjuder dig att vara med och berätta om detta, vi återkommer under de närmsta veckorna ifall det skulle bli aktuellt!
/Ulrika
Jag hoppas att mina inlägg inte misstas som att jag klankar o hackar på erat projekt, för det är ju lätt att det misstas i text. UR o Kunskaps kanalen gör väldigt bra o seriösa program, och tar upp sådant man ogärna annars vill visa i massmedia.
Massmedia i övrighet är ju ute efter att spela på känslor som får folk att köpa deras material (t.ex tidning), inte för att få folk att börja protestera över hur hemskt det faktiskt är med svenskt sk socialt skyddsnät. Läsaren/tittaren ska bara bli tillräkligt emotionellt berörd för stunden, så att dom läser igenom el tittar klart, men på samma gång inte ställer till en nationell protest emot brott emot mänskliga rättigheter som bryts hela tiden.
Om sanningen om alla baksidor verkligen skulle sjunka in hos folk, så skulle många känna sig väldigt otrygga i vårt samhälle. Börjar man förstå, att många män utsätter sina familjer o fruar för hemska våldsamheter, så måste man ju någonstan agera om man inte är en sociopat. Tillsammans med att det inte finns något skyddsnät för många, utan bara för en del, lär ju oroa många.
Men men..
Program för traumatiserade barn kanske inte får den effekt man tror alla gånger.
*Det dessa program gör är att visa för barn som är drabbade att de inte är ensamma och att det finns hjälp att få.*
Det är ju väldigt svårt att göra TV till utsatta barn, om dom själva eller liknande situationer. När man befinner sig i en missbrukar/vålds miljö. Så distansierar man sig, och försöker att ha det så normalt, verka så normal det går, och man tänker inte el är mottaglig för alla media former, som ska få en att känna sig som en av många. Det funkar lixom inte riktigt så.
Min erfarenhet är att program som visar miljöer som dessa, är att man normaliserar det ytterligare på ett vridet sätt för kidsen. Jag anser att det är vettigare att verkligen visa normala och trygga förhållanden för dessa kids, som en motvikt till det avvikande, som är normativt för oss. Hjälp är ju relativ, beroende på utgångsläge. När det pratas om liknande situationer, så stänger man av öronen, byter kanal osv…
Någonstans så ska ju teoretiskt sätt, myndighets personal med sociala och psykiatri, markera att övriga vunxenvärlden inte accepterar det här beteendet hos vuxna genom sina handlingar. Men det lär man sig snabbt på sociala myndighets/skol möten att så inte är fallet, samt hos BU psykiatrin som håller psykopater om ryggen, och skuldbelägger brottsofferna.
Däremot så borde det inte vara så för vuxna inom alla inblandade myndigheter. Självklart så är inte alla inom svenska myndigheter på så sätt att dom blundar för sanningen. Men tillräckligt många (Så pass många att jag vågar att påstå att det är en majoritet inom alla inblandade myndigheter som gärna blundar för barns situation, även när dom är tilldelade rollen att skydda specifika barn, samt är fullt medvetna om hur det egentligen ligger till).
Varför det nu egentligen tillåts att personal kan blunda i sådan stor omfattning, kan man ju undra då. Det här med civilkurage hos grannar, skolpersona, sociala, psykiatri etc är obefintlig i min värld. Jag, mina syskon, och säkerligen ett 100tal jag har pratat med om detta under åren, har samma upplevelser… Ingen bryr sig, och skuldbelägger brotts offret, som senare får en rad av psykosomatiska konsekvenser som bäst.
Utbildnings TV som visar hur denna personals val att blunda, och låssas som att dom gör ett toppenjobb, som i praktiken förstör 1000tals personer liv. Borde ju vara just utbildande. Ideen med att visa vardagen är ju faktiskt väldigt klok i grunden. Det skulle ju vara intressant att se att man visar att man systematiskt har valt att ge stöd och sjukvård, som bara stjälper istället och försvårar problematiken för den man ska hjälpa.
En av få saker som får folk att aggera är: Att personer förlorar personlig social status i samhället. Att hänga ut denna personal på ”stor torget” när dom medvetet brutit i sin roll, skulle ju säkerligen motivera många att faktiskt göra sitt jobb istället.
För oss brottsoffer, som undrar om det är som det är överallt så skulle det vara en vinst att man visar konsekvenserna när man fortsätter att traumatisera oss med sk åtgärder, sjukvård och sociala ?ingripanden?
Idag så har jag lärt mig den hårda vägen: Man kan utsätta mig för det mesta och komma undan utan konsekvenser. Man kan misshandla, hota, mordhota, försöka döda, våldta min stackars mamma, utan att sociala, sjukvård, polis, åklagarmyndigheter ingriper, fast man har uppenbara bevis.
Inom sjukvården, så kan man förtala, behandla mig hur som helst, utsätta mig för livsfara, diagnostisera mig hur som helst, och helt skuldbelägga mig, utan konsekvenser.
Som självklart påverkar min vardag (och många andra personer i liknande situation), eftersom det fungrar så här systematiskt överallt.
Jag vet att andra av mina trauma kolleger osannolikt kan ta till sig, och må bättre över att visa min situation. Däremot så skulle otroligt många må bättre av ett massmedialt erkännande att ”det faktiskt inte är vårat fel att vi reagerar på det sätt vi gör, men alla diagnos symtom som kommer med på köpet”. Tillsammans med att man visar att sjukvården skadar oss ytterligare.
Det skulle vara en otroligt motvikt i massmedia, om man visar att kognitiva störningar (inlärning, koncentration och minnes problem). Att det kan lika gärna (och till stor del beror på för många) av trauman. Visa hur dom förstör det mesta i vardagen med relationer, arbete, studier osv…
Söker man på: Inlärning, koncentration och minnes problematik, utåtaggerande sätt, aggiterat beteende osv. Så kommer knappast Dissociativa störningar som Ptsd upp.
Men jo. För vuxenpubliken då, samt hela den politiska och massmediala svären. Det här är helt och hållet en politiskt ställningstagande, där man väljer att spara på pengar. Jag har fått höra det av flertal läkare, att man inte har råd att ge mig sjukvård, dom sista 2 åren, eller tidigare rätt diagnos. Vilket handikappar hela min tillvaro, och förvärrar min vardag.
Tack för snabba svaret oxo.
Hej igen Mikael, du får gärna uttrycka kritik mot både oss och mot samhällets ”skyddsnät”! Det är bra med debatt och diskussion. Allas erfarenheter är lika viktiga för att vi ska kunna hitta rätt vinklar på våra program, så fortsätt att skriva till oss om vad du tänker om detta ämne!
/Ulrika
Mikael: Bra att du fkt tog upp detta med barn som misshandlats psykiskt och fysiskt i barndomen, och att man kanske ska visa hur det yttrar sig i vuxen ålder.
Många psykiska problem bottnar ju i att man haft en skruvad barndom, varit utsatt för olika trauman osv.
Jag är en av dom som lever med minnen, och ”icke-minnen”.
Min hjärna verkar ha ”stängt ute” mkt av det jag upplevt, kanske för att jag ska klara av att överleva.
Ibland vill jag ha upp alla minnen till ytan för att ta itu med dom men i nästa stund vill jag inte veta.
Det man inte vet har man ju inte ont av…eller?
Och än en gång, om någon vill ha tag i mig så finns jag på mail/msn:
min_kamp@hotmail.com
Kramar till alla som behöver =)
hejsan,,Gabriel..jag undrar ,om man bor i malmö..kan man vara med i serien ändå-?
eftersom du bor i stcokholm,?
´hej…jag igen,,jag är oxå nyfiken att vara med i programmet.
Hej Sara!
Självklart kan man vara med i serien om man bor i Malmö. Vi försöker undvika att bara ha medverkande från Stockholm, vilket det ofta tyvärr blir när man gör TV härifrån. Vi vill ha så stoor spridning som möjligt. Kan inte du mejla mig på gon@ur.se, gärna med ngt nummer jag kan nå dig på så kan vi höras av?
/Gabriel
OK Sara, det är måndag och jag har precis sett din mejl i min inkorg så du kan strunta i förra inlägget:)
/Gabriel
Hej Gabriel!
Jag var inlagd i fem år på slutenvårdsavdelning i Gävle. Jag led av djup depression, katastrof ångest med många suicidförsök. Jag tycker också att det är viktigt att berätta om sin återhämtning hur man har gått tillväga för att komma tillbaka till ett normalt liv. Att inge hopp är oerhört viktigt. Om du är intresserad berättar jag gärna hur jag tog mig tillbaka.
/Anette
Hej Anette!
Jag är intresserad och har precis mejlat till dig. Jättefina dikter du skriver!
/Gabriel
Ja! Jag vill vara med! Jag slänger iväg ett mejl till dig i detta NU så får vi se vad som sker..
MVH, Baby B