P1 om schizofreni
Hallå,
Sitter hemma på ledigheten och lyssnar på radions P1. Just nu ett intressant program från kropp & själ-redaktionen om att höra röster och schizofreni, ”Det var en röst som sa till mig”. Bland annat om Olle som berättar om sina erfarenheter av att höra röster och intryck av att människor skickar hemliga signaler till honom och hur det påverkar hans liv. Hans mamma berättar hur det var att acceptera hennes sons situation.
Klicka på länken ovan och lyssna i efterhand om ni vill och kommentera gärna vad ni tycker. Nu ska jag lyssna vidare. Passar på att önska alla en bra sommar!
/Gabriel
Littorin om att må dåligt
Idag höll Sven Otto Littorin (M) presskonferens om sin avgång som arbetsmarknadsminister. Det blev för jobbigt att vara heltidspolitiker, trebarnspappa och mitt uppe i en vårdnadstvist på samma gång. ”Jag är ingen stålman”, säger han, och fortsätter i sitt avsked:
”Och jag är inte heller någon snövit, jag har naturligtvis gjort saker som jag ångrar, som jag inte är stolt över. Jag har gått igenom djupa depressioner och jag har tagit professionell hjälp för att ta mig ur dem.”
Det får oss att tänka på ett av reportagen som vi gjorde i våras till programmet. Där dyker Sven Otto Littorin upp, måhända i ett lite oväntat sammanhang, och får frågan om han har personlig erfarenhet av att må dåligt. Svaret då var ganska luddigt och svävande. Desto mer sympatiskt känns det att han nu vågar visa en mer mänsklig sida. Visa att han, liksom vi alla, har gränser för hur långt man kan pressa sig själv innan man brister.
/Ulrika
Uppdatering 10/7: Ingen har väl undgått att vad som verkade vara en pressad ministers avskedstal, under de senaste dagarna utvecklats till något mycket större. Och oavsett sanningshalten i Aftonbladets uppgifter om sexköp som publiceras idag, så står en sak klar: Sven Otto Littorin är ute i kylan. Statsministern uttalar sig och menar att Littorin bedyrat sin oskuld till honom, men någon uppbackning att tala om är det knappast när man avlägsnar en av sina viktigaste och närmaste medarbetare så här snabbt och effektivt. Partiet säger sig till och med inte ha några kontaktuppgifter till Littorin längre.
Har det någonsin varit jobbigt att vara Sven Otto Littorin så är det förmodligen ingenting mot hur det är nu. Självförvållat eller inte.
Nytt lagförslag för att bekämpa självmord
Om ni missade nyheten igår, så presenterades regeringens nya lagförslag för att bekämpa självmord. SVT:s rapport tog bl.a. upp det här. Regeringens utredare Gun-Marie Pettersson skriver i utredningen att:
”Denna lag syftar till att genom händelseanalysverksamhet främja det självmordsförebyggande arbetet inom hälso- och sjukvård eller socialtjänst genom att ge underlag för förslag till självmordsförebyggande åtgärder.”
Resonemanget verkar gå ut på att eftersom många som begår självmord haft kontakt med vården innan, är det viktigt att analysera hur de kontakterna sett ut för att se vad man kan förändra och förbättra, OCH att man behöver studera varje fall mycket längre bakåt i tiden än de fyra veckor som är praxis nu. Plus att personuppgifter inte ska vara hemliga mellan myndigheterna, som i nuläget inte vet om vad ”den andre” haft för kontakt med en patient innan ett självmord.
Det verkar alltså som att regeringen kanske kommer att satsa mycket mer pengar på suicidprevention framöver. Gun-Marie Pettersson har tidigare föreslagit att 370 miljoner ska avsättas för att utbilda i ”första hjälpen mot psykisk ohälsa”.
/Ulrika
Sommar-inferno
Phu! Sommarvärmen har kopplat grepp om landet och semestertiderna rullar igång… Vi är några färre på redaktionen än vanligt den här veckan, men helt kvitt oss blir ni inte i sommar! Bloggen kommer att uppdateras och hållas vaken hela tiden, även om inläggen kanske blir lite dåsigare och dyker upp med något längre mellanrum 
Framförallt vill vi hålla samtalet levande i kommentarsfälten under sommaren också. Det pågår just nu en väldigt intressant diskussion i inlägget precis under detta, om samhället och vården, vem som ”syns”, vems behov som räknas och om vi alla har samma rättigheter eller inte. Rekommenderar verkligen att ni kikar in där!
Sen är vi fortfarande på jakt efter tips och uppslag på vad som händer runtom i landet, på temat psykisk ohälsa. Känner du någon som är på väg att dra igång en aktion för att väcka uppmärksamhet kring en särskild fråga, vill du vara med i serien (kanske inte i höst, men nästa säsong) eller har du läst eller sett något spännande på nätet som du vill tipsa oss om: tveka inte att höra av dig! Vi sparar alla mejl som kommer in, och även om vi inte svara på direkten så ska ni veta att det hjälper oss enormt mycket i arbetet med dessa program att ha era tankar och förslag i ryggen!
Ha det gott så hörs vi snart här igen!
/Ulrika
Sämre vård för psykiskt sjuka
”Psykiskt sjuka får sämre vård än andra då de drabbas av fysisk sjukdom.”
Det säger Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm i en debattartikel i SvD: s brännpunkt idag. Människor med psykiska besvär är en utsatt grupp med ökad risk att drabbas av hjärt – och kärlsjukdomar. Samtidigt upptäcks somatiska symtom senare hos denna grupp. Enligt en utvärdering av den psykiatriska vården visar siffror på att patienter med psykiska besvär oftare dör av somatiska sjukdomar som kan behandlas:
” Utvärderingen visar till exempel att av de psykiskt sjuka som får stroke dör 30 procent fler inom tre månader, jämfört med övriga befolkningen. Personer med psykisk sjukdom som får lungcancer löper 50 procent högre risk att dö än andra lungcancerpatienter. Psykiskt sjuka blir dessutom i högre utsträckning inlagda på sjukhus för somatiska sjukdomar som med adekvat behandling hade kunnat tas om hand i den öppna vården.”
Lars-Erik Holm pekar på flera ojämlikheter och att medan dödlighetstalen i somatiska sjukdomar har sjunkit i samhället i stort ligger den oförändrad hos gruppen med psykiska sjukdomar. Han utlyser bättre rutiner för samarbete mellan primärvård, psykiatri och somatisk specialistvård.
Egentligen är det rätt absurt att det är så här, tycker jag spontant. Om det är några i samhället där somatiska symtom borde kunna upptäckas snabbt och behandling snabbt sättas in så är det människor som står i frekvent kontakt med vården. Eller? Vad tycker ni?
/Gabriel
”I snart åtta år har han hållit hela föreningen i skräck.”
Det finns bra exempel. Och så finns det mindre bra exempel. Men att skriva om psykisk ohälsa som tidningen Din Bostadsrätt gör i sitt senast nummer (2 juni/2010) tar nog priset, i den senare kategorin. I ett heluppslag behandlas frågan hur man ska hantera ”störande grannar med psykiska problem”. En läskig silhuett tornar upp sig på bild, på ena sidan, medan rubriken skriker ut: HJÄLP – MIN GRANNE ÄR TOKIG!
Texten inleds på följande sätt:
”Det finns perioder när Håkan mår ganska bra. Då har han visserligen ett ganska udda beteende, men inte värre än att grannarna i föreningens övriga drygt 50 lägenheter kan leva med det. Men så finns de andra perionderna. De när han skriker på nätterna, bankar i väggarna och uppträder hotfullt.
-För att vara helt ärliga så törs vi inte göra någonting. man drar sig till och med för att larma polisen eller socialförvaltningen. Han försöker alltid ta reda på vem som har ringt och man är rädd att han ska få veta, säger Stefan som är ledamot i föreningens styrelse.
Mycket av det Håkan gör är ganska typiska för schizofrena personer med psykiska funktionsnedsättningar. Men det som gör just fallet med Håkan extra prekärt är att han både är ovanligt stor och stark.”
Sedan fortsätter artikeln att berätta att grannarna inte vågar gå till tvättstugan av rädsla att stöta på denne galne granne. Och en expert från SBC, som ger ut tidningen, förklarar hur vräkning fungerar och på följande sida ger tidningen 5 tips på ”Så kan en störande granne sägas upp”.
En tjänsteman på socialförvaltningen uttalar sig också: ”Vi har ingen befogenhet att tvinga någon om inte personen är en uppenbar fara för sitt eller andras liv. Att han eller hon lever i misär i sin lägenhet och långsamt håller på att gå under räcker inte för att vi ska få ta till tvångsåtgärder.”
Fint. Då har alla 235 000 bostadsrättsinnehavare som läser den här tidningen fått en insikt i hur det kan vara att leva med schizofreni, och hur man bäst bemöter en medmänniska som mår dåligt… Eller? Varför kan man inte skriva om boendeproblematik utan att förvandla det till skrämselpropaganda?
/Ulrika
Era tankar om varför…
Tänkte bara tipsa om några poster i kommentarsfältet på inlägget ”Får man vara anonym?” här nere, där Sigrun skriver om kopplingen mellan psykisk ohälsa och traumatiska upplevelser, och att hur man ser på orsakerna till psykisk sjukdom också påverkar ens fördomar eller inställning till människor med dessa diagnoser… Hon skriver bl.a:
En negativ konsekvens av biogenetiske forklaringer på psykiske lidelser er at overgripere kan bruke dette MOT sine barn om de får psykiske plager (”Du er født med dårlige gener”), og dermed ”slipper” å ta ansvar for det de har gjort.
Det här är ju en jättestor och spännande frågeställning (som ju också debatteras på många håll) om psykisk sjukdom är något kemiskt/biologiskt, som sitter i hjärnan, eller om det beror på upplevelser och saker man varit med om i livet, eller kanske en kombination av bägge… En annan läsare, Marian, tangerar också frågan i en kommentar på inlägget ”Galet kreativ!”, där hon påpekar följande om Van Gogh:
Van Gogh bliver også gerne hevet frem af ”bipolar-lejren”, som værende én af dem. Faktum er, at Van Gogh både havde en hang til absint og til tider var så fattig, at han spiste af sine blyholdige farver. Spørgsmålet er således, hvorvidt Van Goghs lidelse skyldtes eksistentielle problemer, eller ganske simpelt forgiftning.
Har ni några tankar eller erfarenheter kring dessa spår så dela gärna med er! Vi är väldigt nyfikna på vad ni tycker, inte på vad experterna säger (just nu)…
/Ulrika
Psyk-träff i juli
Är du ledig i juli, närmare bestämt 24 juli? Då kan Inferno-redaktionen tipsa om bloggaren Cosmos Psyk-träff i Malmö. En chans att träffa och lära känna andra bloggare och ”människorna bakom bloggarna”. Är du intresserad? Gå in på Cosmos blogg och anmäl dig!
/Gabriel
